Kategori: Berättelser ur livet

Också idag lyser solen, men det är kallare och ja, var inte oroliga, jag ska behålla mina fortsatta ungerska försök för mig själv.

Härom dagen undrade någon varför jag plötsligt håller på med ungerska och om jag inte äntligen borde försöka få ordning på min kroatiska i stället. Jag sa ingenting och tänkte på när någon annan en gång frågade om jag struntar i människor, jag bryr mig ju så väldigt mycket om hundar.

På gatan hittade jag nyss en tunn grå fjäder och med den tänker jag nu sopa bort alla sådana frågor och påståenden. Livet är inget nollsummespel eller något stort mullrande ”antingen – eller”. Många ting kan finnas sida vid sida utan att stjäla det minsta av varandra. Kanske föder sidståendet till och med nya ting.

Och det är vackert bakom björkarnas guldgardiner.

För kanske en vecka sedan tog Simpa bort bord och stolar från terrassen inför den kommande vintern och Miki och jag började vänja oss vid andra barer för vårt morgonkaffe. Det blev ibland Darkos bar Dash, ibland Dalija, som heter så efter min optikers barnbarn, men imorse var bord och stolar tillbaka igen för himmelen bjuder på nytt på en mildhetens dag. Vi intog terrassen och satt där sedan i ensamt majestät, eftersom Simpas andra besökare nu tror att det är kallt.

Željko släntrade förbi och undrade om inte vi också tyckte det var kallt. Jag svarade sanningsenligt och Miki tittade menande. När Hana kom ut med kaffet låtsasgrälade hon lite på Miki – ja, jag har sagt att vi inte kommer in i det inre av baren eftersom Miki vill ha utsikt – och frågade var han varit så länge och varför han ratar Simpa. Miki teg men lät Hana plocka upp en gotta ur påsen som låg på bordet. Han tog vänligt emot den och vände sedan tillbaka till sin utsiktsposition.

Och så satt vi där en stund i den mjuka milda luften och jag såg på solstrålarnas vandring över löv och gräs och Miki sökte av ”parken” efter katter och andra djur. En god morgon.

Idag vänder jag mig bara till dem av er som litar på mig, till dem som kan tänka sig att sväva med mig över stäpperna eller flyga in över storstadsdjunglerna, inga andra. //////// Jag har lyssnat mycket till Ady Endres ”Párizsban járt az Ősz” (Hösten har gått genom Paris) i Misztráls version (musik: Heinczinger Miklós) och där har jag blivit träffad av uttrycket ”lombok alatt” (under lövverket). Det dyker upp två gånger i dikten och skickar ett bud till min själ och får den att vända sig ett varv runt sig själv. Och jag tänker: under lövverket. Och jag vet på det där sättet som man gör med ovetbara ting, att detta är min bild av Ungern, av det urbana Ungern. I Ungern finns träden i städerna, i täta alléer och lummiga parker. Det minns jag från mina resor i den ungersktalande världen i juni och augusti 2017. Det var också en sorgens sommar, den första utan Londi och allting hade ett dunkelt djup, som är svårt att hålla för alltid. I Adys dikt har jag hittat orden för den där känslan i alléerna och parkerna i Szabadka/Subotica och Budapest. Kanske var det den känslan han bar med sig längs gatorna i Paris? Kanske var det därför han måste upprepa ”lombok alatt” i dikten. Om detta vet jag ingenting, men jag kan känna det.

Och nu vill jag visa er – eller dig? för är det mer än en kvar? – bilderna och orden jag skrev under lövverket i dessa städer. Först något från Szabadka/Subotica:

Vi nådde Subotica i middagssol, som senare blev eftermiddagssol. Staden är ett vackert mysterium av sagobyggnader i jugendstil, keramik, blomsterslingor, förgyllningar, till stor del verk av Komor Marcell och Jakab Dezső (ja, efternamnen ska naturligtvis vara först – på ungerska går man ju från stort till litet) och gatorna är ett slags svalkande lummiga gröna tunnlar. Kanske är det lindar eller kastanjer som kantar och höljer in gatorna, jag minns inte, men grönt är det och det susar svagt i lövkronorna.

°°

Igår kväll i baren i Trešnjevka ”mindes” jag lite förrädiskt ”Subotica och den ljusa Danilo Kiš-bysten där under det mörka täta lövverket”. Nyss tittade jag bland bilderna från resan till Vojvodina och fann den här bilden: [][]
Det var visst sockeln som var ljus och inte själva bysten. Jag får väl vara glad över att jag åtminstone lät bli att säga ”den vita marmorbysten”, som nog var min första impuls. Minnet är av ett så mjukt material och det böjer sig så för stunderna och andra minnen, minnen av minnen och inbillningen, längtan till det vi trodde var.

Och så några rader från Budapest, och då särskilt Andrássy út, i augusti 2017:

Budapest är en mycket stadsmässig stad med ett överflöd av pampiga storslagna byggnader och vyer och staden och den breda floden samlever på ett ovanligt harmoniskt sätt, inte minst genom alla de vackra broarna. Många byggnader är från det förra sekelskiftet, just så gamla att de inte känns för nya och ändå i många fall helt oslitna. Här finns vidsträckta torg och breda avenyer. En av dem är Andrássy út, en mäktig paradgata, men vissa sträckor av denna aveny är ändå så där underligt intima och trädinhöljda att jag genast kastades tillbaka in i Szabadkas (Suboticas) lummiga ”tunnelalléer”. I Ungern verkar de flesta träden bo vid städernas gator. (Ja, jag vet att Subotica inte ligger i Ungern och det är sant att jag inte känner till de ungerska skogarna. Jag talar här utifrån min ”Wissensstand” och vem gör inte det?)

Lombok alatt. För att träden är lummiga och drömmar finns.

Nej, jag blir inte besviken om ni säger att ni inte bryr er om vad som händer med huset på hörnan Rapska-Lopudska. Jag vet att ni också har era liv, era hörnor. Nå, det här är mitt liv och ja, hur inåtvänt och störande det än kan verka, så gör jag det här mest för mig själv, för att lära mig om tillvaron – till ingen nytta men till en viss sorts glädje – och för att rada upp ögonblicken och händelserna på tunna trådar innan de ger sig av.

Så här såg huset och uthuset ut den fjortonde november på morgonen på lite avstånd. Det är många som arbetar på det numera.

Och den här bilden är från kvällen den sjuttonde. När männen gått vågar jag mig riktigt nära. Ofta känner jag mig som en blandning av en spion och ”en som verkligen har med saken att göra”.

Och den här är tagen den artonde någon halvtimme före skymningen. Arbetet pågick fortfarande och jag fumlade lite och en fingerskugga kom med på bilden.

Och här är vi framme vid lördagen den tjugotredje på morgonen. Det arbetas alla dagar utom vissa söndagar.

Den sista bilden är från början av eftermiddagen samma dag. Ja, ni ser, det händer saker.

Och jag undrar så vem som så småningom kommer att bo där.

Den gångna eftermiddagen var Miki och jag med Gabi vid Bundek och jag fick en känsla av att vara på utfärd till en avlägsen plats och det är också verkligen långt mellan sommarens heta Bundek-värld och novembers ullgråa milda mjukhet. Miki och jag kom från Most mladosti och Gabi kom med buss från ”andra hållet”. Innan vi sammanstrålade hann Miki och jag beta av sträckan längs den urbana delen av sjön, baddelen, där det blev badförbud i slutet av sommaren.

Nu är vattnet mycket högre än på sommaren och skylten som säger något om att man badar på egen risk stod till knäna i vattnet.

På bron mellan den urbana och den vildare delen av sjön hade vi stämt möte och vi kom dit samtidigt – ingen skillnad mellan den ungerska tiden och den ”vanliga västerländska” tiden den här gången. Vi talade om kvällen med Ady Endres dikter och Misztráls musik och återupplevde vissa ögonblick och Gabi gav mig lite inblickar i hemligheterna bakom. Vi såg på träden ute i vattnet och jag undrade lite för mig själv om det var alar, men jag brydde mig inte om att ta reda på det.

Allt var mycket stilla och sjön speglade träden. Vi gick förbi en byst föreställande en ungersk poet från romantiken och Gabi sa något om att det egentligen skulle ha varit Ady Endre som skulle ha haft den platsen, men att något ”mer nationellt” – en möjligen imaginär resa i Kroatien – hade talat för den andre. Träden fortsatte att spegla sig i sjön.

Vi mötte ingen eller nästan ingen, jag minns i varje fall ingen. Jag mindes att jag gått den vägen med Londi.