Om någon dag tänker jag ta upp ett och annat om den italienska kolonialismen och kanske längre fram något om den tyska och möjligen efter det något om kolonialismen mera i allmänhet – vi får se. Som ett slags förarbete eller inledning, tänker jag nu göra en kort jämförelse mellan den italienska och den tyska nationalstatens uppkomst.
•
Om man jämför med en rad länder i Europa som till exempel Frankrike, Spanien, Storbritannien och Sverige har både Tyskland och Italien som stater en mycket kort historia bakom sig; Italien grundades 1861 och Tyskland uppstod som stat 1871. Båda kom till genom att en rad mindre stater slogs eller gick samman till en större enhet.
Strävanden efter att som andra europeiska stater av viss rang skaffa sig kolonier i andra världsdelar uppkom kort efter respektive statsgrundande och alltså ungefär samtidigt i båda dessa länder och motiven bakom detta var förmodligen likartade: Man ville visa att man var att räkna med även på detta område.
De sena statsbildningarna och de senkomna kolonialistiska ambitionerna medförde liknande psykologiska problem i båda länderna: många, åtminstone inom de högre samhällsklasserna, såg sig som förbigångna och sina hemländer som undervärderade bland staterna i Europa. En möjlig sidoeffekt av detta var att man här mer än i andra europeiska länder längtade eller strävade efter en stark stat och kanske därmed en stark ledare. Andra bieffekter var möjligen att demokratin och kvinnoemancipationen växte fram långsammare här än i åtminstone vissa av grannländerna – man var fullt upptagen med att bli Tyskland och att bli Italien och hade inte kraften eller energin att lika snabbt som andra utveckla de demokratiska strukturerna.
Kanske kan man också hitta likheter mellan de två under det inledande skedet väl mest betydande statsmännen och deras roller i de båda länderna: Otto Bismarck (1815-1898) och Giovanni Giolitti (1842-1928). Båda dessa kom att under flera decennier sätta sin prägel på respektive land. Den största skillnaden består väl i att Bismarck kom att bli arkitekten för den tyska enhetsstaten medan Giolittis maktperiod inföll först efter den italienska statens enande. Båda kan sägas ha varit skickliga statsmän med en utpräglad instinkt för det genomförbara och även för det genomförbaras gränser. En annan likhet är väl att ingen av dem hade särskilt många entusiastiska beundrare utan att de snarare tolererades eller uthärdades av sina landsmän.
Ett faktum som man inte får glömma bort i det här sammanhanget är att människorna i dessa båda länder inte över en natt kunde uppfatta sig själva som italienare eller tyskar. Det kom att dröja flera generationer innan man upphörde att se sig själv i första hand som sachsare eller bayrare och inte som tysk, som sicilianare eller piemontesare och inte som italienare. Och förmodligen är det så att den här processen på sina håll inte är avslutad ännu.
Per Ivar Nilsson säger så här : Om Bismarck inte hade så många entusiastiska beundrare i sitt hemland, så hade han i stället en stor beundrarinna i Sverige, nämligen Klara Johanson, ”Hallands Minerva ”, som i essäsamlingen ”Det speglade livet” har skrivit ett äreminne över Bismarck i essän ”Den siste statskonstnären ”.
Läs den !
Jag har skrivit om det kapitlet i ”Det speglade livet” här:
http://www.bodilzalesky.com/blog/2005/06/27/bismarck-klara-johanson/
PS Än Giolitti då?
Ett intressant ämne du tar upp här. Det finns mycket att diskutera både vad gäller staternas imperialistiska förflutna och mentalitetshistorien. Min gamle vapendragare Lukács har skrivit insiktsfullt om den tyska historiens särdrag och omöjlighet att utvecklas på ett vettigt sätt, även efter kriget, men jag har inte texten här och måste återkomma i ärendet. Intressant är också bl.a. parallellen mellan den tidens (andra halvan av 1800-t) framväxande nationalstater och den sista tjugoårsperiodens, en del förenades av mindre delar med en enande kraft, andra försökte slå sig loss från stormakter med inte sällan författare som nationella vägvisare, det finns flera exempel från östra och centrala Europa (Botev och Vazov i Bulgarien är bara ett par). Efter Europas metamorfos kring 1990 har det ju bara varit fråga om splittring av större statssystem. Inte ens den väckta önskan i Moldavien att förenas med Rumänien kunde leda någon vart (p.g.a. den ryska minoritetens motstånd) eller Kosovo i relation till Albanien. Giolitti får jag läsa på om, det brukar alltid vara Garibaldi som nämns i de här sammanhangen.
Och jag undrar ibland om det finns någonstans som föraktet för det egna landet fortfarande är så utbrett som i Tyskland. Det finns ju förstås orsaker till det, men har detta ”självförakt” egentligen bleknat särskilt mycket med åren?
Man undrar ju vart det här spåret skall visa sig leda?;)
Imorgon tänker jag i alla fall gå in på den italienska kolonialismen – främst såsom den skildras i litteraturen, fast eventuella kommentarer tar ju vilka vägar de vill.
Jag kommer osökt att tänka på Edward Saids böcker ”Kultur och imperalism” och ”Orientalism”, som ju också jämför det du tar upp här, fast med anglosachsisk tonvikt. Spännande! Jag var en gång inne på något liknande när det handlade om hur den ryska litteraturen mottogs i Sverige. En helt irrelevant kommentar: Den ryske semiotikern Jurij Lotman skrev rätt intressant om hur kulturer tangerar och sammanflätas, vilka skeden som kan urskiljas etc. Hade Italien fler kolonier än Libyen och Etiopien/Eritrea/Somalia? Det fanns väl inga italienska kolonier i Asien t.ex.?
Italien hade visst någon stad i Kina som koloni under en kortare tid, men annars är det som du säger, Michael.
Nu ligger kolonialtexten inne, så vi kanske kan prata vidare under den – om du har lust.