Miki vet

Härom kvällen, just när jag läst de sista raderna i ”Materada” av Fulvio Tomizza, tittar jag upp i detta ansikte.

I boken gör man ett sista besök på kyrkogården före avfärden från byn. Ett ögonblick är vi inne i huvudpersonens huvud: ”E pensavo ai nostri morti dalle orecchie e le nari piene di basilico”. (Och jag tänkte på våra döda med öron och näsborrar fulla med basilika) Sedan tittar han på platsen och tänker att den är liten men att det finns rum för alla och att det hade funnits rum också för dem själva och kommande generationer. Och så här lyder slutraden:

”’Addio ai nostri morti’ disse forte una donna.” (’Farväl till våra döda’ sa en kvinna med hög röst.)

Denna stund i ”Materada” har jag i huvudet när jag ser in i Mikis ögon. Han ser ut som om han vet. Ja, han vet, också den karaktärsfulla nosen vet. Och blicken är fast som ett hederligt handslag.

I solvändans trollkrets

Liten varning: Det som visas och berättas här finns innanför min och Mikis trollkrets och allt här kan te sig förvillande likt det som visats och sagts under andra dagar. Men: Vad gör en katt under en dag? Eller en fluga under en timme? Nå, nu ska ni som inte låtit er avskräckas få följa med under solvändans morgon eller förmiddag. Ja, nästan allt handlar om att följa solen.

Miki och jag gav oss ut i vår värld. Kallt i skuggan men skönt i solen. Från korsningen Vukovarska-Držićeva gick vi rakt ”upp”, jag med blicken mot den snöpudrade Medvednica, vårt husberg där vintern nu är på besök. Till ingens förvåning svängde vi av vid Branimirova tržnica, denna livets pulsåder i vintermånaderna under pandemins år tre eller är det år två? Tideräkningen har blivit lite halkig eller slaknad som ett gummiband som varit alltför hårt spänt under alltför många dagar och nätter. Men katterna som solar på bilarna i hörnet av torget räknar nog inte längre än till ett när det gäller tiden.

Idag var min favoritförsäljerska där. Nu vet jag att hon alltid är på plats på fredagar. Detta vetande är en annan sorts tideräkning, något att stödja sinnet på. Jag köpte valnötter, te av bazga (fläder), pepparrot och nyskurna pumpabitar av henne och kanske något annat. En stor morot fick jag i gåva. Jag tog inga bilder där utan jag visar i stället de små klädbodarna där jag ibland köper sockor.

Vid vårt bort utanför ”Ribarnica” (som ni ju vet inte säljer fisk utan kaffe och rakija) satt redan två damer, så vi fick finna oss i att sitta vid ”det andra bordet”. Lite svårt för man vill ju att det ska vara som det ska vara, men solen värmde trots vintrigheten och bordet välte inte trots att det kanske ser ut så på bilden och Miki fick den hjortskinnsbit han bad om.

Hemåt gick vi ganska långsamt och solen bländade från sin ännu låga höjd och jag tänkte att det är lätt att tycka om det här stillsamt enahanda. Och hemma tittade jag på sakerna jag hade med mig från torget. Bra saker.

Januarisommar – trettondagsafton

Under varje månad på året här i staden finns det någon dag eller natt då det blir 17°. Idag var det en sådan dag och jag tänkte att nu ska Miki och jag in till stan och jag ska köpa oss en burek där i hålet under Dolac. Och så gick vi med ljumma vinden i ryggen, stegen var lätta och kanske flög vi ibland. Då och då hittade Miki ett ben – ja, ni anar inte hur många köttben man kan hitta bara på vägen upp till stan! – och jag lät honom pausa för att tugga. Vi kom förbi allt det vanliga och snart var vi i trappan upp mot Dolac. Då bytte jag plan: Ska vi inte se efter hur det ser ut vid Amfora? Och vi gick dit och slog oss ner vid ett av borden och blev strax därpå bryskt skuffade till ett annat av en av de kärva servitriserna. Men inga sorger, det var ju för att Miki inte skulle bli trampad på.

Soligt var det kanske inte, men luften var vänligt ljum och Dolac låg som i min kupade hand. Jag beställde det vanliga, ja, jag har bara en rätt där: Lignje na žaru + blitva. Vanans speciella makt, inga dumma val.

Jag åt och tittade och växlade något strävt ord med servitrisen och så räckte jag ner ett och annat till Miki. De andra matgästerna såg nöjda ut när jag gjorde det. Snett framför oss passerade gång på gång män med tunga fruktlådor och ibland kom någon av försäljerskorna från fiskmarknaden förbi för att hämta sig något att dricka inne i Amfora. Tiden gick varken långsamt eller fort och så småningom var min tallrik tom och glaset också, så jag drog på mig masken och slank in och betalade. Vi gick uppför trapporna till Kerempuh trg, där jag vände mig och tog en bild på Dolac och himlen där ovanför. Man ser inte värmen, men jag lovar att det gråa är en filt mot all världens köld.

Vi fortsatte längs Opatovina och även om jag enligt ”traditionen” borde ha tagit en kaffe på Carpe diem, så blev det inte så. Något förmådde mig att gå några steg till längs den smala gatan. Vi stannade vid Kvazar och jag satte mig med ansiktet mot Kerempuh trg och Dolac och fick ut mitt kaffe.

Bredvid mig på insidan – för på utsidan kommer ibland någon alltför stor bil – satt Miki och väntade på sina motsvarigheter till kaffe.

Ljumma vindar

Idag har det blåst ljumma vindar från sydväst och Miki och jag har drivit omkring som löv eller stoft utmed gatorna i den mjuka luften. Ingenstans, nej, ingenstans skulle vi. En stund ringlade vi runt i den där parken bakom Branimirova tržnica, som jag inte vet vad den heter, men jag vet att det finns mycket ginkgo där. En stund tittade vi på två småhundar som lekte eller kanske var det mest jag som tittade, Miki hade något att undersöka med nosen.

Jag tänkte något lite vagt om att jag såg världen från andra hållet, att vi gick mothårs och att det ändå inte alls blev borstigt. Och vidare: Ingen som ser oss vet att vi är eremiter! På förmiddagen hade jag ju skämtat med ostförsäljerskan inne i den stora grå hallen på torget och sedan hade vi suttit och druckit kaffe och växlat några ord och blickar med den vänlige mannen i ”ribarnica-baren” och Miki hade fått sitt vatten och en klapp. Ja, eremiter men helt inne i världen. När det blåser så där varmt på vintern vänds tankarna ut och in och fladdrar lätt. Och när vi gick längs Vukovarska kom solen och vi rörde oss framåt som ulltussar. Allt var milt och välkänt och ändå så stort och oupptäckt, så oupptäckligt.

Jag spanade in i prånget invid ett nybyggt hus eller snarare ett hus som håller på att bli nybyggt. Ser ni det där lilla korrugerade taket med ett bord och en stol under? Stolen syns kanske inte, men den är där. Ibland när Miki och jag går förbi här brukar jag fantisera om att vi sitter där inne och tittar ut på världen. Jag tror att det där lilla bordet är världens medelpunkt.

Min hängande trädgård

Året har börjat och en av de saker jag gjort idag är att jag tittat ut genom min fönster över något som feernas fantasier med lätta trollspön skulle kunna omvandla till Semiramis’ hängande trädgårdar.

Härinne har jag inga växter utom en som inte går att visa upp. Jag har nämligen inga fönsterbrädor. Men i stället har jag någon gång under den gångna hösten fått två taklökar – eller någon släkting till taklöken – till skänks. De sitter i rännan på det lilla plasttaket ovanför ingången till Ajsters fläktaffär. Ännu är de små och det är solen och regnet som sköter dem. De ser starka och egensinniga ut, ändå undrar jag lite över deras framtid. Kommer de att klara sommarens hetta? Fast jag kan ju kanske vattna dem från fönstret. Kommer någon från fläktaffären att vilja städa bort dem? Jag kan möjligen be att få adoptera dem då, men det blir i så fall ett vågspel för dem…