Kategori: Berättelser ur livet

Idag vilar vi en del för det är varmt. Jag försökte göra det mesta så tidigt som möjligt men glömskan var också tidigt uppe, så jag glömde att köpa en dinja (just den sortens melon) hos min fruktman. Vi kom hem och gjorde lite obestämda saker och sedan försökte jag hitta ett sätt att vädra klokt – jag har ju fönster åt båda hållen. Det gick väl så där och sedan tvättade jag en klänning på ett omständligt sätt och Miki rullade en boll lite lagom långsamt. Han kan mycket om bollar. Sedan sov vi en stund, ganska kort kanske. När jag vaknade tänkte jag på dinjan igen. Det var eftermiddag och hett, men jag tänkte ut en halvskuggig väg och så gav vi oss ut. Då och då fällde Miki in benen för att vila och ibland stannade vi vid en bänk i skuggan och så satt vi lite.

Och så kom vi fram till fruktståndet, jag släppte kopplet och Miki gled in på den ”svala” sidan. Fruktmannen och jag pratade lite och han skar som vanligt min dinja i fyra bitar. Sedan började vi välja aprikoser och persikor åt mig. Vi klämde oss igenom rätt många, en del var för mjuka och vi blev lite fulla i skratt av allt klämmande. Men till sist var det hela klart. Han sa något osakligt om värmen och jag svarade lite lätt yxskaftigt – för det passade.

Det var lite svårt att se om det var soligt eller om det bara verkade så. Vi drog benen efter oss hemåt och satt rätt länge under några tallar.

Och nu är vi hemma och min dinja är rätt varm. Nej, jag tar ingen bild på den.

Får jag störa med några halvtekniska småkommentarer i sommaryran? Idag är det 36 eller kanske någon timme 37° i skuggan och imorgon blir det kanske 38, så Miki och jag är mest inne utom på morgonen och sent på kvällen och jag har tid att göra små iakttagelser av närmiljön. I ett antal år har det droppat på min tvätt från luftkonditioneringslådan ett par tre våningar ovanför oss. Då och då har jag tänkt att ”jag måste ta reda på vem som bor där”, men det har stannat vid ett slags fantasi om handlingskraft. ”Inte just idag.” Men någon annan, kanske till och med den skyldigt droppande, har agerat. Först förstod jag inte vad som hänt. Jag tittade lite dumt men ändå smått intresserat på den under vissa dagar växande vattenfläcken snett framför mitt alkovfönster och jag tittade på dropparna i luften.

Och jag märkte så småningom att tvätten jag hänger ut på den skrangliga ställningen, som ”inte går att reparera”, inte längre blir våt. Bra, tänkte jag, men det stannade vid det: ”konstig fläck därnere” + ”bra att inte tvätten blir blöt” + (kanske) ”vetande är överskattat”. Men så en morgon greps jag plötsligt av vetgirighet och vred på huvudet och tittade upp på dropplådan några våningar upp. Vad var detta? Från lådans ena hörn stack ett långt rör diagonalt ut i luften och ja, det droppade lite från rörets mynning.

Aha! Min hjärna registrerade ivrigt sammanhangen och jag tänkte belåtet att ”nu vet jag”. Och när Miki och jag sedan gick ut tog jag en bild som visar både min ställning och dropplådan med röret.

En inblick i min tillvaros ljuva enahanda igen: Eftersom det ska bli väldigt hett de närmaste dagarna (36-37°) så ville jag försöka mig på Bundek igen just idag, dagen före den stora hettan. Miki fick sin morgonrunda och sedan åt vi frukost och efter det var det dags för min utflykt. Ni slipper höra om min färdväg den här gången.

Parken runt Bundek har mängder av de härligaste och tjockaste popplar. Andra vanliga träd är plataner och viss sorts plommonträd. Små gula och röda plommon ligger på marken under dem när det är den tiden.

Sjön var nästan tom och stränderna också. Två människor och två svanar badade under tiden jag var där och jag var den tredje – människan. Inga barn matade svanarna för inga barn var där, åtminstone inte inom synhåll för mig.

När jag, strax innan hettan växt sig för stor, gav mig av mot nasip för att följa den och sedan ta spårvagnen hemåt, fick jag plötsligt – ja, detta sker lika oväntat varje gång – syn på två vita torn mellan träden. Ja, det är något märkligt med denna blick som liksom skär genom hela staden: nasip, Sava (som inte syns men är där så bred), staden, domkyrkotornen uppe i Kaptol och så det mäktiga berget Medvednica i fonden.

Så var då det där andra vaccinationssteget taget och vad händer med mig? Det skulle ju bli så bra när detta väl låg bakom mig, men nej det vanliga sker. Jag tänker omedelbart på alla de följande möjliga hindren och farorna och för några ögonblick står jag vid avgrunden.

Och jag inser att det enda stabila – i all sin brist på stabilitet – skyddet mot avgrunden är ett ganska stort men övervinnerligt problem. När det är löst står jag där igen och det blåser fara från alla håll, troligen ända tills jag har identifierat vilken som är värst. Då kan jag lägga oron på den och ron kommer kanske också att hitta sin smala remsa.

Flås! Pust! Nu har jag trasslat mig till Velesajam och fått min andra dos Astra Zeneca. Jag tog till sist inget paraply med mig för jag drog gränsen vid 35° och det var 34°. Ja, så är det med gränser. I alla fall hade jag vatten med mig. Allt gick snabbt och smidigt och efter att jag suttit en stund i den där jättelokalen gick jag ut och satte mig en stund under ett träd utanför och pratade med min son Rudolf i Sydafrika.