Kategori: Historia

Sedan en tid har jag funderat på att publicera en sammanställning av de dagboksanteckningar från min tid som utlandslektor i Greifswald (1981-82) som jag i utspridd form publicerat här. Det rör sig alltså bara om de anteckningar jag visat tidigare, dagboken som helhet är mycket mer omfattande och denna helhet ska jag inte belasta er med.

Den här sammanställningen är också tänkt som en brandfackla mot glömskan.

Här kommer först – som ett smakprov för de läsare som inte läst något ur min Greifswaldserie – ett litet utdrag ur introduktionstexten:

All personal som jag kom i kontakt med var med undantag för den norske utlandslektorn lojal med DDR-systemet eller låtsades åtminstone vara det. Vid institutionen kom jag egentligen bara i närmare beröring med språklärarna som tex Kamrath(svenska), Broby-Ilg(danska), och Prüsse(norska). Den stora rent politiska delen av personalen var det inte meningen att jag skulle veta något om, förstod jag så småningom.

Bara på omvägar och i väldigt liten omfattning fick jag veta något alls om de politiska ämnena som det undervisades i. Det fanns tex en föreläsningsserie med namnet ”Grundprobleme des antiimperialistischen Kampfes der Völker Nordeuropas”. Jag råkade en gång av en tillfällighet få syn på det här namnet och frågade då en kollega vad det var för en kurs. Men jag fick inget svar på min fråga. Först efter ”Wende” har jag fått reda på att kursinnehållet var ”det permanenta politiska, ekonomiska och ideologiska kristillståndet” i de nordiska länderna. En annan föreläsningsserie, eller om det bara rörde sig om en enskild föreläsning, som jag först har fått veta någonting om efter 1989 är ”Geheimnisschutz und Schutzrechtspolitik”. En tungt vägande orsak till att varken Jan Knutsen (den norske utlandslektorn) eller jag fick veta någonting alls om den här föreläsningen var att vi själva utgjorde en del av innehållet i den i vår egenskap av representanter för ”den statsmonopolistiska kapitalismen”.

Och här följer länksamlingen:

Introduktionstext

22.9 1981

29/30.9 1981

28.10 1981

2.11 1981

8.11 1981

12.11 1981

23.11 1981

19.1 1982

26.1 1982

6.3 1982

20.3 1982

25.3 1982

3.4 1982

4.4 1982

Flykten – dagboksanteckningen som aldrig gjordes

Slutord med utdrag ur Stasiakt

PS Till sist lägger jag – bara för min egen ”ordningsskull” – in två andra länksamlingar jag tidigare sammanställt på ett liknande sätt:

Mina Fausttexter.

Mina kortare texter om Klara Johanson – de flesta i alla fall.

Porträtt av Klara Johanson

Utmed sidorna av den stora kyrkogården i Jelenia Góra finns en rad av gamla gravbyggnader, familjegravar från den tyska tiden, från Hirschbergtiden:

Man ser att de här byggnaderna tillhör en tid före denna och man anar att de levande som hör ihop med dessa gravars döda inte finns här. Gravarna själva verkar ha dött och ändå ser de på något avigt sätt mäktiga ut i sin skamfilade prakt.

Låt oss nu se vad ett öra kan höra. Nej, jag börjar om: Jag har genom ett plötsligt kast av ödet (ännu värre början, va?) hamnat på en sida i Sture Linnérs bok ”Sicilien – strövtåg i rummet och tiden”. Här läser jag om kampen mellan kartager och greker om herraväldet över Sicilien. Jag stiger nu rakt ner i texten och låter den tala:

I denna stund av yttersta oro och förvirring grep Dionysios, blott tjugofem år, makten i Syrakusa och behöll den i trettioåtta år, fram till sin död 367 f.Kr.

Där har ni nu den här textens huvudperson.

Han blev sin tids mäktigaste hellenske härskare, och inte heller någon icke-grek i väst förmådde mäta sig med honom. Hans välde gick inte under något precist namn: det omfattade både Sicilien (utom området längst i väst), Italien upp till Tarantobukten, enklaver långt norrut i Ancona och vid Pomynningen och även Splitregionen på andra sidan Adriatiska havet. Han ägde allierade i Epiros i nordvästra Grekland och bland Syditaliens italiska folk.

Ett påfallande drag i Dionysios I:s styre var hur totalt han samlade makten hos sig själv och – genom en rad skrupelfria dynastiska manipulationer – sina närmaste anhöriga. Detta var något nytt i väst och föregrep de hellenistiska härskarnas praxis under århundradena efter Alexander den store.

Ja, kanske förstår någon läsare av gårdagens text under pausträdet hur min associationsbana löpt: Från demokratin och problemen och bristerna i och med denna till en diktator och hans manövrer kring makten. Vi får veta att Dionysios till skillnad från många andra diktatorer inte lade ner någon energi eller några medel på monumentalbyggnader för att föreviga sitt namn. Han byggde hellre fästningar. Å andra sidan lockades hans fåfänga av andra frestelser:

Han skrev emellertid poesi och lät den reciteras vid de olympiska spelen, där den dock blev utskrattad. En underbar anekdot handlar om hur en poet, som av någon anledning (möjligen litterär kritik) hölls fången i stenbrotten, en gång hämtades till hovet för att yttra sig om en dikt tyrannen själv skrivit och nu läste upp. När hovfolkets applåder äntligen tystnat beordrades poeten att bedöma alstret. Han vände sig då till sina vakter med orden: ”För mig tillbaka till stenbrottet!”

Efter denna intressanta utvikning om Dionysios som poet, ger Linnér oss ett slags sammanfattning om Dionysios som härskare:

Denne kraftkarl hade trots grekernas eviga splittring ensam tvingat dem att hålla samman tillräckligt för att rädda ön från främmande herravälde. Han förmådde emellertid aldrig skapa en känsla av samhörighet mellan väldets invånare. Under hans regering utplånades varje ansats till folkligt inflytande över politiken. Sikelioterna var i fortsättningen undersåtar snarare än medborgare. Den politiska verksamheten övergick i förödande släktstrider, sammansvärjningar och inbördeskrig. Gemene man var blott en bricka i maktspelet.

Till sist kommer vi till det som väl måste bli en del av varje diktators öde: skräcken för att bli undanröjd. Linnér radar upp ett antal anekdoter om Dionysios paranoia. Vi får veta att han lät kroppsvisitera till och med sina närmaste innan de fick träffa honom och att han alltid bar brynja under manteln. Och så får vi höra om hans gigantiska spionöra:

Ur stenbrottet vid teatern lät han hugga ut en grotta – ”Dionysios öra” – med så god akustik att fångarnas minsta viskning kunde höras i tyrannens rum.

Ja, alltför stor och orättfärdig makt gröper ur makthavaren och berövar honom det som egentligen är livet.

En familj på besök i Dionysios öra i december ett år mot slutet av 1990-talet.

Första gången jag såg den här bilden på Girolamo Savonarola var jag mycket ung, ja, det var nog i barndomen. Vilket ansikte! Det stannade i mitt minne och det gjorde namnet också – i det här namnet flyter harmoni och dunkel besvärjelse samman.

Nu gick jag på hans barndoms gator och det här är nog hans födelsehus:

•
•
•
•

Han predikade om bot och bättring; också prästerskapet, ja påven själv drabbades av hans bannstråle. Kanske var han galen, kanske inte, men ett är säkert: han var inte feg och hans mod kostade honom livet. I Florens hängdes han och sedan brändes han på bål – i hemlighet är jag lite lättad över att han hängdes innan han brändes, Giordano Bruno brändes levande.

Om kvällarna under min tid i Ferrara brukade jag gå till hans staty som står helt nära Castello estense och jag brukade läsa inskriptionerna på sockeln. Det står något om hans mod där och om makthavarnas fega grymhet – jag minns inte de exakta orden. Jag såg in i hans ansikte därinne i munkkåpan, på händerna som höjs mot skyn för alltid och på de vilt spretande fingrarna. Jag försökte veta vem han var.

Och jag försökte tänka mig hålet till hans himmel.

Gång på gång under den här resan hit och dit över gränserna mellan Tyskland, Polen och Tjeckien har historiens vägar gjort sig tydligt påminda – i ortsnamnen, i möten med människor jag träffade, i samtalen med min tjeckiske man, i bilderna från förr…

I dagens polska Dolny Śląsk som före andra världskrigets slut var det tyska Niederschlesien ligger Nowa Ruda. Här var vi också i höstas, eftersom jag då ville söka efter spåren av Olga Tokarczuks roman ”Daghus, natthus”. Så här såg ett hörn av staden ut i sommarhettan för någon vecka sedan:

Och det här är Neurode sett ur en liknande vinkel någon gång i början av 1900-talet:

Jag talade lite med en gammal tysk kvinna som var i staden för att söka efter sitt barndomshem. Hon uttryckte sig mycket försiktigt för att inte säga något som kunde uppfattas som stötande – hon kunde inte riktigt inordna mig i sammanhangen. Vad gjorde en svensk här?

Nowa Ruda lutar sin ena sida upp mot Góra Anny (Annaberg en gång). Däruppe finns ett pensionat som bär namnet Góra Anny och där bodde vi nu för andra gången. Det är ett par i fyrtioårsåldern som driver detta pensionat och det lite märkliga är att mannen och frun har så helt olika syn på förhållandet till historien. Innan jag går in på den här skillnaden gör jag en mycket kort historisk återblick: Niederschlesien hör till de områden av Tyskland som tillföll Polen efter andra världskriget. Det här området var tidigare så gott som helt och hållet befolkat av tyskar, men efter kriget fördrevs den tyska befolkningen som ett kollektivt straff för Hitlers gärningar. De som sedan flyttade in eller snarare flyttades in var polacker från östra Polen som Sovjet la beslag på efter kriget. Dessa människor hade alltså själva fördrivits från sina hemtrakter och sedan blivit tilldelade de före detta tyska områdena.

Frun i pensionatet är uppfylld av ett markant tyskhat. Mannen däremot visar ingen som helst motvilja mot tyskar och dessutom talar han utmärkt tyska. Visserligen verkar de flesta av gästerna vara från Polen, men fruns hållning måste ändå skapa problem eftersom de nästvanligaste gästerna är just tyskar. Intressant är att det på en av väggarna i restaurangen hänger en jättestor bild av huset som det såg ut under den tyska tiden och den tyska texten är kvar.

Under polsk tid har vissa tillbyggnader gjorts, men det är inte svårt att känna igen grundstrukturen från den gamla ”Annabaude”.

Jag tror visst att utveckligen går mot att spänningarna löses upp, alltså att i det här fallet mannens linje vinner i det långa loppet, men det är nog just fråga om ett långt lopp.

När vi senare var på andra sidan bergen på den tjeckiska sidan mötte vi egentligen aldrig någon tyskfientlighet. Kanske ligger en förklaring – det här är alltså fria spekulationer från min sida – i att Sudetområdena aldrig var Tyskland (mer än under en del av Hitlertiden). De var områden i Tjeckien som hade en stor tysk befolkning, men det var inte Tyskland. Därför är det kanske lättare för tjeckerna att handskas med det tyska elementet här – tyskarna fördrevs i och för sig också härifrån som ett straff för Hitlers annektion av först Sudetområdena och sedan hela Böhmen-Mähren, men idag verkar tyskar ses som vilka människor som helst här. För polackerna är saken mer komplicerad, eftersom de bor i ett område som i århundranden varit Tyskland/Preußen och eftersom just de polacker som bor här kommer ifrån trakter som ligger mycket långt härifrån och som de själva blivit berövade med våld. Det finns ett identitetsproblem i det här som det tar tid att lösa, men som ändå måste lösas. För allas bästa.