Kategori: Berättelser ur livet

Nu bor Miki och jag hos Alexandra och Federico i Trieste sedan länge känns det som. Vi har gått längs havet förbi Molo Audace och på Riva Nazario Sauro. Vi har strövat i Cavana och jag har med sorg tänkt på hur kvarteret förändrats men på utomhusantikvariatet på Piazza Hortis köpte jag en bok jag länge velat ha: ”Materada” av Fulvio Tomizza. Längs Canal Grande har vi också gått.

Den här eftermiddagen åkte vi upp på Carso bort mot Duino och stannade i många timmar i en osmiza i San Pelagio/Šempolaj där vi åt och drack på underbaraste sätt under olivträden.

Vi fick veta mycket om vinodlingarna som Federico nog minns men som jag till stor del glömt. I alla fall odlar de mycket ”a pergola”.

Luften var fin och lätt under olivträden och solen silade igenom just så mycket och så lite som vi kunde önska.

Federico och Alex bar ut stora fat med affettati misti, ost, tomater, zucchini, andra grönsaker och bröd och tre sorters olivolja med tydliga skillnader i smaken. Den bästa eller mest smakrika hette Bianchera. Vinet var en blandning av Vitovska och Malvasia.

Miki låg mycket stillsamt på den mjuka marken och observerade med nos, öron och ögon allt som rörde sig under träden.

Jag lastar min lilla åsna som Iorlikt böjer på huvudet medan han betraktar sina saker. Kan jag ta med det där benet? Ja.

Vi vet inte om tågen fortfarande går mellan länderna. Jag har ännu i åtminstone halvfärskt minne när tågen till Sarajevo plötsligt drogs in eller gick under. Finns stationen kvar? Och om både station och tåg finns, kommer vi då att bli påsläppta? Och finns platsen eller platserna vi vill nå ännu kvar där de en gång låg? Det enda säkra är Sigečica, det är här, dess mark kan vi gå på och dess luft är omkring oss. Allt annat är bortom.

För så där en vecka sedan föreslog Toma att vi skulle ”åka någonstans”, inte långt men någonstans. Jag sa genast ja för ”någonstans” låter ju spännande och exotiskt för mig som alltid är här. En stund senare var Toma på Hvarska och Miki och jag hoppade in i bilen. Toma svängde av från Hvarska och in på Lopudska och i korsningen med Vukovarska frågade han: Ska vi åka till Kosari Bok? Gärna, sa jag. Kosari Bok är en zigensk stadsdel i sydost. Miki och jag bor också i sydost men Kosari Bok är sydost om oss. Mycket snart var vi där och vi åkte lite hit och dit eftersom vi kom in i den ena oskyltade återvändsgränden efter den andra. Det var ganska mycket folk i trädgårdarna eller framför husen och Toma sa något om att man kunde se att det var fredag eftermiddag, så det var väl det. Solen stod ganska lågt och lyste behagligt på hus, gårdar och vägar. Vi såg en bar i en berså men hittade ingenstans att ställa av bilen, så vi släppte den tanken och letade oss ut från bebyggelsen och var strax alldeles nära Sava, fast det var bara något vi visste, inte något vi såg. Vi klev av och gick lite längs en gräsväg.

Miki tyckte det var spännande, han märker ju mycket mer av det som finns i markerna. Jag tänkte på att vi nästan var i stan, på hur lantliga Zagrebs utkanter är. Egentligen är det ganska lite som är stadsaktigt här. Solen sjönk ännu lägre och borta i fjärran syntes Medvednicas silhuett.

Vi steg in i bilen igen och åkte en liten bit och var ”plötsligt” i Savica Šanci. Dit brukar jag ju gå till fots – förr med Londi, nu med Miki – från ett annat håll. Senast var Miki och jag där med Gabi, tror jag. Eller med Vesna. Nu gick vi ett stycke in i vattenområdet över några små broar. Vi såg en utter som jag tog en bild på, men jag visar inte den för den blev inte så bra. I stället får ni se den här.

Den här dagen har jag ägnat åt ett misslyckat försök. Jag har en plan att åka med Miki till Trieste för att hälsa på Alex och Federico. Planer kan man ju ha. För snart fyra veckor sedan fick jag andra vaccindosen, så nu har jag inte längre något skäl att vänta med att ansöka om det där pappret (covid potvrda) som ska släppa mig över gränserna. Det är väldigt varmt och kladdigt i luften så jag sitter hellre på Simpa eller under träden i parken än sysslar med att jaga papper på labyrintiska kontor. Men idag så. HZZO heter hälsovårdsministeriet i förkortning och dit skulle jag vända mig hade jag fått veta. Jag tog spårvagnen till Kruge där den för mig närmaste underavdelningen är belägen. Jag hittade en informationslucka och frågade en man om jag kunde få det där intyget. Han mätte mig med blicken och sa att jag måste till kontoret vid Jukićeva. Jag ville ställa en fråga till men han tittade avvisande på mig, så jag gick. Några ögonblick funderade jag på var Jukićeva kunde ligga och så kom jag på det – för länge sedan har jag trängts i de dammiga korridorerna där. Jag tog nummer 13 till Vodnikova och hoppade av där och letade mig bakåt till Jukićeva. Utanför den ena byggnaden där stod en klunga människor och jag tänkte: Där.

Jag frågade några om covid potvrda och en dam pekade på en lite slingrig kö. I dessa tider köar man utomhus och det är egentligen behagligare, även om ”behagligt” väl inte är det mest träffande ordet. Det var svårt att hitta skugga men efter en stund hade jag en ganska bra plats under ett träd.

En kvinna kom ut genom porten – nej, hon är inte med på bilden – och ropade till oss som stod där att vi som ville ha det där intyget skulle lägga våra sjukvårdskort i en låda hon hade på magen. Jag gjorde som de andra och någon sa att det skulle ta en kvart. Det var hett och en del gjorde solfjädrar av sina dokument, andra drack vatten och jag gick in på gården bakom för att undersöka om det var svalare där. Det var det kanske, men jag är inte säker på det.

Kvinnan med lådan kom ut igen och delade ut kort och intyg. En del fick inga intyg, bland dem jag, i stället fick vi telefonnummer till en avdelning som har hand om dessa intyg. Man måste nämligen beställa dem innan man kan få dem och telefontiden var förstås över för dagen. Så imorgon väntar nya äventyr…

Denna morgon har Miki och jag på nytt suttit på Simpas terrass. ”På nytt”, ja, för allt är helt nytt, vi är inte ”tillbaka”. Vi står i dörren till ett nytt liv, fast jag kanske ska säga ”jag”, för hur det är för Miki kan jag inte säkert veta. Jag har lärt mig mycket – som jag väl inte har någon ”nytta” av, men å andra sidan: vad är ”nytta”? – under katastrofens, hittills, största år. Jag har blivit en annan och allt som händer mig, händer för första gången. Och jag har blivit så övertydligt medveten om ovissheten i allt, att jag ibland känner mig som om jag svävar. Mitt liv har fått en märkligt stillsam lutning inåt.

Även om Hana, Miki och jag genomförde de tidigare vanliga ritualerna: jag tog upp en gotta ur handväskan och räckte den till Hana, hon tog den, sa något till Miki, han hoppade upp, och så fick han gottan av Hana – så märkte jag att hon såg lite skeptiskt på mig. Var jag kanske konstig? Nå, det måste väl vara så, när man plötsligt överskrider en gräns. Den nya vanan kommer väl så småningom att ta form och ett slags bro kommer att byggas över rämnan. Jag drack sakta mitt kaffe och både Miki och jag spanade ut över ”parken”.

Det var ganska tomt på terrassen för nu befinner vi oss långt ute på sommarens breda platå, som varken verkar ha början eller slut. Många är vid havet, staden ligger i vila, fast jag vet förstås ingenting om själva staden. Jag vet bara hur det är i det här hörnet av Sigečica, mitt perspektiv är nog ganska likt Mikis. Vi är nära marken.