Och vi lever i den gyllene delen av november. Lönnguldet lyser som starkast nu. Dagarna är ganska korta, men när molnen släpper fram solens strålar, glömmer jag det här med kort och långt. Tiden eller mätandet av den uppehåller sig på en undanskymd plats, som kanske också heter ”ingenstans”. Och lövguldet prasslar mjukt nerför slänterna.
Värmen finns i stillheten och ljuset och trädens stammar och bär tecken, är tecken.
På Simpas terrass står borden och stolarna på plats på nytt efter gråväderstider och Miki och jag följer våra gamla och nu återfödda ritualer. Allt tillhör oss och allt ska tas ifrån oss. Av ingen.
