På nytt är det lindrusets tid. Kvällen är mörk och ljum, ingen vind, bara lite kattprassel i fikonträdet. Miki och jag går sakta runt vårt kvarter och nästa. Här och där står dörrar och fönster öppna beredda att släppa in den kommande nattluften. Då och då stryker vi förbi någon i dunklet. Vi mer känner än ser den vi passerar. Miki drar in markens andning genom sin starka lädernos. Han vet att tolka jorden och gräset. Lindarna lever sin tyngsta och fullaste blomning. Rusig vänder jag blicken uppåt för att känna sötman också med synen. Det finns ingen tid som denna, det finns ingen tid när linden blommar. Fönstret mot lindsidan får stå öppet inatt…
