Kategori: Politik

Detta är ett nytt försök till ett upprop för Sveriges bibliotek. Jag ber alla som vill bevara alternativt återupprätta bibliotekens kvalitet att ge sitt stöd åt uppropet och göra sina röster hörda.

Jag börjar med att läsa upp ett ställe i bibliotekslagen:

”Sveriges nuvarande bibliotekslag (2013:801) trädde i kraft 1 januari 2014, och sätter ramarna för verksamheten vid landets offentligt finansierade bibliotek.

I lagen står att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Lagen knyter på så sätt an till hur bibliotekens grundläggande uppdrag uttrycks i internationella sammanhang, till exempel i IFLA:s och Unesco:s olika biblioteksmanifest.”

Låt oss nu se hur det går till när biblioteken utökar sitt bokbestånd eller fyller på med nytt i sina hyllor: Bibliotekstjänst är ett företag med stort inflytande över de svenska bibliotekens bokinköp. Företaget har en stab av lektörer som recenserar nyutkommen litteratur. Recensionerna eller omdömena som på senare tid kommit att få sin tyngdpunkt i sifferbetyg efter en skala från 1 till 5, är en vägledning för bibliotekens inköp. Se här den beklämmande skalan:

Det här med sifferbetygen är i sig ett besynnerligt eller tvivelaktigt sätt att försöka sig på att mäta böckers värde. Jag minns att jag under min tid som recensent på Btj fick bakläxa för att jag inte hade motiverat betyget 5 tillräckligt väl för en av Andrzej Stasiuks romaner. Jag blev arg och skrev att det här är världslitteratur och jag skäms för att ge Stasiuk betyget 5. Ännu mer upprörd blev jag när jag skulle motivera betyget 5 för en diktsamling av Wisława Szymborska. Detta med sifferbetygen är ett allvarligt tecken på förflackning och till saken hör att Bibliotekstjänst inte har några betygskriterier. Så här svarar marknadschef Annika Ahlgren på min fråga om detta:

”Vi har inte kriterier definierade för de olika betygen och för de genrer som lektörerna recenserar. Det skiljer sig mycket åt beroende på vilken genre som recenseras – barn/ungdom/fack/skön.
Recensionen är ett sammantaget omdöme som sedan sammanfattas i ett betyg som bygger på helhetsupplevelsen. Vi litar till den professionella bedömning som den enskilde lektören, inom sitt specialområde, gör efter att ha läst, recenserat och sedan bedömt helhetsupplevelsen. Sambandet mellan betyg och recension ska framgå av texten, och är med tanke på längden på recensionen en mening eller två.”

På senare år har fler och fler seriösa recensenter lämnat företaget och idag är nivån på recensionerna ofta låg. När jag efter att ha läst en svag recension skrev till marknadschef Ahlgren på företaget och frågade hur man gör för att överklaga fick jag först bara ovidkommande pladder till svar:

”I vårt arbetsflöde när vi producerar BTJ häftet var 14:e dag,  jobbar erfarna redaktörer med att göra ett urval av inkomna titlar och att sedan välja specialister bland mer än 600 oberoende lektörer, som på uppdrag av våra  redaktörer tilldelas lektörsuppdrag. Detta innebär att läsa och att recensera titlar som kommit med i vårt  urval av för att ingå i inköpsvägledningen till våra kunder biblioteken. Lektören har sin fria åsikt, i egenskap av sakkunnig och med gedigen erfarenhet inom sitt specialområde.”

Jag svarade att jag inte tyckte detta var något svar på min fråga om hur man överklagar och så tog jag upp mitt konkreta ärende:

”Den recension som jag vänder mig emot behandlar en samling berättelser av den tyske romantikern E.T.A. Hoffmann (1776-1822), som inte bara är en av de allra främsta inom tysk romantik utan inom romantiken över huvud taget och man kan utan att överdriva säga att han hör till världslitteraturens stora. I recensionen som jag för in här i nästa stycke kan man bland annat läsa att ”Hoffmanns språk är litterärt men med dagens ögon en smula svårsmält”. ”Litterärt”, ”dagens ögon”, ”svårsmält”? Mot slutet skriver lektören: ”Magnetisören och andra berättelser är kanske mest intressant ur ett (skräck)litteraturhistoriskt perspektiv. Då är den å andra sidan enormt läsvärd.” Och det hela får betyget 3 även om översättningen sägs vara bra och förlaget får lite beröm för sin utgivning. Jag förstår inte hur lektören samtidigt som han har problem med Hoffmanns språk ändå tycker att översättningen är bra. Och vad ska det här med ”litteraturhistoriskt perspektiv” i kombination med ”enormt läsvärd” betyda?”

Och här är recensionen jag vände mig emot:

”Ernst Theodor Amadeus Hoffmann var både kompositör och författare. Idag är det sitt författarskap han är mest känd för. Bland annat ligger han bakom kortromanen Fröken Scuderi, från 1819, som brukar lyftas fram som litteraturhistoriens första deckare. Mest känd är dock Hoffmann för sina berättelser om det övernaturliga och han anses vara en av litteraturens tidiga skräckmästare. Han verkade inom romantiken och var mycket skicklig på gränsöverskridande berättelser. I Magnetisören och andra berättelser samlar Hastur förlag fem av dessa. Hoffmanns språk är litterärt men med dagens ögon en smula svårsmält även om översättare Bodil Zalesky gjort ett bra jobb. Därtill har hon skrivit ett läsvärt förord. Magnetisören och andra berättelser är kanske mest intressant ur ett (skräck)litteraturhistoriskt perspektiv. Då är den å andra sidan enormt läsvärd. En eloge till förlaget som ger ut gamla och i viss mån glömda klassiker.

Helhetsbetyg: 3”

Och detta oskick pågår dag ut och dag in, vecka för vecka, månad för månad, år för år och bibliotekarierna låter sig vägledas av de här ofta okunniga utlåtande och i ännu högre grad av sifferbetygen som ofta har ett oklart samband med texterna.

En av de litterära kategorier som far särskilt illa av hanteringen är klassiker och det kan till och med hända att Bibliotekstjänst inte alls vill recensera dem. Angående nyöversättningen av Georg Büchners ”Woyzeck”, som för övrigt aldrig översatts till svenska i just denna version skriver marknadschefen på Bibliotekstjänst Annika Ahlgren så här:

”BTJ recenserar inte verk som inte passar in i utbudet för Sveriges bibliotek, klassiker som redan är kända, eller titlar som inte håller tillräckligt hög kvalitet.”

Vi får här förmoda att Ahlgren räknar ”Woyzeck” till kategorin ”klassiker som redan är kända”, men resonemanget är i sammanhanget märkligt. Skulle alltså en nyöversättning av en version av ”Woyzeck”, som aldrig tidigare översatts till svenska inte ha någon rätt att recenseras av det här inköpsinstrumentet?

Detta får vara nog som bakgrund, andra kanske vill fylla i.

Jag har vid sidan av att göra detta upprop bestämt mig för att vända mig till följande institutioner som jag föreställer mig kan vara intresserade av att arbeta för att de svenska biblioteken ska kunna fortsätta vara bibliotek värda namnet:

Kungliga Biblioteket
Svenska Akademien
Statens kulturråd

Än en gång ser jag Bibliotekstjänst missbruka sin roll som vägledande för de svenska bibliotekens inköp:

Angående nyöversättningen av Georg Büchners ”Woyzeck”, som för övrigt aldrig översatts till svenska i just denna version skriver marknadschefen på Bibliotekstjänst Annika Ahlgren så här:

BTJ recenserar inte verk som inte passar in i utbudet för Sveriges bibliotek, klassiker som redan är kända, eller titlar som inte håller tillräckligt hög kvalitet.

Betyder detta att eftersom ”Woyzeck” hör till ”klassiker som redan är kända”, så ska verket inte finnas på svenska bibliotek? Och hur vågar en tjänsteman från en serviceinrättning för bibliotekens inköp uttala sig så här om vad som ”passar i utbudet för Sveriges bibliotek”? Vad är detta för en trångsynt förmätenhet?

I stället för en recension har man fällt in redaktionsnotis i Btj-häftet. Förutom att ange några formella fakta om boken skriver man så här i denna:

Woyzeck av Georg Büchner (1813–37) är en av de oftast framförda och mest inflytelserika pjäserna i den tyskspråkiga teaterrepertoarens historia. Berättelsen om den ensamme soldaten Franz Woyzeck som i ett anfall av svartsjuka mördar sin älskade Marie, är ännu i våra dagar i hög grad levande – bl.a. lät Steve Sem-Sandberg 2019 historien om Woyzeck växa ut till romanen W. – Red

Denna notis talar så vitt jag kan se emot det Ahlgren påstår. För inte kan någon väl mena att ”en av de oftast framförda och mest inflytelserika pjäserna i den tyskspråkiga teaterrepertoarens historia” inte passar i svensk nyöversättning på svenska bibliotek?

°°

Det är sannolikt meningslöst att vända sig till Bibliotekstjänst om detta, så nu undrar jag vad det kan finnas för institutioner i Sverige som skyddar biblioteken. Jag börjar med att läsa upp ett ställe i bibliotekslagen:

Sveriges nuvarande bibliotekslag (2013:801) trädde i kraft 1 januari 2014, och sätter ramarna för verksamheten vid landets offentligt finansierade bibliotek.


I lagen står att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Lagen knyter på så sätt an till hur bibliotekens grundläggande uppdrag uttrycks i internationella sammanhang, till exempel i IFLA:s och Unesco:s olika biblioteksmanifest.

Jag tycker mig se att i det ovannämnda fallet handlar om en avvikelse från att ha som mål ”att bidra till kunskapsförmedling”. Detta kan vara värt att fundera på.

Men vart kan man vända sig för stävja denna förflackning och uttunning av de svenska bibliotekens utbud? Kungliga Biblioteket? Svenska Akademien? Statens kulturråd?

Med risk för att bli tagen i upptuktelse eller utskälld för okunnighet eller naivitet från mer än ett håll måste jag ändå ställa den här frågan. Varför är det alls något att ta för en handling av någon som helst betydelse, detta att ryssarna ställer till med ”folkomröstningar” i områden som de tillfälligt har skaffat sig ett slags brutal makt över? Omröstningar under vapenhot och andra hot. Varför tycker den civiliserade delen av världen att detta är något att över huvud taget notera? Eller varför tycker man att det kan vara något man kan behöva rätta sig efter? Varför hålls det, om man alls ska nämna det, inte bara fram som ytterligare ett ryskt brott?

Jag häpnar över att man i den fria eller civiliserade världen är så mån om att följa regler som öppnar dörrarna för ondskans framfart. Annars kan man vara nog så långsam eller tveksam eller plötsligt ”sträng” och ”hård” som exempelvis när Ukraina vill försvara sina sönderbombade städer på plats. Då hötter Amnesty och FN med pekfingret och häver ur sig floskler. Har detta med mod att göra eller snarare brist på mod? Den fria världen följer gärna alla regler om regeln inte riktas mot någon som föraktar alla regler. Varför är den icke-onda sidan så feg?

Att bomber och väpnade angrepp inte går att bortse ifrån utan måste tas på allvar förstår jag lika väl som någon annan, men dessa motbjudande teaterföreställningar, varför röner de någon som helst uppmärksamhet?

Dagestan är en av Rysslands eller Moskoviens kolonier. Landet ligger i östra delen av Kaukasus och här lever närmare tjugo olika folkslag av vilka de största är avarer (möjligen besläktade med det gamla ryttarfolket som dök upp i Centraleuropa under tidig medeltid), darginer, lezginer och kumyker. Avariska, darginska och lezginska är nordkaukasiska språk som bland annat utmärker sig för en stor ljudrikedom (upp till 60 konsonantljud) och kumykiska är ett turkspråk. Dessa fyra folkslag utgör alla över 10% var av Dagestans befolkning. Ryssarna utgjorde 2010 3,6% men ändå har ryska språket i egenskap av kolonialmaktens språk en stark ställning i landet.

Befolkningstillväxten är bland de starkaste i det moskovitiska imperiet. Landet har cirka tre miljoner invånare och över hälften av dem lever under den internationellt fastställda fattigdomsgränsen.

Machatjkala heter huvudstaden och den ligger vid Kaspiska havets västra strand och har något under 600 000 invånare. Andra större städer är Chasavjurt, Derbent (som är över 5000 år) och Kaspijsk. De flesta av landets invånare bor dock inte i större städer.

Oblast Dagestan kom under ryskt herravälde 1813 men under 1800-talet kom det till en rad uppror mot kolonialmakten och bland annat utkämpades det rysk-osmanska kriget 1877-78. Under Sovjetunionen omvandlades alla moskéer till kommunistiska kulturcentra. Efter 1990 kom landet efter inledande försök att söka sin självständighet (Dagestankriget 1999) att bli en så kallad delrepublik i det ryska imperiet. De val som ägt rum under perioden fram till nu präglas av fusk och förfalskningar.

I sitt brottsliga angrepp på Ukraina tar Ryssland en oproportionerligt stor del av sina soldater från Dagestan och nu när den ”partiella mobiliseringen” är i gång så försöker ryssarna tvinga hela den manliga befolkningen mellan 18 och 65 år till fronten, oftast illa utrustade. De skickas som kanonmat. Människor i landets städer protesterar och demonstrationerna växer och jag läser idag att polisen i huvudstaden använder elpistoler och batonger mot demonstranterna. Detta enligt människorättsgruppen OVD-Info. Det sägs att ett hundratal personer gripits.

Ner med det ryska kolonialväldet! För ett fritt Dagestan!

Jag undersöker vad putinanhängare i Väst säger. Nyss läste jag några rader hos en av dessa (här i min översättning):

”Jag är säker på att en ukrainsk suveränitet bara är möjlig i ett partnerskap med Ryssland. Våra andliga, mänskliga och kulturella band växte fram under århundraden och kommer från samma källor, de har stärkts genom gemensamma prövningar, bedrifter och segrar. Vårt frändskap har förts vidare från generation till generation. Det finns i människornas hjärtan och minnen i Ryssland och Ukraina, i de blodsband som förenar miljoner av våra familjer. Tillsammans har vi alltid varit och kommer alltid att vara många gånger starkare och mer framgångsrika. För vi är ett folk.”

Låt oss läsa noga och jämföra med det som skett i Ukraina under det senaste dryga halvåret. Den första meningen innehåller en självmotsägelse och betyder: ”Ukraina kan bara vara självständigt om det är beroende av Ryssland”. Eller ännu tydligare: ”Ukraina kan inte vara självständigt”. Där har vi grunden för tänkandet. Sedan följer en rad påståenden om släktband mellan ryssar och ukrainare. Om vi tittar på vad som skett i Ukraina det senaste halvåret, där ryssar våldtagit, lemlästat, torterat, mördat ukrainare och gjort allt för att förstöra deras land, blir de här orden om släktskap och broderskap ett motbjudande hån. Hur är det möjligt att påstå något sådant inför det uppenbara. Om ryssar och ukrainare någonsin varit bröder så är de det i alla fall inte längre. Ryssen har mördat sin broder och förverkat alla rättigheter nu och i framtiden att tala om broderskap. Och det ”straffet” står inte alls i proportion till de begångna brotten. Det är ett milt straff men ett obönhörligt sådant. Ryssen har mördat sig bort från all rätt att kalla ukrainaren ”broder”. Och de där sista raderna om ”tillsammans är vi starkare” och ”vi är ett folk” är ren cynism. ”Tillsammans”? ”Ett folk”? Det vänder sig i magen när jag läser dessa ord mot bakgrunden av det pågående ryska folkmordet i Ukraina.

Jag ska läsa lite till hos samma skamlösa skribent; dessa rader följer direkt på det föregående citatet:

”Idag kan dessa ord uppfattas som fientliga av en del människor. De kan tolkas på många olika sätt. Men ändå kommer många att lyssna på mig. Och jag vill säga en sak – Ryssland har aldrig varit och kommer aldrig att bli ’anti-ukrainskt’. Och vad Ukraina kommer att bli – det får dess invånare bestämma.”

Så Ryssland är alltså inte anti-ukrainskt. Men ukrainarna vet vi inte riktigt vad de kommer att vara. Vad är detta för dimridåer? Den som tror på detta vet inte att det pågår krig och massmord i Ukraina. Men vänta lite, nu ser jag vem som står bakom texten. Det är putin! Så det finns alltså människor i Väst – som dessutom påstår sig vilja Ukraina väl – som stöder sig direkt på putins ord! Det finns alltså ingen hejd. Detta enligt principen: Ska man ljuga så ska man blåljuga.

Sedan ser jag att Minsk-avtalet kommer upp igen och att det är EU som brutit det och därmed satt igång kriget. Ja, ni kan läsa om Minsk-avtalet. Jag ska inte gå igenom det här. Och så läser jag att Väst löpande bedriver censur så att man inte kommer åt ”bra ryska källor”…

Vidare läser jag EU är styrt av det krigshetsande USA. Och tydligen blir följden av detta att ryssarna torterar och mördar ukrainarna. Hur kan man föra sådana här dementa eller verklighetsfrånvända resonemang? Men det är väl det där igen: Ljuger man bara tillräckligt hänsynslöst så tror någon att det kanske ”ändå ligger något i det, för hur kan man annars säga så?”.

Ja, och några stoltserar med att kalla sig ”skeptiker” och det ska väl uttydas som ”kloka personer som förstår mer än pöbeln och inte låter sig luras av den västliga propagandan och russofobin”.

Och någon eller några pratar om att den ryska attacken på Ukraina inte var oprovocerad. Ukrainarna anklagas för att han mördat människor i Donbas, civila. Och Euromajdan kallas för kuppmakare, kuppmakare understödda av USA. Den koloniala blicken på Ukraina igen! En nyckeltanke hos dessa putinapologeter är att Ukraina inte är ett självständigt land utan ett land som ägs av Ryssland, ett land som USA vill åt. Ukraina finns inte för dem.

Då och då kommer också språkfrågan upp, som om man fortfarande efter allt fruktansvärt våld kan tro eller tycka att en legitim(!) orsak till alla mord och all förstörelse kan vara att ”de rysktalande fått sina rättigheter beskurna”. Språkfrågan – i ett land där huvudspråket, ukrainskan, länge varit undertryckt ryskan – används av putinister som ett tillhygge, trots att nästan alla som har den minsta lust att informera sig vet att den är en icke-fråga. Ja, ”rysktalande flyr från Kupjansk” heter det. Och vilket språk tror ni att de flesta av de av ryssarna mördade människorna i Mariupol talade?

Någonstans beskärmar sig någon över att ”det ukrainska ledarskapet samarbetar med Rysslands fiender”. Vad? Skulle ukrainarna samarbeta med ryssarna i slakten av sig själva? Än en gång – går man tillräckligt långt in i lögnens rike så tror en och annan kanske att ”det väl ändå måste ligga något i detta, om man kan gå så långt i sina ord..”

°°

Som rubriken säger är detta ett utkast. Kanske skriver jag en mer komplett text om detta längre fram.

°°

Jag sammanfattar putinanhängarnas argument och metoder i ett par punkter:

Man stöder sig direkt på putins ord. ”Slaviska bröder” etc

Man talar om förföljelse av ryskspråkiga i ett land där nästan alla i någon mån talar ryska, ett land där huvudspråket ukrainska länge fått stryka på foten. (Ett land där ryssarna mördar främst ryskspråkiga ukrainare.)

Man talar om västeuropeisk propaganda och censur.

Man talar – fortfarande – om ”russofobi”.

Man pekar ut USA, Nato och EU som skyldiga till de ryska massakrerna.

Man ondgör sig över att den ukrainska ledningen samarbetar med Rysslands fiender.

Man talar om Ukraina som en rysk koloni.