Kategori: Berättelser ur livet

Igår kväll – ja, nu verkar det visst som om det nästan bara finns kvällar, men där bedrar skenet – for vi efter ett dopp i Grignano upp mot Opicina till ”Ristobar Campeggio Obelisco”. Ja, det är alltså en campingrestaurangbar inte långt från obelisken ovanför Trieste, fast vägen dit är tämligen undanskymd och krokig och den leder förbi ett övergivet och nu förfallet hotell. Vi åkte dit för att äta fisk, eftersom man äter den bästa fisken i Trieste där. Alex hade frågat om hundar var välkomna och fått svaret ”javisst”. När vi kom dit och rotade fram en plats åt oss mötte vi en underbar stor hundbjörn, Camilla, som tog mycket plats, men änglalikt snäll och tålmodig.

Vi beställde en oöverskådlig mängd av fiskar, bläckfiskar och skaldjur. Jag tog inga matbilder, men Federico och Alexandra fick visa allvarliga miner.

Vad ska vi äta? Hur gott är det?

Miki låg duktigt under bordet och under nästan varje bord fanns en hund.

En del hundar satt lite högre.

Och det blev natt.

Ja, kvällarna är så här. Vi bestämmer oss gärna för sent för vart vi ska gå för att äta och det är augusti och staden är full av folk. Till sist – efter att vi knatat upp och ner längs olika fram- och bakgator hittar vi alltid något och igår kväll hittade vi något bra. Ett roligt par konkurrerar duktigt i köket och överglänser varandra med små ”paradrätter” mer eller mindre klassiska. Vi satt nästan ute i trafiken men ändå inte alls.

Vi åt någon pasta med en kalabresisk korv, lite fyllda peperoni och polenta med något på. Och så drack vi Malvasia.

Miki blev mycket ompysslad av ”husfrun” och också av oss som räckte ner godbitar under bordet. Och så småningom svalnade kvällen.

Kvällarna radas upp och vi strövar och sitter genom dem. Igår kväll eller om det kanske blir i förrgår satt vi en stund i Cavana, i gränden där Elvio förut hade sin osmiza. Man ser lyktorna hänga kvar utanför den övergivna platsen. Vi satt i eller utanför en nytillkommen bar vars namn jag inte har lust att nämna. Ofta dricker vi Malvasia, så det var nog det vi drack.

Nu bor Miki och jag hos Alexandra och Federico i Trieste sedan länge känns det som. Vi har gått längs havet förbi Molo Audace och på Riva Nazario Sauro. Vi har strövat i Cavana och jag har med sorg tänkt på hur kvarteret förändrats men på utomhusantikvariatet på Piazza Hortis köpte jag en bok jag länge velat ha: ”Materada” av Fulvio Tomizza. Längs Canal Grande har vi också gått.

Den här eftermiddagen åkte vi upp på Carso bort mot Duino och stannade i många timmar i en osmiza i San Pelagio/Šempolaj där vi åt och drack på underbaraste sätt under olivträden.

Vi fick veta mycket om vinodlingarna som Federico nog minns men som jag till stor del glömt. I alla fall odlar de mycket ”a pergola”.

Luften var fin och lätt under olivträden och solen silade igenom just så mycket och så lite som vi kunde önska.

Federico och Alex bar ut stora fat med affettati misti, ost, tomater, zucchini, andra grönsaker och bröd och tre sorters olivolja med tydliga skillnader i smaken. Den bästa eller mest smakrika hette Bianchera. Vinet var en blandning av Vitovska och Malvasia.

Miki låg mycket stillsamt på den mjuka marken och observerade med nos, öron och ögon allt som rörde sig under träden.

Jag lastar min lilla åsna som Iorlikt böjer på huvudet medan han betraktar sina saker. Kan jag ta med det där benet? Ja.

Vi vet inte om tågen fortfarande går mellan länderna. Jag har ännu i åtminstone halvfärskt minne när tågen till Sarajevo plötsligt drogs in eller gick under. Finns stationen kvar? Och om både station och tåg finns, kommer vi då att bli påsläppta? Och finns platsen eller platserna vi vill nå ännu kvar där de en gång låg? Det enda säkra är Sigečica, det är här, dess mark kan vi gå på och dess luft är omkring oss. Allt annat är bortom.