Kategori: Berättelser ur livet

Igår när vi gick längs hamnens utkanter med Alessandra hittade vi en ”strand” med badförbud. Dit ville jag återvända fast på förmiddagen badade jag för säkerhets skull i hundbadet på andra sidan Brajdica-bron och Miki låg på sitt täcke i skuggan av betongklumpen och drack vatten och åt vindruvor. Men sedan… Ja, den förbjudna stranden lockade och inte alls bara för förbudets skull och förbudet har inget alls med vattnet att göra utan verkar bero på att det finns en helikopterlandningsplats strax innanför stranden. Vi traskade på förbi en rad brädhögar och vidare längs samma tomma vägen som dagen innan.

Här och där stannade vi för att proppa oss fulla med fikon eller de där små runda mörkblåa druvorna som Alessandra sa heter ”fragolino”.

Och så korsade vi den där landningsplatsen och gick ut mot havet genom ett slags öppning. Det är väl entrén.

Till både höger och vänster om oss såg vi människor men väldigt få och en bra bit bort. Jag valde en plats till Miki i skuggan av några fula betongkuber, sedan plockade jag lite aromatiska örter och buskgrenar och la över de vassa stenarna och överst bredde jag ut handduken. Det var Mikis plats. Sedan var det bara att bada för mig. Jag simmade ut en bit med Cres framför mig och Istriens berg till höger.

Sedan tog en del upprepningar vid och till sist kände jag att det kunde räcka och Miki tyckte väl också det, så vi samlade ihop allt och gav oss av in bland hamnmagasinen i riktning mot fiskmarknaden och staden. Då och då stannade vi till vid något fikonträd och åt lite av frukterna.

Ibland verkar tillvaron hänga ihop på ett speciellt, kanske underjordiskt sätt. Igår kväll skickade jag lite halvt tanklöst iväg ett meddelande med en bild på Miki vid vattnet till Alessandra min fantastiska väninna i Trieste. Jag visste att hon och Piero efter en fruktansvärd vår lyckats ta sig ut i övärlden med båten för att föra runt turister. Kanske kunde det vara så att de var på väg hemåt nu, tänkte jag, så jag skrev att vi är i Rijeka och om de var i närheten kunde vi ses. Plopp, så svarade Ale att hon nästa dag (idag alltså) skulle till Zara (Zadar) via Fiume (Rijeka) med buss till Piero och båten i Zadar. Hon hade fem timmars uppehåll i Rijeka. Fantastiskt! Och imorse kom hon till Žabica, Rijekas busstorg, där Miki och jag tog emot henne. Vi hade inte setts sedan i februari 2020 då de stora eländena började. Glada gick vi de få stegen hem till mig hos Mamma Maria vid Korzo och parkerade ryggsäcken och hälsade på Maria. Sedan gick vi en slingrig runda genom stan bland annat förbi den runda katedralen Sveti Vid, som befinner sig lite ovanför bilden här.

Vi snurrade några varv längs det inre av staden och tittade på likheter mellan Rijeka och Trieste – och vi såg också skillnader. Och så gick vi lite längs Rječina/Fiumara och över några broar och så fick vi plötsligt för oss att beträda lite okänd mark. I hamnen svängde vi mot stan i stället för bortåt där min badplats finns. Vi gick längs en tom väg och försökte hela tiden komma så nära havet som möjligt.

Vi plockade lite druvor, de där små tjockskaliga mörkblåa som heter ”fragolino” på italienska. Vi tuggade och spottade ut skalen. På ett ställe fanns en skylt som talade om badförbud och vi gick vidare mot det förbjudna och kom till en liten ”strand” där en man lät sin lagotto romagnolo simma omkring. Jag gick en bit ut i vattnet och tänkte att det här kanske är min nya badplats.

Och så satt vi en stund på stenarna och tittade på lagotton som duktigt hämtade saker och så tittade vi på Cres/Cherso och pratade om att vi en gång ska åka dit tillsammans.

Vårt försök att havsvägen ta oss in till grönsaks- och fiskmarknaderna misslyckades, så vi fick ta en ganska lång omväg bakom några hamnmagasin. Jag sneglade bort mot ett fikonträd men vi bestämde oss för att inte förlänga omvägen ytterligare. Efter en stund var vi inne i marknadsvimlet och jag köpte druvor och plommon av min fruktman (ja, det finns en historia att berätta om honom, men det får bli en annan gång) och så sicksackade vi oss fram till min Konoba Fiume, där jag äter varje dag för att det är bäst där. De rejäla damerna där knuffade med milt våld in oss vid ett av de tunga träborden och så beställde vi våra saker: musslor, bläckfiskar, blitva och vin. Vad mer kan man önska sig?

Vi bor visst här nu, åtminstone är det svårt att tänka sig att vi skulle bo någon annanstans, fast jag vet ju inte vad Miki tänker om saken. I alla fall klättrar han vant och hemtamt uppför alla trapporna, den första av sten, de två andra av trä.

Kvällen när vi kom och som nu känns mycket avlägsen – tiden har omärkligt rullat över i tidlösheten, så som andra vänder sig i sängen – mötte oss Mamma Maria med stor värme, ja, vi är ju inte några nya gäster. Också Lili hälsade noggrant på oss.

Och sedan dess lever vi i stadens kvällar och morgnar och gränder. Övergången mellan den offentliga staden och den bakomliggande är omärklig.

Vattnet i hamnen är så slätt och verkar så sidenlent och är så blåsidenblått och Istriens berg bildar ett skyddande räcke där man med blicken hålla sig för att inte få svindel i världsrymden.

Ibland letar jag efter likheter mellan Rijeka och Trieste eller egentligen letar jag inte: jag hittar. Precis som jag gör när jag är i Trieste. Och kanske är detta Rijekas Molo Audace…

Sommaren är tillbaka eller kanske har den börjat igen. Det ska tydligen bli mer och mer sommar den kommande tiden. Och jag vet ju vad jag tycker om: Sommar! I slutet av förmiddagen efter diverse barsittande tog Miki och jag spårvagnen till Jarun. Vi steg på vid Držićeva för att slippa byten och åkte sedan de 15-16 stoppen. Miki var lite otålig mot slutet och försökte gång på gång smita av, men jag var glad åt resan inte minst den där långa kurvan någonstans vid Studentski dom Stjepan Radić. Det känns som om man kommer särskilt långt just där. Vi steg av vid hållplatsen som heter Jarun (jag tror den hette något annat förut) och gick sedan längs Hrgovići ulica som leder vinkelrätt från spårvagnslinjen. Det är sommar men det är inte hett och det finns mycket träd längs gatan så vi gick i skuggan rakt fram mot sjön. Vi gick in genom en ingång där det stod att hundar måste ha koppel och vi var ju ”in regola” så inga bekymmer där. Efter att vi passerat en bro var vi framme på den ö jag brukar bada ifrån. Den har säkert ett namn, men just nu minns jag inte. Vi gick en bit under träden, en del är nog fruktträd, tills vi kom till ”min strand”. Runt om var det ett par gubbar som fiskade, men på passande avstånd. Jag tog fram den långa linan ur ryggsäcken och band Miki vid ett träd, en poppel kanske eller en al. Ja, och så gjorde jag sådant man gör när man tänker sola och bada. Framför oss i vattnet växte lite näckrosor och där utanför simmade svanarna.

Miki blev genast intresserad och även om han egentligen inte badar så klev han ganska långt ut i vattnet med ögonen på svanarna. Han tittade utmanande på dem.

Och de kände sig utmanade och en av dem simmade fram och väste ihållande och gjorde sedan en snäv gir. Miki kände att han är en jägare och tog några snabba skutt mot svanen som då tyckte att det var bäst att ge sig av.

Detta upprepades ett par gånger och då och då kände jag mig manad att ingripa, så jag drog in Miki i linan och skakade hotfullt handduken mot svanarna. En bit ifrån oss dök efter några timmar en man upp. Han klev lugnt ut i vattnet bland svanarna och simmade sedan med dem eller i alla fall ganska nära dem.

Själv var jag noga med att inte gå i när svanarna var i närheten. De hade säkert nupit mig om jag vågat mig på att simma bredvid dem. Miki tittade länge skeptiskt på mannen och svanarna.

Vi har för tillfället flyttat över till Royal för vår morgonfika, Miki och jag. Solen skiner bättre där och det är viktigt nu när morgnarna är svalare. Imorse när jag satt där och drack mitt kaffe och Miki låg under bordet och slappade kom plötsligt Hajdi med Đurđica runt hörnet och allt blev lek. Đurđica och jag höll stånd vid bordet medan hundarna gjorde sitt bästa för att riva ner det som gick. Luften var full av vildhet och glädje. En riktig morgon.