För kanske en vecka sedan tog Simpa bort bord och stolar från terrassen inför den kommande vintern och Miki och jag började vänja oss vid andra barer för vårt morgonkaffe. Det blev ibland Darkos bar Dash, ibland Dalija, som heter så efter min optikers barnbarn, men imorse var bord och stolar tillbaka igen för himmelen bjuder på nytt på en mildhetens dag. Vi intog terrassen och satt där sedan i ensamt majestät, eftersom Simpas andra besökare nu tror att det är kallt.
Željko släntrade förbi och undrade om inte vi också tyckte det var kallt. Jag svarade sanningsenligt och Miki tittade menande. När Hana kom ut med kaffet låtsasgrälade hon lite på Miki – ja, jag har sagt att vi inte kommer in i det inre av baren eftersom Miki vill ha utsikt – och frågade var han varit så länge och varför han ratar Simpa. Miki teg men lät Hana plocka upp en gotta ur påsen som låg på bordet. Han tog vänligt emot den och vände sedan tillbaka till sin utsiktsposition.
Och så satt vi där en stund i den mjuka milda luften och jag såg på solstrålarnas vandring över löv och gräs och Miki sökte av ”parken” efter katter och andra djur. En god morgon.
