Kategori: Berättelser ur livet

Kan människor vara goda? Finns det goda människor? Om jag tittar in i mig själv så grips jag omedelbart av tvivel – alla dessa själviska bakgrundsavsikter också när jag utåt verkar visa min bästa sida. Redan detta att ”visa en sida” är ju något skumt och många av oss visar just sidor. Trots detta tror jag att det finns människor som har mycket godhet i sig, som faktiskt är goda. En sådan människa är Mamma Maria. Hon har ett liv som inte är lätt, hon har drabbats av svåra slag, men hon har en stor förmåga att glädja sig och sprida glädje. Hon berättar med ohöljd entusiasm om hur bra hon dansade som ung och att hon kunde över tjugo danser när hon var arton. När hon hör en sång hon tycker särskilt mycket om får hon gåshud – och berättar det, glatt ursäktande och ändå inte ursäktande. Härom dagen sörjde hon över de filippinska gästernas fattigdom, men hon beredde plats för alla och tog inte mer betalt än vad som gick ihop för dem. Hon suckade över deras smutsiga fötter som lämnade spår, men sedan hejdade hon sig och sa att, när har de kunnat tvätta sig. Och Mate, den gamle bosniern, som bor här gratis eller nästan, honom kan hon inte annat än hjälpa. Hon skrattar lite godmodigt åt hur bra han är på att äta kött och bröd trots att han inte har en enda tand i munnen. Och Miki älskar hon. Och han henne. ”Dragi moj”, kallar hon honom eller ”lijepi moj”. Och hon beundrar hans vackra ögon och alltid har hon något att bjuda honom på. Jag ser på hennes handrörelser hur naturligt och förbehållslöst generös hon är. Lite stolt berättar hon om hur det var på den tiden när hon arbetade på restaurangen vid Žabica, hur många timmar hon arbetade och hur snabb hon var och att hon aldrig aldrig gav någon gäst för svagt kaffe… även om chefen ibland gav henne en reprimand för detta.

Och om vi kommer hit i höst igen Miki och jag, så ska Maria och jag ta bussen till Opatija och promenera i parkerna och vid havet där. Miki får då vara med Slavica, hennes ena dotter, för han får ju inte åka buss.

Godhet, tror jag, är att av hjärtat vilja dela glädje också när livet är fullt av sorger.

På nytt är det lindrusets tid. Kvällen är mörk och ljum, ingen vind, bara lite kattprassel i fikonträdet. Miki och jag går sakta runt vårt kvarter och nästa. Här och där står dörrar och fönster öppna beredda att släppa in den kommande nattluften. Då och då stryker vi förbi någon i dunklet. Vi mer känner än ser den vi passerar. Miki drar in markens andning genom sin starka lädernos. Han vet att tolka jorden och gräset. Lindarna lever sin tyngsta och fullaste blomning. Rusig vänder jag blicken uppåt för att känna sötman också med synen. Det finns ingen tid som denna, det finns ingen tid när linden blommar. Fönstret mot lindsidan får stå öppet inatt…

Är det dig jag ser långt borta på andra sidan den djupa skåran som skiljer här från där? Jag sparkar hårt på tidens svängdörr, försöker vända det förgångna framåt.

En gång sa du till mig att måla över de mörka fläckarna i lägenheten på Hvarska, fläckarna som Londi lämnat efter sig. Jag svarade att jag inte kunde. Sorg går inte att måla bort.

Vi skulle ha gått till Sedmica igen, en dag under försommaren. Nu när inga hinder finns kan jag bestämma precis när.

Jag ser dig i alla tider.

Morgonen var mild och vacker. Genom köksfönstret såg jag björkens hängen och nyfödda ljusgröna löv. Miki och jag gick till Makao för att öppna dagen. Där fick vi syn på Vesna så vi satte oss vid hennes bord och så pratade vi lite och Miki lät sig klias. Sedan måste Vesna gå och vi också för vi hade stora planer för dagen. Vi åt vår frukost, jag packade ryggsäcken med badsakerna och mat och dryck och så gav vi oss av till Držićeva, där vi tog femmans spårvagn till Jarun. Vi hade lite vagt stämt möte med Marit och hennes norska kollega och vän Stine – ingen bestämd tid ingen bestämd plats. Miki och jag började med att gå till vårt badställe. Marit ringde och sa att hon och Stine skulle komma dit om en stund.

Miki och jag slog oss ner på vår vanliga plats. Jag hade med hans ”duga lajna” som jag fäste vid en av popplarna. Det var redan ganska varm, så också skuggan var viktig.

Jag bredde ut mitt underlägg, bytte om och la mig ner och tittade upp i det skimrande ljusgröna lövverket. Det är den ljusgröna tiden nu. Miki flyttade lite hit och dit mellan sol och skugga och då och då tassade han ner i vattnet för att dricka.

Efter en halvtimme eller så kom Marit och Stine. Hundarna var inte med för både Nova och Skajla löper och det kan bli svårt med alla lösspringande hanhundar, särskilt om man vill bada också. Vi satt eller låg i solen och tiden rullade iväg. Så började det blåsa och vi tyckte att det var bäst att bada innan vinden kanske tilltog. Stine hade ingen lust och Miki håller sig ju alltid torr i krullet, men Marit och jag samlade oss för att kliva i. Ja, lite kallt var det, men vi kom i och simmade en kort sträcka, fast snart tyckte vi att det räckte. Lite kallt om armarna var det. När vi kom upp hade det slutat blåsa och det var varmt igen. Sedan åt vi våra medhavda matsaker – eller kanske gjorde vi det före badet – allt verkade på ett långsamt sätt hända samtidigt. Med ens tyckte vi att det räckte och så travade vi iväg till ”Marits bar” och tog oss varsin sportski gemišt – två delar vatten och en del vin. Efter att vi hade suttit där en stund och pratat – det blev mycket om ”hur det är på olika platser” – så ville Marit hämta sina hundar. Och så gjorde hon det och en kort stund senare var vi ute på hundpromenad som snart förde genom ett område med koloniträdgårdar. Överallt såg vi blommande träd.

Vi, eller i alla fall Marit och jag, började strax fantisera om att ha en koloniträdgård, inte så mycket för odlandet som för att ha en plats i det gröna med en bod och ett bord och några stolar. (Sist jag fantiserade om något sådant var med Đurđica, men så fick vi veta att det var hundförbud i det området.) Vi såg en avlång plätt som verkade övergiven men som ändå hade några buskar. Där kanske…

I kväll har Miki och jag varit på ett annat ”babylon” än vårt eget gamla vasnliga. Vi var på treårsjubiléet för språkskolan ”Skandikum škola stranih jezika” inbjudna av Josip Janeš som är skolans skapare.

Här undervisas det i danska, norska och svenska och då och då hålls, om jag förstått det rätt, ett slags ”babylon” (språkkafé på babyloniska) och den här kvällen var det en särskild babylonisk höjdpunkt. Vi var på Fusnota som är ett bokkafé ganska nära Glavni kolodvor och vi satt runt tre bord med svenska, norska och danska flaggor. Miki och jag satt vid det svenska bland både bekanta och för oss nya människor. Josip cirkulerade mellan borden och bytte virtuost språk hit och dit. Miki satt på soffan mellan killarna och lutade sig mot den som för tillfället var närmast. Ni ser honom först med Ante som bjöd på högtflygande nörderier av det slag jag gillar.

Ett tag pratade jag med Ida, en fantastisk ung barnläkare med ungerska rötter som jag hittade en märklig mängd förbindelselänkar med ända till den där flytande kistan med vintern i sig som färdats på Donau från Mohács till Šarengrad. Undrens tid är inte förbi!

Kvällen gick och Miki vräkte sig hit och dit och en god stund låg han mellan Martin och Josip (en annan Josip) och lutade sig ohämmat på Martin.

Plötsligt kom det en ung leende kvinna till vårt bord från det danska och berättade att hon kände igen mig genom Miki. Hon bor i vårt kvarter och har en valp som nyss fått träffa Miki. Först kom jag inte ihåg något alls om hundmötet och jag tyckte bara att valpens matte var väldigt behaglig, men så visade hon mig en bild på valpen och då mindes jag och jag tänkte glatt att nu har jag en bra granne till och Miki kanske en ny vän.