att vårda sitt främlingskap

Fredag kväll, verkar som natt, och jag tänker inte göra någonting mer än kanske tänka. Dagen hade några ljusa stråk eller hål i molnen då solens strålar nådde hit ner.

Jag läste Tranströmers ”Preludium” med studenterna idag och jag blev ganska berusad av ”solturbinen” och av rytmen från det där osynliga pumpverket och jag blev lite rädd för bilden med ”de mäktiga trädrotsystemens underjordiskt svängande lampor”. Men någonstans kände jag att där är jag hemma. Jag känner igen mig i detta med den grönskande jorden och ”fiskgjusens vila över ett strömmande vatten”. Jag begriper på det där ursprungliga sättet att jag griper bilderna och tillstånden med handen. Mycket annat förstår jag inte och de nutida grälen som rör politik eller samhällsomständigheter som jag läser på svenska är mig så främmande och jag märker att jag inte tycker som någon. Hela tiden tycker jag något annat. Det är min räddning att jag lever här och det på mer än ett sätt. En sak är att jag omsorgsfullt, ja, omsorgsfullt, undviker att förstå för mycket. Jag vårdar mitt främlingskap. Och jag bryr mig inte om någon skulle tycka att detta är fel väg. Alla vägar är fel. Jag uppfyller mina yttre plikter: arbetar, betalar hyra och vad det nu är. Jag inrättar mig i att jag inte lever för alltid utan för en tid. Och jag är ganska lycklig.

Blå himmel – vad mer?

Så kom det en dag med blå himmel igen och trycket på våra axlar lättade. Ja, för ljus och blå himmel är ett livselixir. Miki och jag gick längs Kornatska i riktning mot den stora slamrande genomfartsleden Slavonska. Strax innan vi nådde dit svängde vi in på en gångväg under höga träd.

Solen sken på oss och vi gick under en av betongbroarna som kanske är en av Slavonskas armar. Det är svårt att veta ur ett grodperspektiv och vem vill förresten veta? Inte Miki, inte jag. Vi gick förbi under kattbalkongen men inga katter syntes till bara några glasburkar som innehöll frukter i någon process.

Innan vi svängde in på Čiovska tittade vi in i den förtrollade trädgården. Ja, vacker som vanligt, fast plastskynkena störde lite, men bara lite, för någonstans i trädgården finns en hjärtpunkt, där ljuset samlas och leker sommar.

Något mer finns inte att berätta utom att vi sedan mötte en gammal dam som glömt bort var apoteket ligger. Jag pekade ut riktningen och hon skrattade åt sig själv och jag log och hon tyckte att Miki var ”čupav” och det gick ju inte att förneka. Ni vet hur hans päls ser ut.

På andra sidan Opatovina

Denna morgon trummar regnet mot rutan och världen är grå och jag plockar med texter och Miki ligger på ulltäcket och blundar. Då och då glider bilder från tiden för nära fyrtio år sedan förbi min inre syn, men jag ska inte säga något om dem. Igår var vi på Carpe Diem på Opatovina med Gabi. Vi människor drack kaffe och sedan rakilja och Miki blev uttråkad och bråkig och sedan ”utlokaliserad”. Ser ni honom kanske där borta? Nej, det var inte synd om honom. Han hade mycket bättre utsikt där. De flesta som gick förbi kom mycket nära honom och några stannade för att klappa eller fotografera honom.

När jag hämtade tillbaka honom igen blev han genast otålig och skränig och nafsade utmanande efter våra jackor och byxben.

Ett stycke november

Morgonen var hög och blå över Hvarska och Miki och jag gick gatan fram och dagen stod på vid gavel mot alltet.

Vi svängde förbi Dalija och så fortsatte vi runt nästa hörn och följde sedan Olibska en liten bit tills vi fick syn på Đurđica och Hajdi. Vi människor vinkade åt varandra, ja, striden är över och vi är vänner igen. Sådant finns också i denna bräckliga värld. Vi slog oss ner på terrassen som hör till baren Dash. Där kostar kaffet minst i stan: fyra kuna. Och kaffe med mjölk kostar fem. Barens ägare är en närmast overklig man med blekt ansikte och för stor kavaj. Han är alltid där från morgon till natt. Jag tror att han är ett gudaväsen och jag sa det till Đurđica och hon sa inte emot. Hajdi och Miki blev vilda och hängde mellan terrassens spjälor på allt våghalsigare sätt och till sist tog Miki ett skutt ut och ner. För en stund tyckte han det var intressant där nere, men så började han klaga.

Så vi bröt upp och Miki och jag tog spårvagnen in till stan för jag hade ett ärende där. Ett litet tag gick vi utmed Nationalteaterns ena sida och luften var mild och vi lät nuet leda oss.

rätten att glo rakt ut

Nu handlar livet inte bara om arbete och kamp utan också om att få glo rakt ut genom spårvagnskurens plastvägg en regnig kväll.

Det här var för några timmar sedan och jag vet att jag stod där i mörkret i kuren och väntade på trean eller nummer tretton. Jag läste ”GRAD ZAGREB” i plasten och jag såg gatlyktornas gula sken och jag kände mig befriad, för att dagens strider äntligen låg bakom mig. Det var som om jag var hemma hela vägen hem. Detta talade så starkt i mig. Allt tillhörde mig, särskilt friden, tröttheten och rätten att komma hem till min lille krullhund.