Från de här dagarna

Och nu har begravningshögtiden för Pappa hållits där uppe i det nordliga landet. Många kom och enligt vad jag fått höra föll mycket ljus in i det mörka. Här bankar pandemin på dörrar – en man som bodde i Vesnas trappuppgång dog i onsdags – människor är rädda eller bortvänt övermodiga. Här om dagen var det stora torget i stadens mitt sprängfyllt av människor som skrek om frihet, så att det lät som om ”frihet” betydde mord. Jag lever med Miki i den trängsta kretsen: någon gång träffar vi Vesna eller någon annan vän utomhus, om morgnarna pratar jag med min grönsaksman och under dagarna växlar jag några ord med grannar och andra bekanta. Möten med människor sker ute.

Vid den tid då begravningen pågick satt jag här i balkongrummet på Hvarska och läste ”Pingstbrud” för Pappa. Genom huvudet for då och då under läsningen minnen från avlägsna tider: den heta sommaren i Laubach i min tidiga barndom – det sandiga trappstegen och salamandrarna i källaren – och alla de där somrarna i Ingeryd och Buchschachen… Jag förstår så väl de språk som väljer att räkna åren i somrar. Jag såg oss barn på taket den där sommaren i Lindau och mindes från minnet och historier om händelsen hur grannfrun kommit förbi och förskräckt eller varnande sagt till Pappa: ”Ihre Kinder sind auf dem Dach!” ”Schon gut!”, svarade Pappa avspänt men antagligen också roat över själva uttrycket. Och i trädgården där fanns det så mycket gurkor. Och medan jag läste undrade jag ett par gånger om det var Pappa eller jag som var Karin i berättelsen eller om vi kanske var människorna i bygden där. ”– Och se för ett dåligt gräs –”

Genom skogen till Kravarsko

I förmiddags gav Vesna, Miki och jag oss av i bilen till de skogiga kullarna mellan Velika Gorica och Kravarsko – Vukomeričke Gorice. Vi hade ett ganska precist mål som vi både nådde och inte nådde.

För tre år sedan – tror vi – hittade vi mängder av fjällskivlingar längs en stig i skogen där. Vi hittade stigen och följde den på ett liknande sätt som förra gången men vi hittade inte en enda sunčanica (fjällskivling).

Ganska snart var vi helt säkra på att det där med svamparna inte gjorde något. Solen sken allt varmare och de långärmade tröjorna åkte av. Miki sprang ullig på lätta fötter och han fick länge vara helt fri.

Vi tittade från vår ås ner i dalen under oss och bort till nästa ås och ibland ännu längre. I ett skogsbryn hittade vi lite kvarblivna inte helt snygga paprikor och tomater på några rufsiga plantor. Vi plockade några – i stället för fjällskivling, tyckte vi.

Så fick vi syn på några hus och jag kopplade för säkerhets skull Miki och vi följde gräsvägen fram mot det första huset. En man berättade att vi befann oss i utkanten av byn Kravarsko, men att det är en lång by. Vi följde byvägen ett stycke och gick förbi den ena gården efter den andra och vi såg mycket höns och katter och ibland någon hund.

När vi nådde backkrönet eller ett av backkrönen bestämde vi oss för att vända, för vart skulle vi? Och så trampade vi på och efter en stund var vi inne i skogen igen. Miki drack ofta av det välsmakande vattnet i hjulspåren.

På hemvägen stannade vi i Velika Gorica och åt burek och gick till vårt favoritkafé vid den gamla huvudgatan. En lyckad dag.

Hemmavid

Just nu händer det på ett underbart sätt inget särskilt. Solen har blivit höstsol men värmen är ännu kvar. Lite vagt tänker jag på någon mindre resa: kanske Rijeka, kanske Slavonski Brod, kanske till någon plats jag inte alls känner. Fast nu är det ju så behagligt här så varför alls sitta i timmar på ett tåg? Kanske kunde vi göra en spårvagnsfärd från plats till plats här i staden. Men enklast och självklarast och minst tankekrävande är det förstås att bara rinna ut genom porten och följa vägen bort till parken. Benen går av sig själva, det är bara Mikis nos som stoppar oss för den hittar så mycket. Tankarna ligger på en solbelyst hylla ovanför huvudet och tänker sig själva och parkens träd är höga.

Vi följer de små grusvägarna varvet runt med någon avvikande krok hit eller dit. Jag minns hur vi gått här andra år och jag minns när jag gick här med Londi innan parken var så här ordnad.

Ja, och hemma ligger nu Miki på soffan och jag sitter med en ny lite större översättning och befinner mig i texten på den schweiziska landsbygden i början av 1800-talet och undrar hur den där soppan ”Weinwarm” kan tänkas smaka. Utanför fönstret skiner solen på de ännu nästan helt gröna björklöven.

Hoppa hage till himlen

När Miki och jag för en stund sedan gick vår ganska långa morgonrunda så kom vi förbi flera sådana här ”hopphagar”. Jag tittade ganska noga på en medan Miki ägnade sig åt sina luktintressen. Längst upp eller fram stod det NEBO: himmel.

Jag funderade över om jag i barndomen någonsin hoppade hage med himlen som mål. Lite tvekande kom jag fram till att jag – nog – inte gjorde det. Stod det något alls i den där halvcirkeln eller cirkeln? Jag tror inte det, men säker är jag ju inte. Och när jag nu tänker efter så minns jag inte riktigt reglerna: man kastade en liten sten, man hoppade på ett ben…

Vi gick förbi fler hagar och jag såg att alla förde till himlen. Så ser en hopphage ut här. Och egentligen tror jag att det är den bästa sortens hage. Morgonrundan slutade på Royal här tvärs över parkeringsplatsen från mitt fönster räknat. Vi satt vid solbordet och det blev ganska varmt så Miki backade efter en stund in i skuggan.