Under de år jag har bott här i Vänersborg har jag av och till frågat mig varför den egentliga stationen ligger i byn Öxnered uppe i skogen någonstans och inte i själva Vänersborg. Från Vänersborgs ”centralstation” går bara en liten järnväglinje till Uddevalla åt ena hållet och till Herrjunga åt det andra. Vill man komma härifrån med tåg till Göteborg, Oslo eller Karlstad går vägen över Öxnered och väldigt ofta måste man byta där. Ett tag försökte man från kommunalt håll (eller vad det nu kan vara för håll) skyla över detta märkliga sakförhållande genom att ge Öxnered täcknamnet Vänersborg Västra, men tilltaget väckte sådan irritation att man fick återgå till att kalla Öxnered för Öxnered.
För något år sedan upptäckte jag av en slump varför det är så här underligt. Jag läste Johan Svedjedals Birger Sjöberg-biografi ”Skrivaredans” och där på sidan 30 hittade jag denna intressanta passus:
Men satsningen på järnvägarna blev bara halvhjärtad i Vänerborg. När en kommitté vid början av 1870-talet utredde stadens intresse för att vara med och finansiera Bergslagsbanan, ansåg majoriteten att det skulle bli för dyrt. Somliga i kommittén upphävde gränsen mellan traditionalism och dumhet. Handelsklassens representanter ansåg nämligen att sjöfarten och den traditionella spannmålshandeln borde skyddas genom att man såg till att linjen drogs så långt från staden som möjligt! Resultatet blev att linjen, när den öppnades 1879, var dragen genom Öxnered ungefär en halvmil utanför Vänersborg – och att andra, näraliggande orter drog långt större nytta av järnvägstrafiken. Det var i orter som Vara och Grästorp som de nya spannmålsmagasinen reste sig. Vänersborg hade haft sitt öde i egna händer. Och tappat det – som en inte alltför hal lyrboll.
Vad ska jag säga – så kan det gå när inte haspen är på eller var haspen kanske snarare fastspikad?
För några dagar sedan läste jag en tidningsartikel (SvD) om Ruben Gallego som nyligen tilldelats ryska Bookerpriset för den självbiografiska romanen ”Vitt på svart”. Jag blev väldigt uppskakad och gång på gång har jag tänkt tillbaka på det jag läste. Här är hans ansikte:
Om jag inte hade läst texten bredvid bilden hade jag nog tänkt något i stil med ”han ser trevlig ut, lugn och harmonisk, intelligent och humoristisk”. Ja, i själva verket var det väl något sådant jag tänkte innan jag läste artikeln. Rubriken lyder ”Gallego lät sig inte knäckas”. Nå, under en sådan rubrik kan det ju stå allt möjligt om en människa som kämpar emot det ena eller andra svåra. Jag läste ingressen:
Han växte upp svårt handikappad, föräldralös och utlämnad åt vuxnas grymhet. Men han bara vägrade att låta sig knäckas. Sverigeaktuelle Ruben Gallego visar att livsviljan är större än allt.
Sedan följer de första raderna ur hans roman, som liksom tar andan ur mig, men ändå tvingar mig att samla mig:
Om du varken har armar eller ben, och dessutom föddes till den här världen som föräldralös – då är det avgjort. Du är dömd att vara en hjälte så länge du lever. Eller dra ditt sista andetag.
Texten löper vidare och jag får veta att boken handlar om Gallegos grymma uppväxt på olika barnhem i Sovjetunionen. Sedan följer ett avsnitt som snabbt skissar upp hans start i livet:
Ruben Gallego föddes 1968 på den sovjetiska nomenklaturans sjukhus i Moskva som barnbarn till det spanska kommunistpartiets dåvarande generalsekreterare Ignacio Gallego. Hans tvillingbror dog vid födseln och Ruben föddes svårt handikappad med en cp-skada. Efter att ha bott de första 1,5 åren av sitt liv på ett specialsjukhus med sin mamma fördes han till ett barnhem. Mamma Aurora fick senare höra att han dött, men på barnhemmet sa de att hans mamma inte ville ha honom och därför lämnat bort honom.
Jag minns tiden då förhållandena i de rumänska barnhemmen under Ceausescu-eran blev kända i Sverige – alla bilderna på de avmagrade och apatiska barnansikten sittande i rostiga spjälsängar utan sängkläder eller ens madrasser. Det var alltså så Ruben Gallego växte upp:
Handikappade och utvecklingsstörda barn lämnades bort till institutioner där de enligt Gallego rådde vidriga förhållanden, inte bara när det gällde mat och lokaler.
Sköterskorna på barnhemmet sa till Ruben att det egentligen var bäst för honom och för samhället om han dog. Men eftersom han levde i det bästa landet i världen hade han tur som fick mat, husrum och en utblidning. I det kapitalistiska USA avrättades nämligen alla handikappade med en giftspruta fick Ruben veta.
Berättelsen är påträngande och svår att befria sig ifrån och jag har sedan jag läste den gång på gång kommit tillbaka till den i tanken. Förutom de yttre trakasserierna lyckades personalen på barnhemmet liksom tvinga sig in i Rubens och de andra barnens själar – de fylldes med skam.
Jag kände skam när jag åt. Personalen på barnhemmet sa att vi handikappade skulle vara tacksamma och glada för egentligen tog vi maten från andra människor som behövde den bättre, kosmonauterna till exempel. Jag tyckte alltid så synd om de stackars kosmonauterna som svalt på grund av oss.
När han var 16 år flyttades Ruben till ett ålderdomshem, eftersom han var för gammal för barnhemmet. På ålderdomshemmet levde alla i skräck för att hamna på tredje våningen. Dit fördes de som ansågs alltför vårdkrävande och där lämnades de att dö liggande i sin egen avföring.
Jag låter några ord av Ruben – där han liksom summerar sin syn på livet – avsluta den här texten:
Jag hade inget val. Jag överlevde som ett djur överlever. Som jag ser det finns det ingenting som heter rättvisa. Antingen är man stark och klarar sig eller så är man svag och gör det inte. Om jag känner bitterhet? Jag växte upp med vuxna som talade om för mig att jag var värdelös och att det var mitt fel att jag var handikappad. Det får bli svaret på frågan.
Någon gång i mars i år sköts tio människor ihjäl – gärningsmannen avslutade dådet med att skjuta sig själv – i Red Lake High School i ett indianreservat långt uppe i norra Minnesota. Jag minns en del bilder, en del ansikten, skolkamrater till de döda. Jag har vaga bilder av en nordlig isolerad trakt – nordligare och mer isolerad än den här – en trakt bortom horisonten, en trakt som vanligen tillhör glömskan, men som en gång fick strålkastarljuset på sig på grund av ett stort elände. Hur kan det vara att leva där? Och vad är egentligen ett reservat? Jag kan inte riktigt föreställa mig vad det är att vara en människa som lever i ett reservat. Och när det sedan händer något som den här stora meningslösa dödsskjutningen…
Nu i dagarna har delar av rättsläget tydligen klarnat något…
The son of Red Lake Tribal Chairman Buck Jourdain has pleaded guilty to one charge related to the shootings last March at Red Lake High School. Ten people died that day. Two other charges against Louis Jourdain, 17, have been dropped, including a charge of conspiracy to commit murder.
Minneapolis, Minn. — Louis Jourdain was best friends and cousins with 16-year-old Jeff Weise. On March 21, Weise shot and killed nine people on the northern Minnesota reservation before shooting himself. Jourdain was the only person arrested following the shootings. Because he’s a juvenile, details of the charges against him have been kept secret, until now.
Nyss rotade jag omkring lite i ”nätväven” och hittade då det här vykortet. Här ser man jaktslottet vi bodde i den där ena natten och kyrkan, som nu har ny metallklädsel, känner jag också igen. Utsiktstornet uppe på toppen är detsamma, ser jag, kanske det en aning förändrat, men inte mycket. På kortet kan man läsa texten ”Gruss vom Annaberg bei Neurode im Eulengeb. (Eulengebirge)”, om man skärper blicken lite. Annaberg det är Góra Anny och Neurode är Nowa Ruda. Eulengebirge är Góry Sowie på polska (Ugglebergen på svenska).
Tyvärr tog jag inga bilder på de här sakerna utom den här lite halvdana på jaktslottet från ingångssidan som på sätt och vis är baksidan:
I boken ”K.J. själv” finns ett kapitel som heter ”Krigsfångenskap”. Detta textstycke är en beskrivning av första världskrigets utbrott, sett ur en mycket speciell vinkel med många intressanta detaljer. Jag har valt ut några citat ur kapitlet och jag tror att dessa kan ge en ganska bra föreställning om stämningen i texten som helhet:
Sommaren 1914 hade vi bevars anslagit till en forskningsexpedition i Europa, Ellen Kleman och jag.
Ellen Kleman och Klara Johanson levde tillsammans i 25 år. Forskningsresans första etapp gick från Köpenhamn till Berlin. Stämningen i Berlin dagen efter skottet i Sarajevo beskrivs så här:
På måndagen böljade Berlin av krusflorsbehängda fanor, och gathörnens dervischar, tidningsförsäljerskorna, roterade med överkroppen tosigare än vanligt, svängde bladen i de uppsträckta händerna med övernaturlig vibrationshastighet och skriade i ett utan andhämtning: ”Ausführlicher Bericht über das furchtbare ATT-entat!”
Klara och Ellen reser vidare till Dresden och sedan till Leipzig för att så småningom hamna i Heidelberg, där de tar in på värdshuset Scheffelhaus:
I denna lustspelsmässiga miljö var det mig beskärt att utstå min första omedelbara kontakt med världshistorien, den färska och råa. Händelserna störtade över oss likt hagelskurar, tidningarna hann inte trycka extrablad utan skrek sina rasande nyheter från blåkritade affischer längs husmurarna. Ett par herrar som troddes viktigare än de var, Willy och Nicke, telegraferade ideligen till varandra i broderliga ordalag, och så var det färdigt: ena dagen krigstillstånd, den andra ”Mobilmachung”, den tredje krigsförklaring.
Från Heidelberg gjorde Klara och Ellen till en början utfärder. De hade drömt om att få ta en romantisk promenad över Rhenbron mellan Mannheim och Ludwigshafen, men bropromenaden blev inte som de hade tänkt sig:
Och så drevs vi i hastig marsch över bron med soldater vid sidan så tätt inpå att vi kände oss häktade; att se Rhen kom inte i fråga, vår utsikt var kaki.
De återvänder till Heidelberg och där råder stor oro. Här är några flyktiga intryck av stämningen som Klara Johansons text fångat:
Omkring oss tog studenter kärligt farväl av uppasserskor, och den flicka som med skälvande hand slängde fram våra tallrikar väste desperat: ”Es GIBT eine Schweinerei – es GIBT einen Weltkrieg!”
”Professorn” skakade sitt vita huvud och upprepade ständigt med sin trötta och svårmodiga stämma: ”Es kann sehr schief gehen.”
Klara och Ellen får inte lämna Heidelberg utan pass. När de lämnade Sverige behövdes inga pass, så de reste utan och nu satt de fast. Men de har tur i oturen och lyckas via en liten relativt obevakad lokaljärnväg ta sig till Mannheim, där det fanns ett svenskt konsulat:
I Mannheim blommade krigsvansinnet, ingen utlänning troddes ha annat ärende än att spränga Rhenbron (vilket vi ju redan hade försökt) och en handelsresande hade nyss blivit skjuten i en droska på gatan. Det var ingalunda skämtsamt att förföljas av en barnflock, anförd av en liten eldsprutande patriotisk furie, och omsusas av ett ideligt: ”Spion, Spion!”
På svenska konsulatet i Mannheim dyker nya hinder upp:
Mannheim visade sig outtömligt på fataliteter. Vi råkade ut för en svensk konsulatssekreterare som för roskull eller av sjukligt tjänstenit företog sig att betvivla alla våra uppgifter – till och med vår nationalitet blev ett problem för denne vår landsman.
Men efter diverse manövrer, bland annat notväxling med svenska legationen i Berlin, löser knutarna upp sig:
Försedda med inte just pass men stämplade papper som intygade ”schwedische Staatsangehörigkeit” kunde vi äntligen, befriade krigsfångar, ila kortaste vägen till Stockholm.
Kapitlet slutar med en liten ironisk knorr:
Vår praktiska kurs i världshistoria var över, och när vi någon dag i senare hälften av augusti återkom till Stockholm lät det som om alla här hemma visste bättre besked om kriget än jag.
