Kategori: Berättelser ur livet

Nej, jag blir inte besviken om ni säger att ni inte bryr er om vad som händer med huset på hörnan Rapska-Lopudska. Jag vet att ni också har era liv, era hörnor. Nå, det här är mitt liv och ja, hur inåtvänt och störande det än kan verka, så gör jag det här mest för mig själv, för att lära mig om tillvaron – till ingen nytta men till en viss sorts glädje – och för att rada upp ögonblicken och händelserna på tunna trådar innan de ger sig av.

Så här såg huset och uthuset ut den fjortonde november på morgonen på lite avstånd. Det är många som arbetar på det numera.

Och den här bilden är från kvällen den sjuttonde. När männen gått vågar jag mig riktigt nära. Ofta känner jag mig som en blandning av en spion och ”en som verkligen har med saken att göra”.

Och den här är tagen den artonde någon halvtimme före skymningen. Arbetet pågick fortfarande och jag fumlade lite och en fingerskugga kom med på bilden.

Och här är vi framme vid lördagen den tjugotredje på morgonen. Det arbetas alla dagar utom vissa söndagar.

Den sista bilden är från början av eftermiddagen samma dag. Ja, ni ser, det händer saker.

Och jag undrar så vem som så småningom kommer att bo där.

Den gångna eftermiddagen var Miki och jag med Gabi vid Bundek och jag fick en känsla av att vara på utfärd till en avlägsen plats och det är också verkligen långt mellan sommarens heta Bundek-värld och novembers ullgråa milda mjukhet. Miki och jag kom från Most mladosti och Gabi kom med buss från ”andra hållet”. Innan vi sammanstrålade hann Miki och jag beta av sträckan längs den urbana delen av sjön, baddelen, där det blev badförbud i slutet av sommaren.

Nu är vattnet mycket högre än på sommaren och skylten som säger något om att man badar på egen risk stod till knäna i vattnet.

På bron mellan den urbana och den vildare delen av sjön hade vi stämt möte och vi kom dit samtidigt – ingen skillnad mellan den ungerska tiden och den ”vanliga västerländska” tiden den här gången. Vi talade om kvällen med Ady Endres dikter och Misztráls musik och återupplevde vissa ögonblick och Gabi gav mig lite inblickar i hemligheterna bakom. Vi såg på träden ute i vattnet och jag undrade lite för mig själv om det var alar, men jag brydde mig inte om att ta reda på det.

Allt var mycket stilla och sjön speglade träden. Vi gick förbi en byst föreställande en ungersk poet från romantiken och Gabi sa något om att det egentligen skulle ha varit Ady Endre som skulle ha haft den platsen, men att något ”mer nationellt” – en möjligen imaginär resa i Kroatien – hade talat för den andre. Träden fortsatte att spegla sig i sjön.

Vi mötte ingen eller nästan ingen, jag minns i varje fall ingen. Jag mindes att jag gått den vägen med Londi.

Morgonen var seg men nu har dagen vikts över den, ja, kanske kvällen också, så vem vet hur någonting egentligen var? Regnet har fallit nästan helt utan avbrott, dagsljuset har varit skumt och skumraskigt. Minnet skyms eller faller isär av grådasket. Har den här dagen verkligen funnits? Jag vet inte, men det fanns en morgon då vi inte ville stiga upp. Jag frågade Miki och han svarade med en fråga eller flera: Varför? För vad? För vem? För tralala?

Och kuddar och täcken var tjocka och bekväma och utanför fönstret smetade formlösheten.

Vi böjde blickarna inåt för att se om drömmarna låg kvar. Det gjorde de. Inte stiger drömmar upp när regnet häller.

Och vi lever i den gyllene delen av november. Lönnguldet lyser som starkast nu. Dagarna är ganska korta, men när molnen släpper fram solens strålar, glömmer jag det här med kort och långt. Tiden eller mätandet av den uppehåller sig på en undanskymd plats, som kanske också heter ”ingenstans”. Och lövguldet prasslar mjukt nerför slänterna.

Värmen finns i stillheten och ljuset och trädens stammar och bär tecken, är tecken.

På Simpas terrass står borden och stolarna på plats på nytt efter gråväderstider och Miki och jag följer våra gamla och nu återfödda ritualer. Allt tillhör oss och allt ska tas ifrån oss. Av ingen.

Idag har vi fått oss en dag från den milda förhösten till låns. Vi strosar omkring under träden, Miki och jag. Det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig att nosa lite på marken jag också. Löven ligger där vackra och det luktar mull. Det är vindstilla och folk sitter i uteserveringarna. Nyss var Miki och jag med Đurđica och Hajdi på Darkos terrass. Inne i baren var det trångt och rökigt men ute på terrassen fanns det plats till och med för hundlek mellan borden. Đurđica drack en pelinkovac och jag drack kaffe med mjölk (har ju lite barnslig smak). Tio kuna tillsammans kostade det, säger jag bara, och vi fick det elegant serverat av Darko med vattenglas och allt. Hajdi och Miki var uppsluppna och hoppade och brottades, en man fick lite kaffe på ärmen, men det gjorde ingenting, sa han.

En hund i andra änden av terrassen – det är alltså inte någon stor terrass – började klaga eftersom han också ville vara med. Och det kan man ju förstå, för det var lätt att se hur roligt Miki och Hajdi hade. När de hörde den andra hundens klagan stannade de upp och spände ögonen i honom. Inte elakt men mäktigt på något sätt. Se själva!