Kategori: Resor

När jag vänder den inre blicken bakåt så ser jag de röda vägarna i Góry Sowie/Eulengebirge igen. I den här delen av Dolny Śląsk/Niederschlesien har tiden tagit en liten omväg kring sig själv och blivit lite längre. Vi följer en röd väg med gräspäls i mitten nerför backen och uppför nästa.

Åsarna böljar mjukt i gröna och blåa nyanser och de gamla gårdarna ligger insmugna i träddungarna. Värmen gör luften disig, men på höjderna fläktar det lite och luften känns lättare.

Här använder man fortfarande hästar i jordbruket. Man ser också många ridhästar i den här trakten. Tidigt om morgnarna såg jag ibland en halvnaken ung man galoppera förbi på en svartvit häst med ett lika svartvitt föl skuttande några steg efter.

Och korna verkar fortfarande få vara kor på samma sätt som korna i min barndoms småländska somrar. Hur ofta ser man nu i Sverige eller någon annanstans i Västeuropa två kor gå och småbeta så här i skuggan av ett träd? Någon menar kanske att det här är ett slags hycklarromantik och att de polska böndernas liv är hårt och det är säkert sant och riktigt, men jag säger och ser ändå det här.

Här ser ni en av mina två medvandrare på väg förbi en förfallen gård. De som bodde här förr måste ha varit ganska välbärgade, ser det ut som…

Nej, det blir inget om Leipziger Buchmesse idag heller här under pausträdet, däremot finns det ett och annat om mässan att läsa i Salongen. Jag börjar i stället med hemresan eller rättare sagt med vårt uppehåll i den lilla staden Ludwigslust. Det här var mitt tredje besök där. Första gången ville jag hit för att jag just översatt en självbiografisk bok, Erika Riemanns ”Die Schleife an Stalins Bart”, som har en viss anknytning till den här staden. Det var här i Ludwigslust som Erikas odyssé genom de östtyska koncentrationslägren och fängelserna började, här blev hon som fjortonåring internerad i just det här huset på Kanalstraße 10:

Boken handlar om Erika Riemanns tid i stalinistiska fängelser mellan 1946 och 1954. Hon fängslades som fjortonåring för att hon ritat en rosett på Stalins mustasch på porträttet i skolan med sitt läppstift. Hon dömdes till tio års straffläger i Sibirien, men kom aldrig dit utan hamnade i stället i fängelser och koncentrationsläger i Östtyskland: Bautzen, Sachsenhausen, Oranienburg och flera andra. Under december och januari översatte jag hennes bok och hon var på besök här i Vänersborg i mitten av januari för att hjälpa mig med en del översättningsproblem.

(Här finns texten som utdraget härstammar från.)

Morgonrundan med Londi utgick ifrån Kanalstraße, förbi hus nummer tio. En kvinna med hund som vi mötte utropade glatt: ”O, eine Hundedame am frühen Sonntagsmorgen!” Det var Londi som var die Hundedame och den som utropet var riktat till var kvinnans lilla ulliga hanhund.

Vi svängde in på den stora esplanden som för fram till slottet. Där står det i sin vinterkappa.

Vår pensionatsvärd hade kvällen innan berättat att man nu kan bese slottet inifrån, åtminstone vissa rum. Slottet började byggas 1725, det trodde i alla fall pensionatsvärdinnan, och värden berättade att det bästa där är ”das goldene Zimmer”, ett rum av låtsasguld, väggarna är täckta av guldfärgad papier-maché. Nästa gång kanske vi kan pröva att titta in. Parkanläggningarna är gjorda efter franskt mönster med springbrunnar och många konstgjorda vattendrag.

Den största delen av parken finns på slottets baksida. Här finns en liten Caspar-David-Friedrich-värld med en drömmande kyrka på en konstgjord ö:

Och ön förbinds med resten av parken med en liten romantisk bro.

Innan Aten försvinner också bortom själens horisont och jag med hull, hår, hjärta och hjärna kastar mig in i Onsjöskogens hårda tjocka gammelsnö under den låga grå himlen – fast just nu tittar det blåa fram – vill jag visa er Zeustemplet, Greklands genom tiderna största tempel.

Jag läste någonstans att en av de jättelika kolonnerna störtade omkull vid ett oväder någon gång på 1800-talet. Tänk att stå där så högrest, så absolut upprätt och till synes oförstörbar århundrade efter århundrade och sedan under loppet av några sekunder förvandlas till en stenhög. Nej, jag tar ingen bild av högen.

De korintiska kapitälen ser vilda ut och jag tycker nästan att stenbladen växer och liksom krullar sig lite om jag tittar riktigt noga… fast de är ju så högt upp att ögat kanske inte riktigt säkert kan avgöra vad som händer där i höjden.

Vid sidan av kolonnraden ligger ett ojämnt format vitt marmorblock ovanpå två andra. Mellan de två undre blocken finns ett tomrum – förmodligen efter en sten som lossnat och fallit ur. Genom hålet kan jag, om jag lägger mig ner på marken, se Parthenontemplet högt uppe på Akropolis – ett litet skinande vitt docktempel, som jag när jag sett mig mätt på det stoppar ner i fickan och tar med mig…

Om ni har läst vad jag har skrivit de senaste dagarna så tycker ni kanske att jag verkar vara alldeles förblindad och förhäxad av Atens klassiska skönhet och av det grekiska språkets tidlösa fulländning. Ni har rätt. Och ändå såg och upplevde jag förstås annat också. Jag åkte tunnelbana från flygplatsen och såg då genom fönstret den här byggnaden med den ack, så välbekanta bokstavskombinationen på fasaden:

På en marknad någonstans inte så långt från Syntagma stannade jag vid ett bokstånd och såg de här böckerna som väl snart alla människor i världen sett:

Och från min altan kunde jag mötas av den här oklassiska vyn över Akropolis och Parthenon:

Ja, och annars var det faktiskt karneval under mina Atendagar,

fast mest för barnen såg det ut som…

Från min säng kunde jag se en skymt av Parthenon om morgnarna när jag vaknade. Jag hade dragit isär gardinerna en aning så att jag såg en bit av ena långsidan när jag lyfte huvudet lite grand från kudden. Som ett litet vitt leksakstempel i kanske en tändsticksasks storlek stod det högt där uppe på berget i morgonljuset och lät sig betittas.

Idag går vi upp på Akropolis eller vad säger ni? Här har vi precis kommit runt hörnet från ”min gata” Mitseon. Buskarna i kanten är rosmarin.

Vi tar vägen förbi eller egentligen rakt upp mellan bänkraderna i Dionysosteatern. Här hade en gång flera av Sofokles’, Euripides’ och Aristofanes’ skådespel sina premiärföreställningar. Vem kan ha suttit på denna tron då?

Vi tar samma väg som jag gjorde härom dagen, fastän det kanske inte är alldeles tillåtet. I alla fall går nästan ingen här förbi nymfgrottan. Jag tar av kedjan från grinden – den är bara löst pålagd så att det ska se stängt och låst ut. Och nu bär det av uppför och här är vi redan mitt ibland alla människorna. Och där är Parthenontemplet i sin verkliga storlek.

Och vänder vi blicken lite åt vänster så ser vi Erechtheion – och min Akropolishund, nej, han är inte död, han bara solar sig. Han bryr sig inte om någonting annat än att ligga utsträckt i solvärmen.

Här i ena hörnet av Erechtheion står karyatiderna och bär tappert och till synes utan ansträngning det tunga tempeltaket på sina huvuden. Och går man riktigt nära dem kan man höra dem viska om den försvunna sjätte systern och om tiden då de alla vara fria och lekte nere vid källan på östsluttningen intill olivlunden…