På andra sidan Opatovina

Denna morgon trummar regnet mot rutan och världen är grå och jag plockar med texter och Miki ligger på ulltäcket och blundar. Då och då glider bilder från tiden för nära fyrtio år sedan förbi min inre syn, men jag ska inte säga något om dem. Igår var vi på Carpe Diem på Opatovina med Gabi. Vi människor drack kaffe och sedan rakilja och Miki blev uttråkad och bråkig och sedan ”utlokaliserad”. Ser ni honom kanske där borta? Nej, det var inte synd om honom. Han hade mycket bättre utsikt där. De flesta som gick förbi kom mycket nära honom och några stannade för att klappa eller fotografera honom.

När jag hämtade tillbaka honom igen blev han genast otålig och skränig och nafsade utmanande efter våra jackor och byxben.

Ett stycke november

Morgonen var hög och blå över Hvarska och Miki och jag gick gatan fram och dagen stod på vid gavel mot alltet.

Vi svängde förbi Dalija och så fortsatte vi runt nästa hörn och följde sedan Olibska en liten bit tills vi fick syn på Đurđica och Hajdi. Vi människor vinkade åt varandra, ja, striden är över och vi är vänner igen. Sådant finns också i denna bräckliga värld. Vi slog oss ner på terrassen som hör till baren Dash. Där kostar kaffet minst i stan: fyra kuna. Och kaffe med mjölk kostar fem. Barens ägare är en närmast overklig man med blekt ansikte och för stor kavaj. Han är alltid där från morgon till natt. Jag tror att han är ett gudaväsen och jag sa det till Đurđica och hon sa inte emot. Hajdi och Miki blev vilda och hängde mellan terrassens spjälor på allt våghalsigare sätt och till sist tog Miki ett skutt ut och ner. För en stund tyckte han det var intressant där nere, men så började han klaga.

Så vi bröt upp och Miki och jag tog spårvagnen in till stan för jag hade ett ärende där. Ett litet tag gick vi utmed Nationalteaterns ena sida och luften var mild och vi lät nuet leda oss.

rätten att glo rakt ut

Nu handlar livet inte bara om arbete och kamp utan också om att få glo rakt ut genom spårvagnskurens plastvägg en regnig kväll.

Det här var för några timmar sedan och jag vet att jag stod där i mörkret i kuren och väntade på trean eller nummer tretton. Jag läste ”GRAD ZAGREB” i plasten och jag såg gatlyktornas gula sken och jag kände mig befriad, för att dagens strider äntligen låg bakom mig. Det var som om jag var hemma hela vägen hem. Detta talade så starkt i mig. Allt tillhörde mig, särskilt friden, tröttheten och rätten att komma hem till min lille krullhund.

På jakt efter månen

Månen styr över många skeenden på jorden. De stora vattnen lyder den och kvinnan låter sig ledas av månen under en del av sitt liv. Om månen är synlig på himlen dras våra blickar dit både när den är full och halv och skära och även i stadierna där emellan. Vi är månens lika mycket som vi är solens fast på ett dunklare sätt. Månen är bland vakendrömmarna.

Denna kväll hade jag bara tänkt gå en kort runda med Miki, men den veka, fuktigt smeksamma luften och en glimt av månen över taken fick mig att ändra mig. Jag ville se var månen var. Vi gick bredvid tallarna som kantar den där trädgården vid Rapska. Jag anade månen bakom cypresserna, men den gled undan.

Vi kom in på Murterska och gick längs husen där och jag spanade in på de små tvärvägarna med vinrankor klängande på staketen. Någonstans i ett högt placerat fönster tyckte jag mig se månens spegelbild. Månen speglar sig gärna och vi tycker om dess bild.

Vid hörnet mot Brijunska såg jag den ligga på ett av hustaken. Den verkade på väg att glida ner längs gaveln. Och den var mycket mindre än de gula – egentligen ganska månlika – gatlyktorna.

Miki undrade ingenting utan passade på att undersöka sin del av världen, den nedre. Längre och längre gick vi, men månen hade bestämt sig för att inte bli funnen. Och jag kunde ganska lätt finna mig i att leta för letandets skull och inte nödvändigtvis för finnandet.

ett lyckligt varv med jorden

Dygnethar slagit sin cirkel på ett vänligt sätt. Det började i eftermiddags när Miki och jag satt en stund på Cooltura med Vesna och drack det vi drack. Samtalet minns jag inte men stämningen var mild och öppen för skratt. Så kom kvällen och vi begav oss in till stan. Det mörknar fort men om mörkret inte är kallt är det ett skydd. Vi gick i trevligt sällskap upp till Opatovina och in på en av barerna där. Miki blev översvallande vänligt mottagen av en av barmännen.

Och sedan gick kvällen med öl och gottpinnar och det fanns även andra pinnar utströdda över golvet, riktiga kvistar, så Miki behövde inte ha tråkigt. Vi människor pratade om sanning och lögn och jag visade min tröja som säger RAKA RÖR på framsidan och nynnar ”O Bakre, o Bakre, laku noć” på ryggen. Jag sa något om Bakar och om det mystiska stora kolröret i hamnen som andas underjord eller havsbotten. Timmarna gick och vi bröt upp för att söka upp en annan bar och till sist hamnade vi någonstans en bit upp på Radićeva och där slog vi oss ner.

Några ganska unga män bad om att få befria Miki från kopplet och efter lite tvekan lät jag det ske och Miki sprang glatt runt bland borden och hälsade tills en ung man från Karibien dök upp vid bardisken med kamphund i koppel. Jag gick fram till honom och frågade något vagt om hunden. Ynglingen pussade mig på kinderna – artigt, tror jag, så där karibiskt artigt – och sa på franska att hunden var from som ett lamm. Då kom Miki från baren och blåste upp sig och började skälla argt, så verkade det i alla fall, och jag tog snabbt tag i selen och förde bort honom. Karibiern log lite och sa att ”det är nog er hund som…”. Jag log tillbaka och medgav på hemgjord franska att det nog var Miki som var kamphunden. Och så blev det natt och Miki och jag skildes från vårt sällskap och travade hela vägen hem längs svagt belysta gator.

Och så kom morgonen mjuk och vacker och vi åt frukost och tog sedan spårvagnen in till stan för att träffa vänner. En ljum vind gick genom gatorna och luften var mild och behaglig. Vi gick upp till Trg och sedan vidare längs Tkalčićeva.

Tillvarons hand höll oss i ett skyddande grepp, tycktes det, och vi drack kaffe bakom den där lekplatsen som finns någonstans halvvägs längs gatan. Vi talade om allvarliga ting men utan att känna allvarets strävhet. Det är ju så när man är på läsidan av existensen. Och det blev eftermiddag, vi skildes och Miki och jag gick längs Zrinjevac ner mot Glavni kolodvor.

Jag kände att jag just fullbordat ett lyckligt varv med jorden genom världsrymden.