Idag har vi fått oss en dag från den milda förhösten till låns. Vi strosar omkring under träden, Miki och jag. Det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig att nosa lite på marken jag också. Löven ligger där vackra och det luktar mull. Det är vindstilla och folk sitter i uteserveringarna. Nyss var Miki och jag med Đurđica och Hajdi på Darkos terrass. Inne i baren var det trångt och rökigt men ute på terrassen fanns det plats till och med för hundlek mellan borden. Đurđica drack en pelinkovac och jag drack kaffe med mjölk (har ju lite barnslig smak). Tio kuna tillsammans kostade det, säger jag bara, och vi fick det elegant serverat av Darko med vattenglas och allt. Hajdi och Miki var uppsluppna och hoppade och brottades, en man fick lite kaffe på ärmen, men det gjorde ingenting, sa han.
En hund i andra änden av terrassen – det är alltså inte någon stor terrass – började klaga eftersom han också ville vara med. Och det kan man ju förstå, för det var lätt att se hur roligt Miki och Hajdi hade. När de hörde den andra hundens klagan stannade de upp och spände ögonen i honom. Inte elakt men mäktigt på något sätt. Se själva!
