Kategori: Historia

Gång på gång under den här resan hit och dit över gränserna mellan Tyskland, Polen och Tjeckien har historiens vägar gjort sig tydligt påminda – i ortsnamnen, i möten med människor jag träffade, i samtalen med min tjeckiske man, i bilderna från förr…

I dagens polska Dolny Śląsk som före andra världskrigets slut var det tyska Niederschlesien ligger Nowa Ruda. Här var vi också i höstas, eftersom jag då ville söka efter spåren av Olga Tokarczuks roman ”Daghus, natthus”. Så här såg ett hörn av staden ut i sommarhettan för någon vecka sedan:

Och det här är Neurode sett ur en liknande vinkel någon gång i början av 1900-talet:

Jag talade lite med en gammal tysk kvinna som var i staden för att söka efter sitt barndomshem. Hon uttryckte sig mycket försiktigt för att inte säga något som kunde uppfattas som stötande – hon kunde inte riktigt inordna mig i sammanhangen. Vad gjorde en svensk här?

Nowa Ruda lutar sin ena sida upp mot Góra Anny (Annaberg en gång). Däruppe finns ett pensionat som bär namnet Góra Anny och där bodde vi nu för andra gången. Det är ett par i fyrtioårsåldern som driver detta pensionat och det lite märkliga är att mannen och frun har så helt olika syn på förhållandet till historien. Innan jag går in på den här skillnaden gör jag en mycket kort historisk återblick: Niederschlesien hör till de områden av Tyskland som tillföll Polen efter andra världskriget. Det här området var tidigare så gott som helt och hållet befolkat av tyskar, men efter kriget fördrevs den tyska befolkningen som ett kollektivt straff för Hitlers gärningar. De som sedan flyttade in eller snarare flyttades in var polacker från östra Polen som Sovjet la beslag på efter kriget. Dessa människor hade alltså själva fördrivits från sina hemtrakter och sedan blivit tilldelade de före detta tyska områdena.

Frun i pensionatet är uppfylld av ett markant tyskhat. Mannen däremot visar ingen som helst motvilja mot tyskar och dessutom talar han utmärkt tyska. Visserligen verkar de flesta av gästerna vara från Polen, men fruns hållning måste ändå skapa problem eftersom de nästvanligaste gästerna är just tyskar. Intressant är att det på en av väggarna i restaurangen hänger en jättestor bild av huset som det såg ut under den tyska tiden och den tyska texten är kvar.

Under polsk tid har vissa tillbyggnader gjorts, men det är inte svårt att känna igen grundstrukturen från den gamla ”Annabaude”.

Jag tror visst att utveckligen går mot att spänningarna löses upp, alltså att i det här fallet mannens linje vinner i det långa loppet, men det är nog just fråga om ett långt lopp.

När vi senare var på andra sidan bergen på den tjeckiska sidan mötte vi egentligen aldrig någon tyskfientlighet. Kanske ligger en förklaring – det här är alltså fria spekulationer från min sida – i att Sudetområdena aldrig var Tyskland (mer än under en del av Hitlertiden). De var områden i Tjeckien som hade en stor tysk befolkning, men det var inte Tyskland. Därför är det kanske lättare för tjeckerna att handskas med det tyska elementet här – tyskarna fördrevs i och för sig också härifrån som ett straff för Hitlers annektion av först Sudetområdena och sedan hela Böhmen-Mähren, men idag verkar tyskar ses som vilka människor som helst här. För polackerna är saken mer komplicerad, eftersom de bor i ett område som i århundranden varit Tyskland/Preußen och eftersom just de polacker som bor här kommer ifrån trakter som ligger mycket långt härifrån och som de själva blivit berövade med våld. Det finns ett identitetsproblem i det här som det tar tid att lösa, men som ändå måste lösas. För allas bästa.

Jag är tillbaka i Birgitta Kurtén-Lindbergs bok ”Homo sum”, ja, egentligen har jag väl inte varit ur den. Det är bara det att jag – enligt hennes recept – läser den med myrsteg. Idag tänker jag tillsammans med er titta lite på kapitlet ”Soranos, grekiskfödd gynekolog”.

Soranos föddes i Efesos och han kom att verka som gynekolog i Rom under det första århundradet efter Kristus. Kurtén-Lindberg beskriver honom som en upplyst och fördomsfri man.

-Kvinnors sjukdomar är inte annorlunda än mäns, deklarerade denne läkare frankt, härmed opponerande sig mot Aristoteles, som betraktat kvinnan som en annorlunda människa, en sorts outvecklad man. Soranos menar i stället att det bara är barnafödandet som motiverar en särskild medicinsk kategori för kvinnor, i övrigt finns ingen större skillnad mellan könen.

Vi får veta att Soranos’ syn på läkekonsten skilde sig åtskilligt från Hippokrates’. Soranos såg ett nära samspel mellan teori och praktik som idealet och ingen behandling skulle sättas in utan att man först ställt en noggrann diagnos. Som en extravinst vid läsningen av Soranos finner Kurtén-Lindberg diverse upplysningar om hur åtminstone vissa kategorier av kvinnor levde under antiken.

Den som tror att tampongen är en 1900-talsuppfinning blir nog rätt förvånad över att få veta att den – liksom behån, ”bröstbandet” – var vanlig redan för tvåtusen år sedan, och har man till äventyrs grubblat över vad kvinnorna gjorde för att undvika oönskade graviditeter blir man rikt förplägad. Mängden redan då existerande – mer eller mindre verksamma – preventivmedel är inte föraktlig, men själv klassar författaren inte alldeles oväntat coitus interruptus som naturligast och ger kvinna följande rekommendation: I det moment då mannen är på väg att utgjuta sin säd bör hon ”hålla andan och dra sig undan lite… Därpå bör hon genast stiga upp, sätta sig på huk och försöka nysa.”

Efter preventivmedel kommer Soranos – eller Kurtén-Lindberg – in på abort. Soranos föreslår att kvinnan intar tjurgalla eller att fyller slidan med torkade fikon i soda men han avråder från införande av spetsiga föremål, eftersom det kan skada kvinnan. Sedan sätter han upp en tidsgräns för när en abort lämpligen får ske.

Abort är att döda och bör ej få ske senare än i fjärde månaden, säger Soranos och antyder ett existerande förbud för senare aborter när han klassar ”giriga” kvinnor som olämpliga för barnmorskeyrket. Giriga kvinnor skulle alltför lätt ”frestas att ta mutor” för förbjudna ingrepp.

Sedan kommer Soranos till andra barnmorskeuppgifter.Till dem hörde att noggrant undersöka det nyfödda barnets livsduglighet och de barn som inte befanns livsdugliga dödades.

Det antika samhället tvekade ungefär som vi inför ”vanlig” abort, men tog utan större betänkligheter livet av redan framfödda barn om de var defekta. Anledningen var krasst pragmatisk. Man ansåg sig inte ha råd att föda upp individer som aldrig skulle kunna göra rätt för sig.

Kurtén-Lindberg vänder sedan ett slag blicken mot vår tid och går ett tankevarv kring abort förr och nu:

Vi dödar inte redan framfödda barn, men har, jämfört med romarna ändå hamnat i en rätt absurd situation. Den fria aborten ger oss rätt att döda varje friskt foster utan åtskillnad, men ger oss samvetskval så fort vi utför den på ett skadat.

I slutet av texten låter Kurtén-Lindberg oss få ta del av en nypa Soranospoesi i intressant blandning med ”goda råd”:

Ja, ibland är Soranos bilder ganska vackra och han smyger in en gnutta poesi i sin i övrigt så sakliga prosa. Kvinnans klitoris kallas, säger han, nymf ”därför att den döljer sig som en brud under slöjan”. Men bruden under slöjan får inte missbrukas. För många graviditeter gör kvinnan trött och sliten. Härav Soranos accepterande också av saker han inte personligen riktigt gillar, av främmande ammor, av preventivmedel, och till och med abort. Bäst är, tycks han mena, en viss allmän återhållsamhet när det gäller samlag. Både kvinna – och man – förslöas och tar skada av en alltför stor myckenhet sex, säger Soranos, grekiskfödd gynekolog från Rom, som levde för tvåtusen år sedan.

Under de år jag har bott här i Vänersborg har jag av och till frågat mig varför den egentliga stationen ligger i byn Öxnered uppe i skogen någonstans och inte i själva Vänersborg. Från Vänersborgs ”centralstation” går bara en liten järnväglinje till Uddevalla åt ena hållet och till Herrjunga åt det andra. Vill man komma härifrån med tåg till Göteborg, Oslo eller Karlstad går vägen över Öxnered och väldigt ofta måste man byta där. Ett tag försökte man från kommunalt håll (eller vad det nu kan vara för håll) skyla över detta märkliga sakförhållande genom att ge Öxnered täcknamnet Vänersborg Västra, men tilltaget väckte sådan irritation att man fick återgå till att kalla Öxnered för Öxnered.

För något år sedan upptäckte jag av en slump varför det är så här underligt. Jag läste Johan Svedjedals Birger Sjöberg-biografi ”Skrivaredans” och där på sidan 30 hittade jag denna intressanta passus:

Men satsningen på järnvägarna blev bara halvhjärtad i Vänerborg. När en kommitté vid början av 1870-talet utredde stadens intresse för att vara med och finansiera Bergslagsbanan, ansåg majoriteten att det skulle bli för dyrt. Somliga i kommittén upphävde gränsen mellan traditionalism och dumhet. Handelsklassens representanter ansåg nämligen att sjöfarten och den traditionella spannmålshandeln borde skyddas genom att man såg till att linjen drogs så långt från staden som möjligt! Resultatet blev att linjen, när den öppnades 1879, var dragen genom Öxnered ungefär en halvmil utanför Vänersborg – och att andra, näraliggande orter drog långt större nytta av järnvägstrafiken. Det var i orter som Vara och Grästorp som de nya spannmålsmagasinen reste sig. Vänersborg hade haft sitt öde i egna händer. Och tappat det – som en inte alltför hal lyrboll.

Vad ska jag säga – så kan det gå när inte haspen är på eller var haspen kanske snarare fastspikad?

För några dagar sedan läste jag en tidningsartikel (SvD) om Ruben Gallego som nyligen tilldelats ryska Bookerpriset för den självbiografiska romanen ”Vitt på svart”. Jag blev väldigt uppskakad och gång på gång har jag tänkt tillbaka på det jag läste. Här är hans ansikte:

Om jag inte hade läst texten bredvid bilden hade jag nog tänkt något i stil med ”han ser trevlig ut, lugn och harmonisk, intelligent och humoristisk”. Ja, i själva verket var det väl något sådant jag tänkte innan jag läste artikeln. Rubriken lyder ”Gallego lät sig inte knäckas”. Nå, under en sådan rubrik kan det ju stå allt möjligt om en människa som kämpar emot det ena eller andra svåra. Jag läste ingressen:

Han växte upp svårt handikappad, föräldralös och utlämnad åt vuxnas grymhet. Men han bara vägrade att låta sig knäckas. Sverigeaktuelle Ruben Gallego visar att livsviljan är större än allt.

Sedan följer de första raderna ur hans roman, som liksom tar andan ur mig, men ändå tvingar mig att samla mig:

Om du varken har armar eller ben, och dessutom föddes till den här världen som föräldralös – då är det avgjort. Du är dömd att vara en hjälte så länge du lever. Eller dra ditt sista andetag.

Texten löper vidare och jag får veta att boken handlar om Gallegos grymma uppväxt på olika barnhem i Sovjetunionen. Sedan följer ett avsnitt som snabbt skissar upp hans start i livet:

Ruben Gallego föddes 1968 på den sovjetiska nomenklaturans sjukhus i Moskva som barnbarn till det spanska kommunistpartiets dåvarande generalsekreterare Ignacio Gallego. Hans tvillingbror dog vid födseln och Ruben föddes svårt handikappad med en cp-skada. Efter att ha bott de första 1,5 åren av sitt liv på ett specialsjukhus med sin mamma fördes han till ett barnhem. Mamma Aurora fick senare höra att han dött, men på barnhemmet sa de att hans mamma inte ville ha honom och därför lämnat bort honom.

Jag minns tiden då förhållandena i de rumänska barnhemmen under Ceausescu-eran blev kända i Sverige – alla bilderna på de avmagrade och apatiska barnansikten sittande i rostiga spjälsängar utan sängkläder eller ens madrasser. Det var alltså så Ruben Gallego växte upp:

Handikappade och utvecklingsstörda barn lämnades bort till institutioner där de enligt Gallego rådde vidriga förhållanden, inte bara när det gällde mat och lokaler.

Sköterskorna på barnhemmet sa till Ruben att det egentligen var bäst för honom och för samhället om han dog. Men eftersom han levde i det bästa landet i världen hade han tur som fick mat, husrum och en utblidning. I det kapitalistiska USA avrättades nämligen alla handikappade med en giftspruta fick Ruben veta.

Berättelsen är påträngande och svår att befria sig ifrån och jag har sedan jag läste den gång på gång kommit tillbaka till den i tanken. Förutom de yttre trakasserierna lyckades personalen på barnhemmet liksom tvinga sig in i Rubens och de andra barnens själar – de fylldes med skam.

Jag kände skam när jag åt. Personalen på barnhemmet sa att vi handikappade skulle vara tacksamma och glada för egentligen tog vi maten från andra människor som behövde den bättre, kosmonauterna till exempel. Jag tyckte alltid så synd om de stackars kosmonauterna som svalt på grund av oss.

När han var 16 år flyttades Ruben till ett ålderdomshem, eftersom han var för gammal för barnhemmet. På ålderdomshemmet levde alla i skräck för att hamna på tredje våningen. Dit fördes de som ansågs alltför vårdkrävande och där lämnades de att dö liggande i sin egen avföring.

Jag låter några ord av Ruben – där han liksom summerar sin syn på livet – avsluta den här texten:

Jag hade inget val. Jag överlevde som ett djur överlever. Som jag ser det finns det ingenting som heter rättvisa. Antingen är man stark och klarar sig eller så är man svag och gör det inte. Om jag känner bitterhet? Jag växte upp med vuxna som talade om för mig att jag var värdelös och att det var mitt fel att jag var handikappad. Det får bli svaret på frågan.

Någon gång i mars i år sköts tio människor ihjäl – gärningsmannen avslutade dådet med att skjuta sig själv – i Red Lake High School i ett indianreservat långt uppe i norra Minnesota. Jag minns en del bilder, en del ansikten, skolkamrater till de döda. Jag har vaga bilder av en nordlig isolerad trakt – nordligare och mer isolerad än den här – en trakt bortom horisonten, en trakt som vanligen tillhör glömskan, men som en gång fick strålkastarljuset på sig på grund av ett stort elände. Hur kan det vara att leva där? Och vad är egentligen ett reservat? Jag kan inte riktigt föreställa mig vad det är att vara en människa som lever i ett reservat. Och när det sedan händer något som den här stora meningslösa dödsskjutningen…

Nu i dagarna har delar av rättsläget tydligen klarnat något…

The son of Red Lake Tribal Chairman Buck Jourdain has pleaded guilty to one charge related to the shootings last March at Red Lake High School. Ten people died that day. Two other charges against Louis Jourdain, 17, have been dropped, including a charge of conspiracy to commit murder.

Minneapolis, Minn. — Louis Jourdain was best friends and cousins with 16-year-old Jeff Weise. On March 21, Weise shot and killed nine people on the northern Minnesota reservation before shooting himself. Jourdain was the only person arrested following the shootings. Because he’s a juvenile, details of the charges against him have been kept secret, until now.

Och här är resten av texten från Minnesota Public Radio som jag fick av en god vän för en stund sedan.