När jag vänder den inre blicken bakåt så ser jag de röda vägarna i Góry Sowie/Eulengebirge igen. I den här delen av Dolny Śląsk/Niederschlesien har tiden tagit en liten omväg kring sig själv och blivit lite längre. Vi följer en röd väg med gräspäls i mitten nerför backen och uppför nästa.
Åsarna böljar mjukt i gröna och blåa nyanser och de gamla gårdarna ligger insmugna i träddungarna. Värmen gör luften disig, men på höjderna fläktar det lite och luften känns lättare.
Här använder man fortfarande hästar i jordbruket. Man ser också många ridhästar i den här trakten. Tidigt om morgnarna såg jag ibland en halvnaken ung man galoppera förbi på en svartvit häst med ett lika svartvitt föl skuttande några steg efter.
Och korna verkar fortfarande få vara kor på samma sätt som korna i min barndoms småländska somrar. Hur ofta ser man nu i Sverige eller någon annanstans i Västeuropa två kor gå och småbeta så här i skuggan av ett träd? Någon menar kanske att det här är ett slags hycklarromantik och att de polska böndernas liv är hårt och det är säkert sant och riktigt, men jag säger och ser ändå det här.
Här ser ni en av mina två medvandrare på väg förbi en förfallen gård. De som bodde här förr måste ha varit ganska välbärgade, ser det ut som…
Tack Bodil, det är fler än jag som längtat efter din första rapport. Det är ett underskönt landskap du skildrar. Den böljande rörelsen tilltalar människoögat mer än de flesta, och jag undrar om det är något medfött hos oss, att vågrörelsen är en av de allra ursprungligaste – den återknyter till det hav vi steg upp ur och det fostervatten vi lever i under de första nio månaderna. Dalgången – berget eller kullen – det är i sig en påminnelse och därför så djupt tilltalande.
Hej Thomas,
jo det här landskapet har allt något väldigt speciellt. Också förra gången jag var här fascinerades jag av de här mjukt böljande åsarna. Längre fram under vår resa lät vi våra vandringar utgå ifrån den tjeckiska sidan och då kom vi lite högre upp på lite mer bergsaktiga ställen, fast också där var bergsilhuetterna mjuka och liksom lågmälda. Ibland var bergen så breda eller vidsträckta på bredden att det nästan verkade som om topparna var lägre än själva bergen. Det här låter nog underligt, men jag ska försöka visa vad jag menar så småningom.
Bodil, inte så långt från din småländska barndomstrakt ligger Åsens by (Haurida), Sveriges första kulturreservat! Jag är inte säker, men jag tror att det i samma trakt finns kvar en och annan gård vars kor betar på gammalt sätt. Men när de gamla lägger av, försvinner säkert det också.
http://www.asensby.com/ Klicka på lantraser
En fotografs bilder från byn
http://www.myra.nu/asensby.html
Agneta, tack för bilderna från Åsens by. Ja, det ser ungefär ut som i min barndoms Ingeryd, inte minst hässjorna. Och korna påminner också om de kor jag lärde känna där, särskilt de där två som ligger i förgrunden och kisar mot solen.
Blev förtjust i ”röd väg med gräspäls i mitten”, både uttrycket och bilden, och jag vill även ansluta mig till Thomas Nydahl – landskapet är verkligen härligt, ja t o m förföriskt. Hade gärna velat se den galopperande, halvnakne mannen på de svartvita hästen, och framför allt fölet! Har du nåt foto att sätta in?
Pippi, tyvärr eller jag vet inte, kanske ska man inte fotografera allt, nej, jag har inget foto på den ridande unge mannen på den fläckiga hästen med det ännu vildfläckigare fölet i hasorna. I alla fall passade scenen perfekt in i det vackra landskapet. Kanske kan du föreställa dig den…
Javisst kan jag det!