Från en meditativ värld

Jag har antagit ett slags ”modus meditativis”. Inom mig är det stilla, vilket inte betyder att jag inte gör något, men görandet befinner sig i andra rum av mitt jag. Där läser och översätter jag och skriver ett och annat, ja, och jag gör tråkiga saker också som jag inte nämner nu. Ute är det försommarvärme, så Miki och jag är ute mycket och morgonrundan – före frukost – kan sträckas ut i timtal. Parken är nästan alltid ett av de första målen och det är där vi har störst möjlighet att träffa Lola och Žina (eller Džina? eller Đina?), de små hundarna som jag en gång i fantasin kalla Bollen och Totten. Lola är alltså Bollen, den vita med bruna fläckar. Här får ni uppleva ett möte – se så stor Miki är!

Jag pratar en stund med husse om hundarna och deras egenheter. Kanske blir det det enda lite längre (fem minuter) samtalet den här dagen. Det går inte att veta.

När vi lämnat parken går vi längs Olibska och svänger in på Rapska och sedan svänger vi igen och följer Pašmanska. Ja, den vanliga vägen. Solen vilar på oss, vi hälsar på några vi känner och vi drar benen efter oss längs gatan. Miki hittar saker att lukta på och jag ser på de blommande träden och träden som fällt sina blommor och nu står nygröna. I slutet av Pašmanska når vi vår gräsplätt, där solstrålarna alltid samlas om det alls finns några ute. Men det finns också träd som kan skugga. Det är en plats för betraktelser och själsvila, ja, kroppen vilar väl också när själen gör det så här bland träden. Vi delar på oss för jag tycker bättre om solen än Miki.

Jag sätter mig på marken och lutar mig mot en trädstam och låter solen halvlysa på mig. Jag blundar och är. Miki ligger en bit ifrån på en skuggigare plats.

Några damer går förbi och ropar till mig över gräshörnan: ”Vilken söt hund ni har!” Eller snarare säger de något som skulle kunna översättas till ”Så söt hunden är åt er!”. Bra uttryck, tänker jag och tackar.

Moj mali lovac

(Egentligen är ord helt överflödiga här.) Igår kväll när Miki, min lille jägare, och jag var ute på näst sista rundan slank han plötsligt in i ett buskage i mörkret. När han kom fram igen höll han huvudet lite bortvänt men det han höll mellan tänderna var så stort och att det syntes väl även bortvänt. Ett jätteben! Jag tänkte på mammut eller elefant och gjorde ett försök att dribbla ut det ur munnen på honom med en ögla av kopplet. En äldre kvinna stod några meter ifrån oss och skrattade och sa något inte alltför uppmuntrande till mig. Jag gav upp och vi gick hemåt. Under lyktan utanför porten försökte jag se lite mer av benet. Miki vred lömskt på huvudet och höll samtidigt koll på mig medan jag tog en bild.

Sedan valde jag en annan vinkel men bilden blev inte bättre utom att jägarblicken kanske blev tydligare.

Jag låste upp porten och vi sprang uppför trapporna – hissen är tabu igen efter det senaste skalvet. När vi kom in i lägenheten och jag tagit kopplet av Miki for han iväg som ett spjut mot ulltäcket, där han la sig och benet med ett segervisst leende. Jag tänkte att det väl är nyttigt för tänderna med ben. Fast måste det vara så här stort?

Miki arbetade sedan hårt och länge med benet, nästan hela kvällen, tills han väl blev trött i munnen.

När han satte sig upp efter allt gnagande såg han stolt och vild ut – och kladdig i mustascherna.

När det blommar

En härlig dag – utomhus i alla fall, inomhus har jag varit mindre lyckad: i köket tappade jag en kopp på kakelgolvet och den gick i många bitar och jag har säkert inte hittat alla. Sedan välte jag kaffemuggen över både datorn och mobilen och en del papper. Nå, jag hade tur och lyckades rädda allt utom pappren, fast jag litar inte riktigt på mina handrörelser. Men ute har vi en försommardag med 22 grader och strålande sol. Jag tog en bild på den där vita blomman som växer lite här och där, vars namn jag inte vet. Kanske någon av er känner till den? Kanske är den från början en trädgårdsblomma som gett sig ut i det fria…

Vid ”Mali raj” satte sig Miki vid sin grävplats men det var ingen katt på andra sidan stängslet så han satte sig bara buddhistiskt meditativt med halvslutna ögon och lät allt vara som det var.

På vägen dit hade vi gått förbi en syrenbuske i blom, en syren med just den där rätta ljuslila färgen.

Lite längre ner längs Pašmanska fångade jag rosmarinbuskar i blåblom. Sådana här dagar är blått en varm färg.

Men låt oss sluta i ”Mali raj” med dess blomsterprakt framför det trasiga ”Katthuset”, som jag pratade mycket om här förr om åren.

Jordskalv och annat

Igår kväll strax efter att vi hade gått och lagt oss – jag läste i ”La miglior vita” och Miki låg och småslumrade vid mina fötter – ryckte byggnaden till och Miki flög ner på golvet och jag efter. Först tittade jag ut genom fönstret, men inga människor, sedan tittade jag på ”potres” i datorn och ja, det stod att det just varit ett skalv här i Zagreb men inga siffror. Jag täckte över datorn med en filt och gick och la mig igen. Miki kom efter och la sig tätt intill mig. Han spanade och vred på öronen, men så släckte jag ljuset och ganska snart somnade vi. Ja, jag är rätt säker på att Miki också somnade. På morgonen fick jag veta att epicentrum varit i Markuševac strax utanför Zagreb och att det var 3,1 på Richterskalan. Inte så starkt alltså men nära. Det var det kraftigaste skalvet jag känt sedan den stora jordbävningen i Banija (några mil söder om Zagreb) strax före nyår. Men kanske vänjer man sig, i alla fall om man bor i ett någorlunda stabilt hus. På morgonrundan kändes allt som vanligt och när vi kom till den underbara trädgården ”Mali raj” satt den vita katten med den svarta mössan där och blinkade sömnigt bakom tulpanerna. Miki bestämde sig för att försöka forcera stängslet…


videon gick tyvärr inte att visa här, men finns på min tills vidare öppna facebook

Planeten och människan

(Detta är inte ett inlägg i någon debatt.)

Imorse när jag tittade på nyheterna såg jag bland de textade kortnyheterna att Antonio Guterres angående klimatet säger: ”Na rubu smo ponora”. Alltså att vi befinner oss vid avgrundens rand. Jag tänkte då på lämmeltåg eller på myterna om lämmeltåg – vet inte riktigt vad som är sant eller ej med dessa kollektiva självmord.

Och så gick Miki och jag ut och tankarna rullade vidare snabbare, för tankarna blir ju rörligare när man rör sig: Genom årmiljonerna har ju både klimat, världsdelars placering och mycket annat skiftat på den här planeten. Nu pågår tydligen vissa större förändringar och man talar mycket om att människan är en av orsakerna, kanske den största. Där jag går funderar jag över om människan är en del av naturen/världen eller om människan verkligen är något annat. Och vilket tänkesätt är för övrigt mest arrogant? Att vi är djur bland andra? Eller att vi är något helt annat? Nu säger någon kanske att det inte handlar om arrogans utan att planeten är i fara. Men är planeten – som planet – verkligen i fara? Det som är i fara är väl på sin höjd det som är viktigt för oss människor. Arter kommer, arter försvinner. Det människan vill är att planeten ska vara beboelig – gärna på ett behagligt sätt – för människor och varelser som i någon mån liknar oss. Varelser som i grundläggande avseenden skiljer sig från oss bekymrar vi oss nog inte så mycket om. Kan det vara så att det som för oss som art ter sig som destruktivt eller är destruktivt, är ganska likgiltigt för planeten i sig och dess fortsatta existens? Men för människan – som begåvats med denna otäcka föreställningsförmåga – är det svårt eller outhärdligt att inte se någon framtid för den egna arten. Hon vill bygga…