Den gångna eftermiddagen var Miki och jag med Gabi vid Bundek och jag fick en känsla av att vara på utfärd till en avlägsen plats och det är också verkligen långt mellan sommarens heta Bundek-värld och novembers ullgråa milda mjukhet. Miki och jag kom från Most mladosti och Gabi kom med buss från ”andra hållet”. Innan vi sammanstrålade hann Miki och jag beta av sträckan längs den urbana delen av sjön, baddelen, där det blev badförbud i slutet av sommaren.
Nu är vattnet mycket högre än på sommaren och skylten som säger något om att man badar på egen risk stod till knäna i vattnet.
På bron mellan den urbana och den vildare delen av sjön hade vi stämt möte och vi kom dit samtidigt – ingen skillnad mellan den ungerska tiden och den ”vanliga västerländska” tiden den här gången. Vi talade om kvällen med Ady Endres dikter och Misztráls musik och återupplevde vissa ögonblick och Gabi gav mig lite inblickar i hemligheterna bakom. Vi såg på träden ute i vattnet och jag undrade lite för mig själv om det var alar, men jag brydde mig inte om att ta reda på det.
Allt var mycket stilla och sjön speglade träden. Vi gick förbi en byst föreställande en ungersk poet från romantiken och Gabi sa något om att det egentligen skulle ha varit Ady Endre som skulle ha haft den platsen, men att något ”mer nationellt” – en möjligen imaginär resa i Kroatien – hade talat för den andre. Träden fortsatte att spegla sig i sjön.
Vi mötte ingen eller nästan ingen, jag minns i varje fall ingen. Jag mindes att jag gått den vägen med Londi.
