Kategori: Berättelser ur livet

Plötsligt föll ett skred av arbetsuppgifter över mig från olika håll. Ja, strejken är över och så vitt jag kan se så har utfallet blivit ganska bra. Lärarnas status och löner höjs, även om förloppet är ganska utsträckt. Gott så, men här sitter jag under berg av saker som borde varit gjorda igår eller ännu tidigare, fast då visste jag inget. Jag tänker på tillvarons försåtlighet och jag är argt trött. Och nej, jag tänker inte berätta några detaljer.

För några timmar sedan stod jag på Miramarskas spårvagnshållplats och spanade rakt framåt hemåt. Och nu sitter jag utpumpad här vid mitt bord. Ända från det jag kom hem har jag slitit med texter och planer och formuleringar, utom vid de korta uppehållen för Miki-rundor. Jag har varit som en jämn ström över marken, som en gräsklippare eller en köttkvarn. Och mitt i kampen med lektionsförberedelser och textgenomgångar, så sprang jag på Alida Bremers text om Handke och hans hala slingriga lömskhet. Och då måste jag läsa och tala. För ibland är tiga inte guld.

Kvällen är småkylig men dagen har varit ljus och solig. Jag har ätit en god och rik middag med vin och rakija till hos goda vänner och nyss var jag ännu glad och uppsluppen, men med ens känns det som om jag går i uppförsbacke, även om marken Miki och jag nyss drog en runda på var nog så plan.

Lite villrådigt försöker jag orientera mig bland mina plikter. Miki ligger bortvänd på ulltäcket, där finns ingen hjälp att hämta. Lärarstrejken pågår fortfarande för regeringen har bara gått lärarna halvvägs till mötes. Jag märker att de flesta av mina kolleger på filosofiska fakulteten har lagt ner sin sympatistrejk och jag kommer också att återgå till arbetet; nu har jag bestämt mig. För att ge studenterna valmöjlighet har jag skrivit till varje grupp och sagt att jag har undervisning igen, men utan frånvarokontroll, så om någon vill strejka, lägger jag mig inte i det. Men den bleka olusten kryper vagt i mig och jag kan inte hitta tillbaka till den där stora hisnande känslan jag hade med Ady Endres dikter.

Jag söker mig tillbaka till E.T.A. Hoffmanns berättelser, men jag vet att jag egentligen inte har tid, för nu blir det hetsigt fram till jul. Då kan man inte översätta sådana vilda texter. Och jag hittar inte riktigt glädjen och hittar jag den, så pinas jag av tidsbristen, fast jag tjuvtittar in i ”Die Abenteuer der Silvester-Nacht” och översätter på prov och liksom mothårs mot allt det där sega en rad: ”Vindflöjlarna på tornen gnisslade, det var som om tiden hörbart rörde på kuggarna i sitt eviga fruktansvärda urverk och snart skulle det gamla året som en väldig tyngd dovt rulla ner i den dunkla avgrunden.”

Också idag lyser solen, men det är kallare och ja, var inte oroliga, jag ska behålla mina fortsatta ungerska försök för mig själv.

Härom dagen undrade någon varför jag plötsligt håller på med ungerska och om jag inte äntligen borde försöka få ordning på min kroatiska i stället. Jag sa ingenting och tänkte på när någon annan en gång frågade om jag struntar i människor, jag bryr mig ju så väldigt mycket om hundar.

På gatan hittade jag nyss en tunn grå fjäder och med den tänker jag nu sopa bort alla sådana frågor och påståenden. Livet är inget nollsummespel eller något stort mullrande ”antingen – eller”. Många ting kan finnas sida vid sida utan att stjäla det minsta av varandra. Kanske föder sidståendet till och med nya ting.

Och det är vackert bakom björkarnas guldgardiner.

För kanske en vecka sedan tog Simpa bort bord och stolar från terrassen inför den kommande vintern och Miki och jag började vänja oss vid andra barer för vårt morgonkaffe. Det blev ibland Darkos bar Dash, ibland Dalija, som heter så efter min optikers barnbarn, men imorse var bord och stolar tillbaka igen för himmelen bjuder på nytt på en mildhetens dag. Vi intog terrassen och satt där sedan i ensamt majestät, eftersom Simpas andra besökare nu tror att det är kallt.

Željko släntrade förbi och undrade om inte vi också tyckte det var kallt. Jag svarade sanningsenligt och Miki tittade menande. När Hana kom ut med kaffet låtsasgrälade hon lite på Miki – ja, jag har sagt att vi inte kommer in i det inre av baren eftersom Miki vill ha utsikt – och frågade var han varit så länge och varför han ratar Simpa. Miki teg men lät Hana plocka upp en gotta ur påsen som låg på bordet. Han tog vänligt emot den och vände sedan tillbaka till sin utsiktsposition.

Och så satt vi där en stund i den mjuka milda luften och jag såg på solstrålarnas vandring över löv och gräs och Miki sökte av ”parken” efter katter och andra djur. En god morgon.

Idag vänder jag mig bara till dem av er som litar på mig, till dem som kan tänka sig att sväva med mig över stäpperna eller flyga in över storstadsdjunglerna, inga andra. //////// Jag har lyssnat mycket till Ady Endres ”Párizsban járt az Ősz” (Hösten har gått genom Paris) i Misztráls version (musik: Heinczinger Miklós) och där har jag blivit träffad av uttrycket ”lombok alatt” (under lövverket). Det dyker upp två gånger i dikten och skickar ett bud till min själ och får den att vända sig ett varv runt sig själv. Och jag tänker: under lövverket. Och jag vet på det där sättet som man gör med ovetbara ting, att detta är min bild av Ungern, av det urbana Ungern. I Ungern finns träden i städerna, i täta alléer och lummiga parker. Det minns jag från mina resor i den ungersktalande världen i juni och augusti 2017. Det var också en sorgens sommar, den första utan Londi och allting hade ett dunkelt djup, som är svårt att hålla för alltid. I Adys dikt har jag hittat orden för den där känslan i alléerna och parkerna i Szabadka/Subotica och Budapest. Kanske var det den känslan han bar med sig längs gatorna i Paris? Kanske var det därför han måste upprepa ”lombok alatt” i dikten. Om detta vet jag ingenting, men jag kan känna det.

Och nu vill jag visa er – eller dig? för är det mer än en kvar? – bilderna och orden jag skrev under lövverket i dessa städer. Först något från Szabadka/Subotica:

Vi nådde Subotica i middagssol, som senare blev eftermiddagssol. Staden är ett vackert mysterium av sagobyggnader i jugendstil, keramik, blomsterslingor, förgyllningar, till stor del verk av Komor Marcell och Jakab Dezső (ja, efternamnen ska naturligtvis vara först – på ungerska går man ju från stort till litet) och gatorna är ett slags svalkande lummiga gröna tunnlar. Kanske är det lindar eller kastanjer som kantar och höljer in gatorna, jag minns inte, men grönt är det och det susar svagt i lövkronorna.

°°

Igår kväll i baren i Trešnjevka ”mindes” jag lite förrädiskt ”Subotica och den ljusa Danilo Kiš-bysten där under det mörka täta lövverket”. Nyss tittade jag bland bilderna från resan till Vojvodina och fann den här bilden: [][]
Det var visst sockeln som var ljus och inte själva bysten. Jag får väl vara glad över att jag åtminstone lät bli att säga ”den vita marmorbysten”, som nog var min första impuls. Minnet är av ett så mjukt material och det böjer sig så för stunderna och andra minnen, minnen av minnen och inbillningen, längtan till det vi trodde var.

Och så några rader från Budapest, och då särskilt Andrássy út, i augusti 2017:

Budapest är en mycket stadsmässig stad med ett överflöd av pampiga storslagna byggnader och vyer och staden och den breda floden samlever på ett ovanligt harmoniskt sätt, inte minst genom alla de vackra broarna. Många byggnader är från det förra sekelskiftet, just så gamla att de inte känns för nya och ändå i många fall helt oslitna. Här finns vidsträckta torg och breda avenyer. En av dem är Andrássy út, en mäktig paradgata, men vissa sträckor av denna aveny är ändå så där underligt intima och trädinhöljda att jag genast kastades tillbaka in i Szabadkas (Suboticas) lummiga ”tunnelalléer”. I Ungern verkar de flesta träden bo vid städernas gator. (Ja, jag vet att Subotica inte ligger i Ungern och det är sant att jag inte känner till de ungerska skogarna. Jag talar här utifrån min ”Wissensstand” och vem gör inte det?)

Lombok alatt. För att träden är lummiga och drömmar finns.