Låt oss nu se vad ett öra kan höra. Nej, jag börjar om: Jag har genom ett plötsligt kast av ödet (ännu värre början, va?) hamnat på en sida i Sture Linnérs bok ”Sicilien – strövtåg i rummet och tiden”. Här läser jag om kampen mellan kartager och greker om herraväldet över Sicilien. Jag stiger nu rakt ner i texten och låter den tala:
I denna stund av yttersta oro och förvirring grep Dionysios, blott tjugofem år, makten i Syrakusa och behöll den i trettioåtta år, fram till sin död 367 f.Kr.
Där har ni nu den här textens huvudperson.
Han blev sin tids mäktigaste hellenske härskare, och inte heller någon icke-grek i väst förmådde mäta sig med honom. Hans välde gick inte under något precist namn: det omfattade både Sicilien (utom området längst i väst), Italien upp till Tarantobukten, enklaver långt norrut i Ancona och vid Pomynningen och även Splitregionen på andra sidan Adriatiska havet. Han ägde allierade i Epiros i nordvästra Grekland och bland Syditaliens italiska folk.
Ett påfallande drag i Dionysios I:s styre var hur totalt han samlade makten hos sig själv och – genom en rad skrupelfria dynastiska manipulationer – sina närmaste anhöriga. Detta var något nytt i väst och föregrep de hellenistiska härskarnas praxis under århundradena efter Alexander den store.
Ja, kanske förstår någon läsare av gårdagens text under pausträdet hur min associationsbana löpt: Från demokratin och problemen och bristerna i och med denna till en diktator och hans manövrer kring makten. Vi får veta att Dionysios till skillnad från många andra diktatorer inte lade ner någon energi eller några medel på monumentalbyggnader för att föreviga sitt namn. Han byggde hellre fästningar. Å andra sidan lockades hans fåfänga av andra frestelser:
Han skrev emellertid poesi och lät den reciteras vid de olympiska spelen, där den dock blev utskrattad. En underbar anekdot handlar om hur en poet, som av någon anledning (möjligen litterär kritik) hölls fången i stenbrotten, en gång hämtades till hovet för att yttra sig om en dikt tyrannen själv skrivit och nu läste upp. När hovfolkets applåder äntligen tystnat beordrades poeten att bedöma alstret. Han vände sig då till sina vakter med orden: ”För mig tillbaka till stenbrottet!”
Efter denna intressanta utvikning om Dionysios som poet, ger Linnér oss ett slags sammanfattning om Dionysios som härskare:
Denne kraftkarl hade trots grekernas eviga splittring ensam tvingat dem att hålla samman tillräckligt för att rädda ön från främmande herravälde. Han förmådde emellertid aldrig skapa en känsla av samhörighet mellan väldets invånare. Under hans regering utplånades varje ansats till folkligt inflytande över politiken. Sikelioterna var i fortsättningen undersåtar snarare än medborgare. Den politiska verksamheten övergick i förödande släktstrider, sammansvärjningar och inbördeskrig. Gemene man var blott en bricka i maktspelet.
Till sist kommer vi till det som väl måste bli en del av varje diktators öde: skräcken för att bli undanröjd. Linnér radar upp ett antal anekdoter om Dionysios paranoia. Vi får veta att han lät kroppsvisitera till och med sina närmaste innan de fick träffa honom och att han alltid bar brynja under manteln. Och så får vi höra om hans gigantiska spionöra:
Ur stenbrottet vid teatern lät han hugga ut en grotta – ”Dionysios öra” – med så god akustik att fångarnas minsta viskning kunde höras i tyrannens rum.
Ja, alltför stor och orättfärdig makt gröper ur makthavaren och berövar honom det som egentligen är livet.
En familj på besök i Dionysios öra i december ett år mot slutet av 1990-talet.