Första gången jag såg den här bilden på Girolamo Savonarola var jag mycket ung, ja, det var nog i barndomen. Vilket ansikte! Det stannade i mitt minne och det gjorde namnet också – i det här namnet flyter harmoni och dunkel besvärjelse samman.
Nu gick jag på hans barndoms gator och det här är nog hans födelsehus:
•
•
•
•
Han predikade om bot och bättring; också prästerskapet, ja påven själv drabbades av hans bannstråle. Kanske var han galen, kanske inte, men ett är säkert: han var inte feg och hans mod kostade honom livet. I Florens hängdes han och sedan brändes han på bål – i hemlighet är jag lite lättad över att han hängdes innan han brändes, Giordano Bruno brändes levande.
Om kvällarna under min tid i Ferrara brukade jag gå till hans staty som står helt nära Castello estense och jag brukade läsa inskriptionerna på sockeln. Det står något om hans mod där och om makthavarnas fega grymhet – jag minns inte de exakta orden. Jag såg in i hans ansikte därinne i munkkåpan, på händerna som höjs mot skyn för alltid och på de vilt spretande fingrarna. Jag försökte veta vem han var.
Och jag försökte tänka mig hålet till hans himmel.
Bilden på Savonarola påminner något om Rübezahl. Där finns något av äldre sagoboks- eller folksaga-stämning över den.
Ja, och så är det väl det där onåbara och bortvända som ger de här ansiktena deras speciella lockelse.
Annars är det en hissnande tanke att kombinera Savonarola och Rübezahl.