Kategori: Resor

Vi stannar i den tyska halvan av dubbelstaden idag, vi stannar i Görlitz och vi viker blicken inåt mot de små tingen. Här trycker vi nästan näsorna mot en port som prunkar i rött och guld. Vad kan dölja sig bakom den?

Och det här ansiktet avslutar den ena änden av Flüsterbogen – ni vet det där viskvalvet som för ljudet på ett finurligt sätt genom en liten stenränna, så att man tror att någon viskar en rakt i örat.

För ett ögonblick fångas vår blick av en dekorativ portinramning på ett av husen vid gatan som för ner emot fotgängarbron över Neiße.

Vid en liten tvärgata bakom Obermarkt finns den här lekfullt hopdiktade fontänen. Kanske tycker ni att kvinnan verkar ha en tråkigare uppgift än mannen, men vad bryr hon sig om det?

Mannen ser däremot ut att behöva ligga så här och hälla öl över sig:

Den här sommaren har jag gjort flera besök i den dubbla staden Görlitz-Zgorzelec. På senare år har den här platsen dragit mig till sig gång på gång, dess lite brutna skönhet och dess dubbla identitet lockar. Nu blev den inte vald till europeisk kulturhuvudstad 2010 som en del (jag bland dem) hade hoppats. Det var nära, men det blev inte så. Jag frågade några på den tyska sidan hur de ställde sig till ”motgången” och de flesta sa något i stil med att nomineringen var bra och skapade uppmärksamhet kring staden/städerna, men att en seger nog hade kostat en hel del pengar.

Jag tänker låta er nalkas staden från vattnet den här gången. Floden Neiße utgör den (rörliga) fasta punkten i bildserien och från den riktas våra blickar än mot Polen än mot Tyskland i denna lilla på sätt och vis slutna Görlitz-Zgorzelec-värld:

G-Z 8

En varm och ovädersladdad kväll i början av den här sommaren råkade vi befinna oss i Hradec Kralové (Königgrätz på tyska; här stod 1866 ett stort slag i Bismarcks tysk-österrikiska krig, vilket resulterade i att Österrike lämnade Tyska Förbundet) i norra Tjeckien mitt under en stor internationell teaterfestival:

Nej, jag kan inte bry mig om att bilden är suddig. Jag tycker så mycket om det tjeckiska ordet för teater att jag måste visa den enda bilden jag tog i Hradec Kralové där detta ord syns: divadlo. Mitt andra tjeckiska favoritord är ”hudba” som betyder musik.

Kvällen rann ut i ett strövande mellan hudba och divadlo allt medan himlaskinnet spändes allt hårdare. En märklig skimrande kvinna höll oss fångna en stund vid sina fötter. Den nedgående solen färgade hennes hår i guld.

I luften ovanför henne svävade lätta figurer. Den nedgående solen färgade hennes kind i guldbrons.

Någon bjöd henne på en cigarett. Den nedgående solen – eller var det ett annat ljus – färgade hennes kind och axel i brons.

Två gånger den här sommaren förde min/vår väg till Jelenia Góra i Polens sydvästhörn, inte långt från Riesengebirge/Karkonosze/Krkonoše. Hirschberg hette staden en gång, ja, den heter väl fortfarande så på tyska. Hjortberget alltså och emblemet med hjorten syns på många ställen i staden bland annat här på passagen mellan rådhuset och ett annat viktigt hus på det stora torget.

Den här vinkeln av torget ser man om man står ungefär mitt för den här ”hjortpassagen” och tittar lite åt höger – vackra mjukt pastellfärgade hus som liksom gnider sig mot varandra:

Och här är en annan husrad vid samma torg:

Tätt ovanför de här husen skymtar den som har ett villigt öga några vingvarelser som skulle kunna vara de två fåglarna från den förra pausträdstexten – fast här flyger de inte längre så tätt tillsammans…

Ute vid stadsmuren visar staden andra och slitnare ansiktsuttryck:

Förra gången – det var väl någon av de första dagarna i juli – vi vandrade längs just den här sträckan av den polsk-tjeckiska gränsen i Riesengebirge/Krkonoše/Karkonosze gjorde vi det i dimma, så då mer anade än såg vi Middagstenarna inhöljda i ett töcken och jag lät en dimmbild av dem bli till en Rübezahlfantasi. Men den här gången såg de ut så här:

Eller så här:

Jag tog ett varv runt stenknuten:

Det här blev nog den bästa vinkeln:

Vad vi inte heller såg där i dimman var hur djupt det stupade åt den polska sidan. Vi travade på som om allt vore plan mark eller mjuka sluttningar, men i själva verket hade vi tidvis ett bråddjup åt ena hållet. Den här gången såg vi två sjöar vi inte sett vid den första vandringen. I en kommentar av signaturen Yog till texten "Riesengebirge" blev de faktiskt "förannonserade":

Stupar brantare på polska sidan (= norr), med bl a 2 fjällsjöar och ganska “skandinavisk” växtlighet. Flyger man från Prag till Arlanda i klart väder nära vintersolståndet och tittar österut så syns topparna tydligt och kastar då en lång skugga in Polen mitt på dagen. Tjeckiska sidan (söder) är full av solhyllor då, de är särskilt kul i januari och på marken.

Ögonsjöarna sa någon att de hette – Wielki Staw och Mały Staw, fast kan ”staw” verkligen betyda ”öga”? Där långt under oss blinkade de blått –

eller grönblått…