Kategori: Historia

Några mil norr om Vänerns sydspets på den västra stranden ligger mellan Timmervik och Gällnäs det lilla samhället Sikhall. Ute på en udde finns det berömda sädesmagasinet:

Under 1800-talet expanderade det dalsländska jordbruket mycket kraftigt. Åkerarealen fyrdubblades; i Sundals härad t.o.m. åttadubblades den. Det som stimulerade denna omfattande nyodling var att havren hade högt saluvärde och kunde exporteras, framför allt till England. Högkonjunkturen tog dock slut omkring 1880;den ensidiga och intensiva havreodlingen utan gödsel utarmade åkermarken och skördarna minskade drastiskt, med fattigdom och massutvandring som följd. Sädesmagasinet i Sikhall vid Vänerns strand är uppfört 1874 av tegel från Sikhalls tegelbruk. Fasaderna är grovt putsade och vitfärgade, taket tegeltäckt. Hit levererade bönderna sina havreskördar till uppköpare, som sedan fraktade säden sjöledes till Göteborg. ur ”Byggnadsminnen i Västra Götalands län"

Strax innanför udden på en höjd med blick långt över sjön står det som är kvar av förvaltarvillan (eller var det ägarens?).

Allra överst på höjden står den förfallna Lillstugen med ett måsbo i skorstenen och bredvid står flaggstången kvar, avflagnad och tapper med blank knopp. Den är gjord av ett glas som inte kan grumlas.

Ute på sjön syns märkliga silhuetter: Nessie? Med familj?

På klipporna syns andra och bekantare konturer:

Vägen från villan ner mot vattnet är fortfarande kantad av mäktiga rhododendronbuskar, som just i dessa dagar prunkar som allra skönast.

För lite drygt en vecka sedan skrev jag några rader här om äppelträd och syrenbuskar. Jag kallade texten ”Det svenskaste”, ja, så här lyder den förresten:

Vid den här tiden på året är det lättare än annars att i landskapet upptäcka var alla de nu försvunna torpstugorna en gång stått. Som ett slags symbolduo för skönheten och nyttan, syns blommande äppelträd och syren i blom, oftast ljuslila bondsyren.

När stugan och lagården för länge sedan vittrat ner och jordkällaren rasat ihop står apeln ännu där omgiven av syrenbuskarna. Under resten av året knappt mer än anar man dem, men så här i maj lyser det i lila och vitt från de gamla boställena.

Äppelträd – Norskens brygga vid Vassbotten

Syrenbuskar – Dalaborg vid Vänern

Och nu under den tid då de båda blommar som skönast har jag gått och funderat lite på det här. Är det verkligen något så särskilt svenskt med det här? Kanske är de här träden lika vanliga i hela norra Europa, ja, i Mellaneuropa också? Hur brett är egentligen det här äppel-och-syren-bältet? Och vad har man på andra ställen? Jag har under mitt funderande också ställt lite frågor till människor från olika delar av Europa. Ännu har jag inte fått så många svar, men några har jag fått. I Tjeckien – fast där någonstans går kanske gränsen mot något annat – verkar äppelträdet och syrenbusken visst också som i Sverige stå på vakt i markerna efter att husen försvunnit. I Tyskland är det på ett liknande sätt, men från England har jag fått veta att syrenen där är ovanlig och att det där dessutom nästan inte finns några ödegårdar eller torpruiner från de senaste århundradena, eftersom den inte pågått någon avfolkning eller utvandring under den här tiden. Avfolkade byar för i England tanken till digerdödens tid och från den tiden finns väl inga äppelträd kvar (om det nu var äppelträd de hade).

Egentligen är det syrenen som fascinerar mig mest. Äppelträdet förstår man, det ger äpplen, så det är främst en nyttoväxt hur vackra de blommande träden än är i maj. Men syrenen? Den är bara vacker, ett slags fattigmanslyx. Det är något storslaget i detta. Kanske är det här det som är kärnan i det vi kallar kultur, när vi inte rätt och slätt menar odling av jorden?

Se här några vykort som jag vill sända till *Inlandsisens vänner*. Är det detta man kallar ”isräfflor”? Vad säger ni?

Tidigare har jag varit övertygad om att det är det, men nu när jag har tittat på mängder av bilder på nätet på just isräfflor, har det slagit mig att de alla är mycket rakare än mina:

Kanske är mina något annat. Londi undrar förstås också, fast hon undrar väl över något annat:

Varför är engelskan det utan jämförelse mest spridda språket i världen? Svar: Kolonialismen. Andra betydande kolonialmakter var Frankrike, Spanien och Portugal. Därför har vi också en stor spridning av dessa språk över världen. OK, efter dessa självklara påståenden vill jag vända blicken mot en av de mindre betydande och senkomnare kolonialstaterna – Italien. Här är först en liten karta från 1940 över Italien med dess kolonier:

De viktigaste kolonierna var Libyen, Etiopien, Eritrea och Somalia. Som jag skrev i gårdagens inlägg här kom den italienska staten till först 1861 och därför är kolonialismen av naturliga skäl en senare företeelse för Italien än för ett antal andra europeiska stater. Om vi lämnar detaljer som i sammanhanget inte är så viktiga åt sidan, kan man säga att det hela hade sin början under 1880-talet i Eritrea.

Jag tänker nu inte leka historiker här utan jag vill i stället ge några inblickar i hur man i Italien såg på den italienska kolonialismen och hur den skildrades i litteraturen från samma tid och min utgångspunkt är boken ”L’Africa tra mito e realtà – Storia della letteratura coloniale italiana” av Giovanna Tomasello:

För tydlighetens eller enkelhetens skull tar jag upp några författskap i den ordning som boken behandlar dem:

Ferdinando Martini (1841-1928) var journalist, parlamentsledamot och författare. Till en början var han emot att Italien skulle bli en kolonialmakt, men när detta så småningom blev ett faktum intog han positionen att om vi nu har kolonier så måste vi sköta den uppgiften väl, så att vi ställer till med så lite skada som möjligt. Han gjorde resor i Eritrea och Etiopien och skrev bland annat boken ”Cose affricane. Da Sahati ad Abba Carima”. I det han skrev vände han sig bestämt emot den då populära idén att den italienska kolonialismen skulle ha en civiliserande inverkan på de folk och områden man erövrade. ”Lämna det här med kulturen åt sidan och sluta att hyckla; säg att alla Europas stater nu bedriver kolonialpolitik och att vi därför också vill göra det”, skriver han på ett ställe.

Alfredo Oriani (1852-1909) ansåg att Italien genom att bli en kolonialmakt tagit ett viktigt steg i sin utveckling som europeisk stat av betydelse. Han såg också kolonialismen som en irriversibel process, som en rörelse mot ett enande av världen där vissa stater (de europeiska och då inte minst Italien) hade en civilisatorisk uppgift att fylla i världen.

Enrico Corradini (1865-1931) skrev bland annat boken ”La patria lontana”, där han skildrade den italienska emigrationen till Sydamerika som en ”förlust av blod” för landet. Han ansåg att Italien behövde kolonier för att italienarna inte skulle gå förlorade för Italien. För honom var Libyen en naturlig del av Italien – och en bro till Centralafrika. Italien var enligt Corradini en proletärnation som behövde mera plats för sina arbetarmassor och italienarna hade därför rätt att eliminera ursprungsbefolkningarna i de länder man hade anspråk på. Frankrike däremot hade enligt honom inte denna rätt eftersom Frankrike inte var någon proletärnation utan en nation som behövde arbetarna i de av Frankrike erövrade områdena.

Giovanni Pascoli (1855-1912) som är en italiensk poet av rang skrev också ett och annat som berörde kolonialismen. Till en del hade han liknande tankar som Corradini: Italien var en proletärnation som behövde mera plats och Libyen var ett lämpligt land att slå sig ner i. Hans argumentation skilde sig emellertid ganska mycket från Corradinis och tyngdpunkten i det han hävdade låg i de fattiga italienarnas utsatta belägenhet, men han glömde liksom bort de folk som skulle ge plats åt dessa.

Gabriele D’Annunzio (1863-1938) är väl Italiens mest kända författare från denna tid. Han beskrev Afrika dels som ett ”territorium för heroism”, dels som ett område att återerövra, som en del av det gamla en gång förlorade Romarriket. Sådana tankar och idéer finns till exempel i ”Canzoni delle gesta d’Oltremare”. Det ”islamiska barbariet” borde enligt honom återlämna dessa landområden till Italien. Samtidigt såg han ett nytt barbari i de moderna teknokratierna och han ville rädda Afrika från de stora kolonialmakterna och återföra kontinenten till det ”latinska blodet”.

Filippo Tommaso Marinetti (1876-1944), futurismens grundare, skildrade i ”Mafarka le futuriste” Afrika som ett mytens land. På det hela taget var Marinettis förhållande till kolonialismen svårfångat, glidande och ambivalent. Han såg kriget som den främsta futuristiska konstarten och uppmanade alla italienska konstnärer och författare att lägga pennor och penslar åt sidan och delta i erövringen av bland annat Libyen. Han pendlade mellan beundran för de afrikanska ursprungsbefolkningarna och en antiafrikansk rasism.

Några försök att skriva romaner med personer ur de undertryckta folkslagen som huvudpersoner gjordes av författare som Arnaldo Cipolla och Luciano Zuccoli, men båda föll i slutänden tillbaka i ett slags försvar av kolonialismen. Intressantare är då Orio Verganis roman ”Io, povero negro” (1928), en berättelse om en ung afrikan som växte upp under svåra förhållanden i en afrikansk hamnstad som dominerades av européer. Han blev betjänt hos en rik dam som sedan kom att återvända till Europa. Pojken följde med dit, men tappade bort sig under färden och irrade sedan omkring i en europeisk storstad. Han lärde sig att boxas och hankade sig sedan fram som boxare, men han fick inga vänner bland de vita och banden med det egna folket fanns inte längre.

Fascismen försökte sedan odla fram ett slags kolonial propagandalitteratur. Till en början rörde det sig om romaner med ingredienser som exotiska kärleksäventyr mellan italienska officerare och vackra beduinflickor och haremsdamer, men när fascismen undan för undan blev mer rasistisk gick det inte längre att skildra kärleksförhållanden över rasgränserna eftersom raserna skulle hållas strängt åtskilda. Romanerna skulle skrivas av ”uomini d’azione”, helst framgångsrika militärer, och de skulle skildra erövringar. Följden blev att det knappast skrevs något alls om livet i kolonierna, åtminstone inte något som lockade till läsning.

Ett undantag från den här tiden var en roman av Riccardo Bacchelli, ”Mal d’Africa” (1935). Här var handlingen flyttad tillbaka till slutet av 1800-talet och spelplatsen var någonstans i Centralafrika, alltså bortom områdena för den italienska expansionen. Romanen bygger på anteckningar från en italiensk före detta officer som levde i tio år i den här delen av Afrika. Romanen är en skildring av livet i en centralafrikansk stam och den är genomsyrad av ett genuint intresse för det annorlunda utan alla värderingar och samtidigt är det också skildringen av ett misslyckande – kolonialismens frammarsch gjorde att kontankterna mellan vita och svarta, även i de fall där den vite inte såg sig som överlägsen, hade blivit omöjliggjorda.

Efter andra världskrigets slut kom sedan några romaner som blickade tillbaka på de italienska kolonialkrigen. I Giuseppe Bertos roman ”Guerra in camicia nera” gör en italiensk officer, som var ett slags moderat fascist, upp räkningen med sig själv och den fascistiska myten och försöker samtidigt förklara sitt handlingssätt. Mario Tobino som var övertygad antifascist skrev i romanen ”Deserto della Libia” om ett misslyckat försök till en verklig kommunikation mellan kolonisatörer och koloniserade i Libyen under tiden för andra världskriget.

Ennio Flaianos roman ”Tempo di uccidere” – ”Tid att döda” (1947), som utspelas i Etiopien, skildrar imperialismen som en smittsam sjukdom, som ett slags andlig spetälska som omöjliggör ett autentiskt förhållande mellan vita och svarta.

Bokens slutkapitel handlar sedan om neokolonialismen sedd genom böcker av bland andra Alberto Moravia och Pier Paolo Pasolini.

• • •

Jag beklagar att den här texten inte är riktigt genomarbetad, men jag har just nu inte den tid som skulle behövas till en riktig strukturering. Om någon av er som läser det här vill veta lite mer om den ena eller andra författaren jag tar upp här eller om något av verken, så skriver jag gärna ett tillägg om det.

När nu ämnet kolonialism kommer upp så, kunde det naturligtvis också vara intressant att fundera över och kanske få veta något om hur man i till exempel dagens England eller Frankrike ser på sitt koloniala förflutna. Är det något man talar om och hur talar man i så fall om det?

Sedan går det ju också att vidga perspektivet till att ställa sig frågor om vad det är i det mänskliga psyket som gör att vi ofta är så obenägna att tänka fritt och självständigt, att vår tanke så lätt hamnar i viloläge, inte minst när det gäller sådana här stora moralfrågor. Och hur är det – är vi på väg att bli mer civiliserade och mer benägna att sträva efter rättvisa och jämlikhet mellan människor eller rör vi oss snarare i cirklar?

Om någon dag tänker jag ta upp ett och annat om den italienska kolonialismen och kanske längre fram något om den tyska och möjligen efter det något om kolonialismen mera i allmänhet – vi får se. Som ett slags förarbete eller inledning, tänker jag nu göra en kort jämförelse mellan den italienska och den tyska nationalstatens uppkomst.

•

Om man jämför med en rad länder i Europa som till exempel Frankrike, Spanien, Storbritannien och Sverige har både Tyskland och Italien som stater en mycket kort historia bakom sig; Italien grundades 1861 och Tyskland uppstod som stat 1871. Båda kom till genom att en rad mindre stater slogs eller gick samman till en större enhet.

Strävanden efter att som andra europeiska stater av viss rang skaffa sig kolonier i andra världsdelar uppkom kort efter respektive statsgrundande och alltså ungefär samtidigt i båda dessa länder och motiven bakom detta var förmodligen likartade: Man ville visa att man var att räkna med även på detta område.

De sena statsbildningarna och de senkomna kolonialistiska ambitionerna medförde liknande psykologiska problem i båda länderna: många, åtminstone inom de högre samhällsklasserna, såg sig som förbigångna och sina hemländer som undervärderade bland staterna i Europa. En möjlig sidoeffekt av detta var att man här mer än i andra europeiska länder längtade eller strävade efter en stark stat och kanske därmed en stark ledare. Andra bieffekter var möjligen att demokratin och kvinnoemancipationen växte fram långsammare här än i åtminstone vissa av grannländerna – man var fullt upptagen med att bli Tyskland och att bli Italien och hade inte kraften eller energin att lika snabbt som andra utveckla de demokratiska strukturerna.

Kanske kan man också hitta likheter mellan de två under det inledande skedet väl mest betydande statsmännen och deras roller i de båda länderna: Otto Bismarck (1815-1898) och Giovanni Giolitti (1842-1928). Båda dessa kom att under flera decennier sätta sin prägel på respektive land. Den största skillnaden består väl i att Bismarck kom att bli arkitekten för den tyska enhetsstaten medan Giolittis maktperiod inföll först efter den italienska statens enande. Båda kan sägas ha varit skickliga statsmän med en utpräglad instinkt för det genomförbara och även för det genomförbaras gränser. En annan likhet är väl att ingen av dem hade särskilt många entusiastiska beundrare utan att de snarare tolererades eller uthärdades av sina landsmän.

Ett faktum som man inte får glömma bort i det här sammanhanget är att människorna i dessa båda länder inte över en natt kunde uppfatta sig själva som italienare eller tyskar. Det kom att dröja flera generationer innan man upphörde att se sig själv i första hand som sachsare eller bayrare och inte som tysk, som sicilianare eller piemontesare och inte som italienare. Och förmodligen är det så att den här processen på sina håll inte är avslutad ännu.