I kväll har Miki och jag varit på ett annat ”babylon” än vårt eget gamla vasnliga. Vi var på treårsjubiléet för språkskolan ”Skandikum škola stranih jezika” inbjudna av Josip Janeš som är skolans skapare.
Här undervisas det i danska, norska och svenska och då och då hålls, om jag förstått det rätt, ett slags ”babylon” (språkkafé på babyloniska) och den här kvällen var det en särskild babylonisk höjdpunkt. Vi var på Fusnota som är ett bokkafé ganska nära Glavni kolodvor och vi satt runt tre bord med svenska, norska och danska flaggor. Miki och jag satt vid det svenska bland både bekanta och för oss nya människor. Josip cirkulerade mellan borden och bytte virtuost språk hit och dit. Miki satt på soffan mellan killarna och lutade sig mot den som för tillfället var närmast. Ni ser honom först med Ante som bjöd på högtflygande nörderier av det slag jag gillar.
Ett tag pratade jag med Ida, en fantastisk ung barnläkare med ungerska rötter som jag hittade en märklig mängd förbindelselänkar med ända till den där flytande kistan med vintern i sig som färdats på Donau från Mohács till Šarengrad. Undrens tid är inte förbi!
Kvällen gick och Miki vräkte sig hit och dit och en god stund låg han mellan Martin och Josip (en annan Josip) och lutade sig ohämmat på Martin.
Plötsligt kom det en ung leende kvinna till vårt bord från det danska och berättade att hon kände igen mig genom Miki. Hon bor i vårt kvarter och har en valp som nyss fått träffa Miki. Först kom jag inte ihåg något alls om hundmötet och jag tyckte bara att valpens matte var väldigt behaglig, men så visade hon mig en bild på valpen och då mindes jag och jag tänkte glatt att nu har jag en bra granne till och Miki kanske en ny vän.