Kategori: Politik

Den här boken finns här hos mig på Hvarska (jag har lagt en Sava-sten på den som bevis) sedan början av det här året. Några gånger har jag tagit den i min hand och velat börja läsa, men så har jag tänkt att jag sparar den tills jag har mer tid. Ännu har den tiden med mer tid inte kommit. Däremot fick jag härom dagen ett mail med en länk till en text som handlar om den här boken. Kanske är det någon av er som genom den lockas att läsa Joachim Gaucks Winter im Sommer – Frühling im Herbst före mig?

Det är en ganska lång text som Per Nilson skrivit och jag gör på försök ett uttdrag ur den, så får vi se om ni hittar in i texten som helhet:

En septembernatt 1985 upptäckte poli- sen att hus i Rostocks innerstad försetts med stora regimkritiska budskap, målade med rödfärg: ”Vi är myndiga men har inget att säga till om”, eller ”Skapa fred utan vapen, Biermann lever”. Polisen lyckades inte hitta de skyldiga.

De skyldiga var tre unga människor som tillhörde Gaucks kyrkliga ungdomsgrupp. De gick till honom och berättade vad de gjort. En av dem var minderårig. De andra var ett gift par, Ute och Gunnar Christop- her. Gunnar var totalvägrare och måste räkna med ett fängelsestraff om han inte dessförinnan beviljades utresa till Väst. Ute hade bittra personliga erfarenheter av livet i DDR och ville bara lämna landet. Endast Gauck visste vem som målat slagorden.

Men flickan som ännu var minderårig förälskade sig i en ung man och i sitt stora förtroende för honom berättade hon vem som målat slagorden. Mannen gick till Stasi.

Här är länken till hela texten.

Det här är ju också en del av mitt eget liv och jag undrar fortfarande över min eventuella Stasi-akt…

PS Boken är inte översatt till svenska – ännu.

Igår kom det ett stort gult kuvert hit från AMF (”För framtiden.” kantänka!) med den här osannolika påskriften:

Tack, kära sparare! –Vi bjuder på goda råd. Och fika. Men vad händer med pengarna jag, ”kära sparare”, har satt in? Har de försvunnit? Räcker de alltså bara till en fika nu? Fast hit till Zagreb lär inte AMF komma med något kaffe… Och goda råd? Sy in pengarna i madrassen nästa gång…

Nu håller man på och hugger ner träden i en del av ”parken” vid moskén. Ett monument ska stampas ur marken. Bilder som hänger på stängslet kring byggarbetsplatsen visar att det ska bli ett pampigt jättemonument.

Jag ser fram emot en tid då inga mer monument uppförs, en tid då man i stället låter träden stå kvar till någons eller någots ära eller åminnelse. En tid då floderna får rinna i sina bäddar, en tid då sankmarkerna får behålla sitt vatten.

Detta är – som ni nog ser – ett antimonument:

Under den gångna våren strejkade de inhemska lektorerna (alltså inte professorer, docenter och utländska lektorer) vid den filosofiska fakulteten här vid Zagrebs universitet. De strejkade för att utbildningsdepartementet hade brutit sitt löfte om en löneförhöjning (de flesta av dem jobbar extra eftersom den nuvarande lönen är mycket låg). Löftesbrottet var flagrant, pappren var underskrivna, men ändå lät man ifrån det hållet meddela att det inte var läge för en löneförhöjning, att man skrivit under struntade man helt fräckt och översittaraktigt i.

Strejken pågick i fem veckor och gång på gång hette det från departementshåll att ”om ni går tillbaka till arbetet, ska vi ordna saken”, men visa av skadan trodde lektorerna (och knappast någon annan heller) på detta. I slutet av den femte veckan bestämde man sig för att utvidga strejken, även andra lärarkategorier skulle gå med. Då fick departementet plötsligt kalla fötter och meddelade att lektorerna skulle få sina krav tillgodosedda. Strejken avblåstes och nu hoppas att man att en högre lön (det är inte fråga om någon hög lön) ska komma i juni månads lönekuvert. En del är misstänksamma och säger: ”Jag tror det inte förrän jag ser det med egna ögon.”

En för mig obegriplig sidoeffekt av strejken har nu visat sig och jag börjar undra om jag egentligen vet vad en strejk är för något. I alla fall är det så här: De lärare som strejkade under våren anmodas nu att arbeta en vecka extra ”för studenternas skull” och alla undervisande lärare måste erbjuda ett tredje tentamenstillfälle (normalt är det två per kurs) för alla sina studentgrupper. ”För studenternas skull.”

°°

PS Ny text i Salongen.

Någon gång i slutet av vintern som gick kom jag i kontakt med Nataša, som är chef för folkmordsmuseet i Jasenovac. Vi pratade en hel del om museet och en dag fram i mars gav hon mig en bok som innehåller brev från Ustašas koncentrationsläger i Jasenovac, Stara Gradiška och Lepoglava under början av 1940-talet. Boken bär titeln ”Jedinomoje i ostali” Pisma iz logora (”Min endaste och de andra” Brev från lägren) och är sammanställda av Maja Kućan.

De flesta av breven är inga egentliga brev utan ett slags brevkort med ett ytterst begränsat utrymme för text och där textinnehållet dessutom kontrollerades noga. Men det finns också ett fyrtiotal lite längre brev med i samlingen, skrivna på pappersbitar av olika slag. De flesta av dem smugglades ut ur lägren, annars hade de aldrig haft en möjlighet att nå sina adressater. Texterna i dem är mycket lika. De är rop på hjälp undan den hotande avrättningen. Många av ropen var förgäves. Bland breven finns tre från Katarina Dorčić – skrivna på toalettpapper – till föräldrarna.

Katarina föddes i Zagreb 1925. Hon fängslades i sin hemstad och fördes 1943 till koncentrationslägret i Stara Gradiška. Föräldrar kämpade i åratal för att få ut henne därifrån henne, men de misslyckades. Senare fördes hon till lägret i Jasenovac där hon dödades 1945.

Tillsammans med mina studenter i översättningskursen har jag översatt ett av Katarinas brev från koncentrationslägret i Stara Gradiška:

Kära föräldrar!

Jag är så glad att de får komma hem, så att åtminstone någon kan räddas. Jag hoppades att jag också skulle få komma ut, men jag har inte en sådan tur. Mina kära, jag lägger på ert hjärta att ni tänker på mig och räddar mig ut ur detta helvete, för jag vill se er alla en gång till. Jag vill så gärna trycka era händer och tacka er för allt ni hittills gjort. Ni har gjort så mycket för mig och jag vet inte hur jag skulle kunna leva utan er. Ni är mitt allt här och jag tänker bara på er och på friheten. Kära mamma, glöm allt och tro mig att jag inte längre är samma Katica som jag var förr. Jag har förändrats och jag har blivit en mycket, mycket bättre människa. Livet har (…) mig mycket. Jag skickade detta brev till er genom Maja och jag ber er en gång till att göra allt ni kan för att rädda mig, och om ni lyckas med detta, har ni gjort allt för mig. Snälla mamma, fråga Maja vad som har hänt med Branka. Det är en flicka som var min vän och jag vet inte vad som har hänt med henne. Hennes mor bor på Višegradska 1 hos (Dušan?). Hon heter Fanika Herek. Skriv till mig så ofta det går. Skriv till mig om allt varje gång i paketet ni skickar, och den som kommer med det ska berätta för er var ni ska stoppa in brevet. Hälsa Slavica och be henne att hälsa till Vesna, Nada och Fjodor.

Hur mår min lilla Branko? Jag ska berätta mycket för honom, men inga berättelser utan sanningen. Hur har ni det där hemma? Hälsningar till alla jag känner, och särskilt till er alla, mina käraste. Jag ber er en gång till att rädda mig härifrån. Dig, mamma, och pappa älskar
Katica

Hos Thomas Nydahl kan ni läsa mer om boken.