Jelenia Góra: gravar

Utmed sidorna av den stora kyrkogården i Jelenia Góra finns en rad av gamla gravbyggnader, familjegravar från den tyska tiden, från Hirschbergtiden:

gravkapell

Man ser att de här byggnaderna tillhör en tid före denna och man anar att de levande som hör ihop med dessa gravars döda inte finns här. Gravarna själva verkar ha dött och ändå ser de på något avigt sätt mäktiga ut i sin skamfilade prakt.

Att vara diktator – Dionysios öra

Låt oss nu se vad ett öra kan höra. Nej, jag börjar om: Jag har genom ett plötsligt kast av ödet (ännu värre början, va?) hamnat på en sida i Sture Linnérs bok ”Sicilien – strövtåg i rummet och tiden”. Här läser jag om kampen mellan kartager och greker om herraväldet över Sicilien. Jag stiger nu rakt ner i texten och låter den tala:

Linnér

I denna stund av yttersta oro och förvirring grep Dionysios, blott tjugofem år, makten i Syrakusa och behöll den i trettioåtta år, fram till sin död 367 f.Kr.

Där har ni nu den här textens huvudperson.

Han blev sin tids mäktigaste hellenske härskare, och inte heller någon icke-grek i väst förmådde mäta sig med honom. Hans välde gick inte under något precist namn: det omfattade både Sicilien (utom området längst i väst), Italien upp till Tarantobukten, enklaver långt norrut i Ancona och vid Pomynningen och även Splitregionen på andra sidan Adriatiska havet. Han ägde allierade i Epiros i nordvästra Grekland och bland Syditaliens italiska folk.

Ett påfallande drag i Dionysios I:s styre var hur totalt han samlade makten hos sig själv och – genom en rad skrupelfria dynastiska manipulationer – sina närmaste anhöriga. Detta var något nytt i väst och föregrep de hellenistiska härskarnas praxis under århundradena efter Alexander den store.

Ja, kanske förstår någon läsare av gårdagens text under pausträdet hur min associationsbana löpt: Från demokratin och problemen och bristerna i och med denna till en diktator och hans manövrer kring makten. Vi får veta att Dionysios till skillnad från många andra diktatorer inte lade ner någon energi eller några medel på monumentalbyggnader för att föreviga sitt namn. Han byggde hellre fästningar. Å andra sidan lockades hans fåfänga av andra frestelser:

Han skrev emellertid poesi och lät den reciteras vid de olympiska spelen, där den dock blev utskrattad. En underbar anekdot handlar om hur en poet, som av någon anledning (möjligen litterär kritik) hölls fången i stenbrotten, en gång hämtades till hovet för att yttra sig om en dikt tyrannen själv skrivit och nu läste upp. När hovfolkets applåder äntligen tystnat beordrades poeten att bedöma alstret. Han vände sig då till sina vakter med orden: ”För mig tillbaka till stenbrottet!”

Efter denna intressanta utvikning om Dionysios som poet, ger Linnér oss ett slags sammanfattning om Dionysios som härskare:

Denne kraftkarl hade trots grekernas eviga splittring ensam tvingat dem att hålla samman tillräckligt för att rädda ön från främmande herravälde. Han förmådde emellertid aldrig skapa en känsla av samhörighet mellan väldets invånare. Under hans regering utplånades varje ansats till folkligt inflytande över politiken. Sikelioterna var i fortsättningen undersåtar snarare än medborgare. Den politiska verksamheten övergick i förödande släktstrider, sammansvärjningar och inbördeskrig. Gemene man var blott en bricka i maktspelet.

Till sist kommer vi till det som väl måste bli en del av varje diktators öde: skräcken för att bli undanröjd. Linnér radar upp ett antal anekdoter om Dionysios paranoia. Vi får veta att han lät kroppsvisitera till och med sina närmaste innan de fick träffa honom och att han alltid bar brynja under manteln. Och så får vi höra om hans gigantiska spionöra:

Ur stenbrottet vid teatern lät han hugga ut en grotta – ”Dionysios öra” – med så god akustik att fångarnas minsta viskning kunde höras i tyrannens rum.

Ja, alltför stor och orättfärdig makt gröper ur makthavaren och berövar honom det som egentligen är livet.

örat 1

örat 2
En familj på besök i Dionysios öra i december ett år mot slutet av 1990-talet.

Ferrara – Här föddes Girolamo Savonarola

Första gången jag såg den här bilden på Girolamo Savonarola var jag mycket ung, ja, det var nog i barndomen. Vilket ansikte! Det stannade i mitt minne och det gjorde namnet också – i det här namnet flyter harmoni och dunkel besvärjelse samman.

Nu gick jag på hans barndoms gator och det här är nog hans födelsehus:




födelsehuset

Han predikade om bot och bättring; också prästerskapet, ja påven själv drabbades av hans bannstråle. Kanske var han galen, kanske inte, men ett är säkert: han var inte feg och hans mod kostade honom livet. I Florens hängdes han och sedan brändes han på bål – i hemlighet är jag lite lättad över att han hängdes innan han brändes, Giordano Bruno brändes levande.

Om kvällarna under min tid i Ferrara brukade jag gå till hans staty som står helt nära Castello estense och jag brukade läsa inskriptionerna på sockeln. Det står något om hans mod där och om makthavarnas fega grymhet – jag minns inte de exakta orden. Jag såg in i hans ansikte därinne i munkkåpan, på händerna som höjs mot skyn för alltid och på de vilt spretande fingrarna. Jag försökte veta vem han var.

Savonarola

Och jag försökte tänka mig hålet till hans himmel.

himmel

Historiens vägar: Góra Anny/Annaberg

Gång på gång under den här resan hit och dit över gränserna mellan Tyskland, Polen och Tjeckien har historiens vägar gjort sig tydligt påminda – i ortsnamnen, i möten med människor jag träffade, i samtalen med min tjeckiske man, i bilderna från förr…

I dagens polska Dolny Śląsk som före andra världskrigets slut var det tyska Niederschlesien ligger Nowa Ruda. Här var vi också i höstas, eftersom jag då ville söka efter spåren av Olga Tokarczuks roman ”Daghus, natthus”. Så här såg ett hörn av staden ut i sommarhettan för någon vecka sedan:

Nowa Ruda

Och det här är Neurode sett ur en liknande vinkel någon gång i början av 1900-talet:

Neurode

Jag talade lite med en gammal tysk kvinna som var i staden för att söka efter sitt barndomshem. Hon uttryckte sig mycket försiktigt för att inte säga något som kunde uppfattas som stötande – hon kunde inte riktigt inordna mig i sammanhangen. Vad gjorde en svensk här?

Nowa Ruda lutar sin ena sida upp mot Góra Anny (Annaberg en gång). Däruppe finns ett pensionat som bär namnet Góra Anny och där bodde vi nu för andra gången. Det är ett par i fyrtioårsåldern som driver detta pensionat och det lite märkliga är att mannen och frun har så helt olika syn på förhållandet till historien. Innan jag går in på den här skillnaden gör jag en mycket kort historisk återblick: Niederschlesien hör till de områden av Tyskland som tillföll Polen efter andra världskriget. Det här området var tidigare så gott som helt och hållet befolkat av tyskar, men efter kriget fördrevs den tyska befolkningen som ett kollektivt straff för Hitlers gärningar. De som sedan flyttade in eller snarare flyttades in var polacker från östra Polen som Sovjet la beslag på efter kriget. Dessa människor hade alltså själva fördrivits från sina hemtrakter och sedan blivit tilldelade de före detta tyska områdena.

Frun i pensionatet är uppfylld av ett markant tyskhat. Mannen däremot visar ingen som helst motvilja mot tyskar och dessutom talar han utmärkt tyska. Visserligen verkar de flesta av gästerna vara från Polen, men fruns hållning måste ändå skapa problem eftersom de nästvanligaste gästerna är just tyskar. Intressant är att det på en av väggarna i restaurangen hänger en jättestor bild av huset som det såg ut under den tyska tiden och den tyska texten är kvar.

Annabaude

Under polsk tid har vissa tillbyggnader gjorts, men det är inte svårt att känna igen grundstrukturen från den gamla ”Annabaude”.

Góra Anny 1

Góra Anny 2

Jag tror visst att utveckligen går mot att spänningarna löses upp, alltså att i det här fallet mannens linje vinner i det långa loppet, men det är nog just fråga om ett långt lopp.

När vi senare var på andra sidan bergen på den tjeckiska sidan mötte vi egentligen aldrig någon tyskfientlighet. Kanske ligger en förklaring – det här är alltså fria spekulationer från min sida – i att Sudetområdena aldrig var Tyskland (mer än under en del av Hitlertiden). De var områden i Tjeckien som hade en stor tysk befolkning, men det var inte Tyskland. Därför är det kanske lättare för tjeckerna att handskas med det tyska elementet här – tyskarna fördrevs i och för sig också härifrån som ett straff för Hitlers annektion av först Sudetområdena och sedan hela Böhmen-Mähren, men idag verkar tyskar ses som vilka människor som helst här. För polackerna är saken mer komplicerad, eftersom de bor i ett område som i århundranden varit Tyskland/Preußen och eftersom just de polacker som bor här kommer ifrån trakter som ligger mycket långt härifrån och som de själva blivit berövade med våld. Det finns ett identitetsproblem i det här som det tar tid att lösa, men som ändå måste lösas. För allas bästa.

Soranos, grekiskfödd gynekolog

![homo sum](/wp-content/PICT3/PICT3206_01.jpg @alignright)Jag är tillbaka i Birgitta Kurtén-Lindbergs bok ”Homo sum”, ja, egentligen har jag väl inte varit ur den. Det är bara det att jag – enligt hennes recept – läser den med myrsteg. Idag tänker jag tillsammans med er titta lite på kapitlet ”Soranos, grekiskfödd gynekolog”.

Soranos föddes i Efesos och han kom att verka som gynekolog i Rom under det första århundradet efter Kristus. Kurtén-Lindberg beskriver honom som en upplyst och fördomsfri man.

-Kvinnors sjukdomar är inte annorlunda än mäns, deklarerade denne läkare frankt, härmed opponerande sig mot Aristoteles, som betraktat kvinnan som en annorlunda människa, en sorts outvecklad man. Soranos menar i stället att det bara är barnafödandet som motiverar en särskild medicinsk kategori för kvinnor, i övrigt finns ingen större skillnad mellan könen.

Vi får veta att Soranos’ syn på läkekonsten skilde sig åtskilligt från Hippokrates’. Soranos såg ett nära samspel mellan teori och praktik som idealet och ingen behandling skulle sättas in utan att man först ställt en noggrann diagnos. Som en extravinst vid läsningen av Soranos finner Kurtén-Lindberg diverse upplysningar om hur åtminstone vissa kategorier av kvinnor levde under antiken.

Den som tror att tampongen är en 1900-talsuppfinning blir nog rätt förvånad över att få veta att den – liksom behån, ”bröstbandet” – var vanlig redan för tvåtusen år sedan, och har man till äventyrs grubblat över vad kvinnorna gjorde för att undvika oönskade graviditeter blir man rikt förplägad. Mängden redan då existerande – mer eller mindre verksamma – preventivmedel är inte föraktlig, men själv klassar författaren inte alldeles oväntat coitus interruptus som naturligast och ger kvinna följande rekommendation: I det moment då mannen är på väg att utgjuta sin säd bör hon ”hålla andan och dra sig undan lite… Därpå bör hon genast stiga upp, sätta sig på huk och försöka nysa.”

Efter preventivmedel kommer Soranos – eller Kurtén-Lindberg – in på abort. Soranos föreslår att kvinnan intar tjurgalla eller att fyller slidan med torkade fikon i soda men han avråder från införande av spetsiga föremål, eftersom det kan skada kvinnan. Sedan sätter han upp en tidsgräns för när en abort lämpligen får ske.

Abort är att döda och bör ej få ske senare än i fjärde månaden, säger Soranos och antyder ett existerande förbud för senare aborter när han klassar ”giriga” kvinnor som olämpliga för barnmorskeyrket. Giriga kvinnor skulle alltför lätt ”frestas att ta mutor” för förbjudna ingrepp.

Sedan kommer Soranos till andra barnmorskeuppgifter.Till dem hörde att noggrant undersöka det nyfödda barnets livsduglighet och de barn som inte befanns livsdugliga dödades.

Det antika samhället tvekade ungefär som vi inför ”vanlig” abort, men tog utan större betänkligheter livet av redan framfödda barn om de var defekta. Anledningen var krasst pragmatisk. Man ansåg sig inte ha råd att föda upp individer som aldrig skulle kunna göra rätt för sig.

Kurtén-Lindberg vänder sedan ett slag blicken mot vår tid och går ett tankevarv kring abort förr och nu:

Vi dödar inte redan framfödda barn, men har, jämfört med romarna ändå hamnat i en rätt absurd situation. Den fria aborten ger oss rätt att döda varje friskt foster utan åtskillnad, men ger oss samvetskval så fort vi utför den på ett skadat.

I slutet av texten låter Kurtén-Lindberg oss få ta del av en nypa Soranospoesi i intressant blandning med ”goda råd”:

Ja, ibland är Soranos bilder ganska vackra och han smyger in en gnutta poesi i sin i övrigt så sakliga prosa. Kvinnans klitoris kallas, säger han, nymf ”därför att den döljer sig som en brud under slöjan”. Men bruden under slöjan får inte missbrukas. För många graviditeter gör kvinnan trött och sliten. Härav Soranos accepterande också av saker han inte personligen riktigt gillar, av främmande ammor, av preventivmedel, och till och med abort. Bäst är, tycks han mena, en viss allmän återhållsamhet när det gäller samlag. Både kvinna – och man – förslöas och tar skada av en alltför stor myckenhet sex, säger Soranos, grekiskfödd gynekolog från Rom, som levde för tvåtusen år sedan.