Tidigt imorgon är det dags för sommarens första lite längre resa. Den här gången är siktet inställt på de polsk-tjeckiska gränsbergen – Riesengebirge på tyska. Tillsammans med man och hund tänker jag vandra där och sedan blir det lite städer också, vi får se. Om ungefär två veckor sitter jag under pausträdet igen.
Vi lämnar Sverige just på midsommarafton och det är ett mycket medvetet val. Jag tycker om den nordiska midsommaren som idé och drömverklighet – dans kring midsommarstången, ljuset, ängarna, de sju blommorna under kudden. Men som verklighet brukar det mest vara regn, kyla och ja, underliga förväntningar. Fast vad vet jag om det, jag har ju nästan aldrig varit här på midsommar…
Det är oändligt vackert här i den här tiden:
varje litet löv är ett varuhus för själen
Äkta nordiskt vemod. Midsommartiden är vacker, ljus och bedårande – men den markerar också vändpunkten. Långsamt blir nu dagarna obevekligt allt kortare.
Hade en skolkompis som inte kunde njuta av söndagens vila, eftersom söndagen förebådade måndagens slit. Han önskade att det alltid vore fredag-lördag. Personligen tycker jag mycket om söndagar.
embryo, ja och lövvärlden är större än vi anar…
Marita, medvetandet om alltings ändlighet – den kommande förlustens lockelse är stark. Det är väl det här man också kan kalla dödsdrift – en del har mer, en del har mindre av den; jag har mer och du har mindre, tror vi i alla fall, för hur jämför man något sådant?
Ha det gott i Riesengebirge med man och hund. I början av tonåren trodde jag att vår hund, en Riesenschnauzer stammade därifrån. Han och alla jättar!
Tack Agneta – trevlig sommar önskar jag dig.