Kategori: Berättelser ur livet

I den här nya tiden är jag mycket sällan in till stan, Sigečica ligger sedan ett och halvt år sedan längre bort ifrån centrum. Numera behöver jag ha en anledning för att ta mig in i stan. Igår hade jag en sådan: Miki och jag skulle träffa Đurđica på Dolac för att fira en händelse i det förflutna. Miki och jag tog spårvagnen till Branimirova för att sedan fortsätta till fots. Jag ville titta lite och från Glavni kolodvor svängde vi upp förbi Umjetnički Paviljon som stod där gul med skinande glashatt under den blå himlen.

Vad lite folk det är överallt, tänkte jag medan vi gick där. Några turister talade andra språk, men det var långt mellan dem och Zagrebborna verkade fortfarande vara någon annanstans, kanske vid havet. I parken Zrinjevac var det mycket få som satt i gräset. På ett hörn sålde en man rostade majskolvar.

Vi korsade Trg och gick uppför trapporna till Dolac. Jag såg att stånden där var färre än förr. Finns Amfora kvar, tänkte jag. Och tack och lov gjorde den det.

Det var ju där vi skulle träffa Đurđica. Amfora verkade faktiskt ha vuxit på ”allt annats” bekostnad! Det var svårt att hitta en plats och jag trixade länge innan jag fick fram ett någorlunda bra bord – Miki fick ju inte riskera att bli trampad. Och så kom Đurđica och efter en inte så kort stund lyckades vi beställa våra ”lignje” och ”trlje” med ”blitva” och vårt vin. Det var härligt att vara tillbaka igen.

Vi satt där länge och väl och Đurđica kom naturligtvis i samspråk med folk vid bordet intill och Miki fick besök av en fläckig taxflicka. Efteråt drack vi kaffe uppe på Kerempuh trg. Vi var nästan ensamma under parasollerna där. Till slut föreslog Đurđica att vi skulle gå till fots hem till Sigečica tillsammans och eftersom det inte var hett, bara soligt och varmt, tyckte jag att det var en bra idé och Miki var pigg och nosade sedan glatt på nästan allt vi gick förbi. Så småningom hamnade vi på Petrinjska, det var första gången för mig sedan jordbävningen.

Här har visst inget hänt sedan dess…

Natten till igår kom ”la bora” till Trieste och igår blåste det mycket på oss. Igor kom ner till staden från Ljubljana och sedan tillbringade vi dagen tillsammans från ”Sandwich Club”, detta härliga gubbställe där vi så ofta ätit, till ”Il pinguino” och längs havet ut till ”El Pedocin”. På ”Il pinguino” satt vi länge och drack spritz bianco.

Då och då flyttade vi oss efter vinden. Igor berättade spännande historier ur sitt och sin familjs brokiga liv. Bland annat fick vi veta varför björken är vit. När Igor var mycket liten berättade hans mamma ”utan att låta det minsta hotfull”: ”Björkens stam är vit för att föräldrarna lätt ska hitta den så att de kan plocka ris till att smiska barnen med.”

Senare gick vi ut till Pedocin och ”Il faro della Lanterna”.

Igor gick in på herrsidan av Pedocin och fick en guidad tur där. Någon gång under eftermiddagen var vi också på Illy vid Canal Grande för att Igor ville pröva caffè sceccherato där, Alex och jag hade druckit en dagen innan. Det blev en lite ”komplicerad” upplevelse, som jag sparar till ett annat tillfälle.

I kvällningen åkte Igor upp på berget igen och Alex, Miki och jag gick så småningom till El Fornel för att äta. Det blåste ännu hårt. Medan vi satt där dök Federico upp efter en något tillkrånglad resa från Sardinien.

Igår kväll – ja, nu verkar det visst som om det nästan bara finns kvällar, men där bedrar skenet – for vi efter ett dopp i Grignano upp mot Opicina till ”Ristobar Campeggio Obelisco”. Ja, det är alltså en campingrestaurangbar inte långt från obelisken ovanför Trieste, fast vägen dit är tämligen undanskymd och krokig och den leder förbi ett övergivet och nu förfallet hotell. Vi åkte dit för att äta fisk, eftersom man äter den bästa fisken i Trieste där. Alex hade frågat om hundar var välkomna och fått svaret ”javisst”. När vi kom dit och rotade fram en plats åt oss mötte vi en underbar stor hundbjörn, Camilla, som tog mycket plats, men änglalikt snäll och tålmodig.

Vi beställde en oöverskådlig mängd av fiskar, bläckfiskar och skaldjur. Jag tog inga matbilder, men Federico och Alexandra fick visa allvarliga miner.

Vad ska vi äta? Hur gott är det?

Miki låg duktigt under bordet och under nästan varje bord fanns en hund.

En del hundar satt lite högre.

Och det blev natt.

Ja, kvällarna är så här. Vi bestämmer oss gärna för sent för vart vi ska gå för att äta och det är augusti och staden är full av folk. Till sist – efter att vi knatat upp och ner längs olika fram- och bakgator hittar vi alltid något och igår kväll hittade vi något bra. Ett roligt par konkurrerar duktigt i köket och överglänser varandra med små ”paradrätter” mer eller mindre klassiska. Vi satt nästan ute i trafiken men ändå inte alls.

Vi åt någon pasta med en kalabresisk korv, lite fyllda peperoni och polenta med något på. Och så drack vi Malvasia.

Miki blev mycket ompysslad av ”husfrun” och också av oss som räckte ner godbitar under bordet. Och så småningom svalnade kvällen.

Kvällarna radas upp och vi strövar och sitter genom dem. Igår kväll eller om det kanske blir i förrgår satt vi en stund i Cavana, i gränden där Elvio förut hade sin osmiza. Man ser lyktorna hänga kvar utanför den övergivna platsen. Vi satt i eller utanför en nytillkommen bar vars namn jag inte har lust att nämna. Ofta dricker vi Malvasia, så det var nog det vi drack.