Kategori: Berättelser ur livet

Vi bor visst här nu, åtminstone är det svårt att tänka sig att vi skulle bo någon annanstans, fast jag vet ju inte vad Miki tänker om saken. I alla fall klättrar han vant och hemtamt uppför alla trapporna, den första av sten, de två andra av trä.

Kvällen när vi kom och som nu känns mycket avlägsen – tiden har omärkligt rullat över i tidlösheten, så som andra vänder sig i sängen – mötte oss Mamma Maria med stor värme, ja, vi är ju inte några nya gäster. Också Lili hälsade noggrant på oss.

Och sedan dess lever vi i stadens kvällar och morgnar och gränder. Övergången mellan den offentliga staden och den bakomliggande är omärklig.

Vattnet i hamnen är så slätt och verkar så sidenlent och är så blåsidenblått och Istriens berg bildar ett skyddande räcke där man med blicken hålla sig för att inte få svindel i världsrymden.

Ibland letar jag efter likheter mellan Rijeka och Trieste eller egentligen letar jag inte: jag hittar. Precis som jag gör när jag är i Trieste. Och kanske är detta Rijekas Molo Audace…

Sommaren är tillbaka eller kanske har den börjat igen. Det ska tydligen bli mer och mer sommar den kommande tiden. Och jag vet ju vad jag tycker om: Sommar! I slutet av förmiddagen efter diverse barsittande tog Miki och jag spårvagnen till Jarun. Vi steg på vid Držićeva för att slippa byten och åkte sedan de 15-16 stoppen. Miki var lite otålig mot slutet och försökte gång på gång smita av, men jag var glad åt resan inte minst den där långa kurvan någonstans vid Studentski dom Stjepan Radić. Det känns som om man kommer särskilt långt just där. Vi steg av vid hållplatsen som heter Jarun (jag tror den hette något annat förut) och gick sedan längs Hrgovići ulica som leder vinkelrätt från spårvagnslinjen. Det är sommar men det är inte hett och det finns mycket träd längs gatan så vi gick i skuggan rakt fram mot sjön. Vi gick in genom en ingång där det stod att hundar måste ha koppel och vi var ju ”in regola” så inga bekymmer där. Efter att vi passerat en bro var vi framme på den ö jag brukar bada ifrån. Den har säkert ett namn, men just nu minns jag inte. Vi gick en bit under träden, en del är nog fruktträd, tills vi kom till ”min strand”. Runt om var det ett par gubbar som fiskade, men på passande avstånd. Jag tog fram den långa linan ur ryggsäcken och band Miki vid ett träd, en poppel kanske eller en al. Ja, och så gjorde jag sådant man gör när man tänker sola och bada. Framför oss i vattnet växte lite näckrosor och där utanför simmade svanarna.

Miki blev genast intresserad och även om han egentligen inte badar så klev han ganska långt ut i vattnet med ögonen på svanarna. Han tittade utmanande på dem.

Och de kände sig utmanade och en av dem simmade fram och väste ihållande och gjorde sedan en snäv gir. Miki kände att han är en jägare och tog några snabba skutt mot svanen som då tyckte att det var bäst att ge sig av.

Detta upprepades ett par gånger och då och då kände jag mig manad att ingripa, så jag drog in Miki i linan och skakade hotfullt handduken mot svanarna. En bit ifrån oss dök efter några timmar en man upp. Han klev lugnt ut i vattnet bland svanarna och simmade sedan med dem eller i alla fall ganska nära dem.

Själv var jag noga med att inte gå i när svanarna var i närheten. De hade säkert nupit mig om jag vågat mig på att simma bredvid dem. Miki tittade länge skeptiskt på mannen och svanarna.

Vi har för tillfället flyttat över till Royal för vår morgonfika, Miki och jag. Solen skiner bättre där och det är viktigt nu när morgnarna är svalare. Imorse när jag satt där och drack mitt kaffe och Miki låg under bordet och slappade kom plötsligt Hajdi med Đurđica runt hörnet och allt blev lek. Đurđica och jag höll stånd vid bordet medan hundarna gjorde sitt bästa för att riva ner det som gick. Luften var full av vildhet och glädje. En riktig morgon.

I den här nya tiden är jag mycket sällan in till stan, Sigečica ligger sedan ett och halvt år sedan längre bort ifrån centrum. Numera behöver jag ha en anledning för att ta mig in i stan. Igår hade jag en sådan: Miki och jag skulle träffa Đurđica på Dolac för att fira en händelse i det förflutna. Miki och jag tog spårvagnen till Branimirova för att sedan fortsätta till fots. Jag ville titta lite och från Glavni kolodvor svängde vi upp förbi Umjetnički Paviljon som stod där gul med skinande glashatt under den blå himlen.

Vad lite folk det är överallt, tänkte jag medan vi gick där. Några turister talade andra språk, men det var långt mellan dem och Zagrebborna verkade fortfarande vara någon annanstans, kanske vid havet. I parken Zrinjevac var det mycket få som satt i gräset. På ett hörn sålde en man rostade majskolvar.

Vi korsade Trg och gick uppför trapporna till Dolac. Jag såg att stånden där var färre än förr. Finns Amfora kvar, tänkte jag. Och tack och lov gjorde den det.

Det var ju där vi skulle träffa Đurđica. Amfora verkade faktiskt ha vuxit på ”allt annats” bekostnad! Det var svårt att hitta en plats och jag trixade länge innan jag fick fram ett någorlunda bra bord – Miki fick ju inte riskera att bli trampad. Och så kom Đurđica och efter en inte så kort stund lyckades vi beställa våra ”lignje” och ”trlje” med ”blitva” och vårt vin. Det var härligt att vara tillbaka igen.

Vi satt där länge och väl och Đurđica kom naturligtvis i samspråk med folk vid bordet intill och Miki fick besök av en fläckig taxflicka. Efteråt drack vi kaffe uppe på Kerempuh trg. Vi var nästan ensamma under parasollerna där. Till slut föreslog Đurđica att vi skulle gå till fots hem till Sigečica tillsammans och eftersom det inte var hett, bara soligt och varmt, tyckte jag att det var en bra idé och Miki var pigg och nosade sedan glatt på nästan allt vi gick förbi. Så småningom hamnade vi på Petrinjska, det var första gången för mig sedan jordbävningen.

Här har visst inget hänt sedan dess…

Natten till igår kom ”la bora” till Trieste och igår blåste det mycket på oss. Igor kom ner till staden från Ljubljana och sedan tillbringade vi dagen tillsammans från ”Sandwich Club”, detta härliga gubbställe där vi så ofta ätit, till ”Il pinguino” och längs havet ut till ”El Pedocin”. På ”Il pinguino” satt vi länge och drack spritz bianco.

Då och då flyttade vi oss efter vinden. Igor berättade spännande historier ur sitt och sin familjs brokiga liv. Bland annat fick vi veta varför björken är vit. När Igor var mycket liten berättade hans mamma ”utan att låta det minsta hotfull”: ”Björkens stam är vit för att föräldrarna lätt ska hitta den så att de kan plocka ris till att smiska barnen med.”

Senare gick vi ut till Pedocin och ”Il faro della Lanterna”.

Igor gick in på herrsidan av Pedocin och fick en guidad tur där. Någon gång under eftermiddagen var vi också på Illy vid Canal Grande för att Igor ville pröva caffè sceccherato där, Alex och jag hade druckit en dagen innan. Det blev en lite ”komplicerad” upplevelse, som jag sparar till ett annat tillfälle.

I kvällningen åkte Igor upp på berget igen och Alex, Miki och jag gick så småningom till El Fornel för att äta. Det blåste ännu hårt. Medan vi satt där dök Federico upp efter en något tillkrånglad resa från Sardinien.