I den här nya tiden är jag mycket sällan in till stan, Sigečica ligger sedan ett och halvt år sedan längre bort ifrån centrum. Numera behöver jag ha en anledning för att ta mig in i stan. Igår hade jag en sådan: Miki och jag skulle träffa Đurđica på Dolac för att fira en händelse i det förflutna. Miki och jag tog spårvagnen till Branimirova för att sedan fortsätta till fots. Jag ville titta lite och från Glavni kolodvor svängde vi upp förbi Umjetnički Paviljon som stod där gul med skinande glashatt under den blå himlen.
Vad lite folk det är överallt, tänkte jag medan vi gick där. Några turister talade andra språk, men det var långt mellan dem och Zagrebborna verkade fortfarande vara någon annanstans, kanske vid havet. I parken Zrinjevac var det mycket få som satt i gräset. På ett hörn sålde en man rostade majskolvar.
Vi korsade Trg och gick uppför trapporna till Dolac. Jag såg att stånden där var färre än förr. Finns Amfora kvar, tänkte jag. Och tack och lov gjorde den det.
Det var ju där vi skulle träffa Đurđica. Amfora verkade faktiskt ha vuxit på ”allt annats” bekostnad! Det var svårt att hitta en plats och jag trixade länge innan jag fick fram ett någorlunda bra bord – Miki fick ju inte riskera att bli trampad. Och så kom Đurđica och efter en inte så kort stund lyckades vi beställa våra ”lignje” och ”trlje” med ”blitva” och vårt vin. Det var härligt att vara tillbaka igen.
Vi satt där länge och väl och Đurđica kom naturligtvis i samspråk med folk vid bordet intill och Miki fick besök av en fläckig taxflicka. Efteråt drack vi kaffe uppe på Kerempuh trg. Vi var nästan ensamma under parasollerna där. Till slut föreslog Đurđica att vi skulle gå till fots hem till Sigečica tillsammans och eftersom det inte var hett, bara soligt och varmt, tyckte jag att det var en bra idé och Miki var pigg och nosade sedan glatt på nästan allt vi gick förbi. Så småningom hamnade vi på Petrinjska, det var första gången för mig sedan jordbävningen.
Här har visst inget hänt sedan dess…