Miki och jag och andra

Vi började på Simpa som vanligt, eller enligt vår nya vårvana. Morgon på terrassen.

Sedan rullade vi in till stan och strosade längs Tkalčićeva med vänner, drack kaffe, tittade, nosade, pratade…

Och så bröt eftermiddagen av mot kväll och jag fick av Maria veta att Duilio är i stan och inte i Kraków längre. Han är här men på väg till Ostrava för nya koreografiska uppdrag. Miki och jag tog spårvagnen västerut.

Vi tre människor och två hundar sammanstrålade i en bar vid Savska, en bar med ett mycket långt namn, som jag har tappat ur minnet. Hundvänlig i alla fall, trots att Pika var ganska gapig. Miki teg borstigt och Maria tyckte att båda hundarna var på gränsen till farliga.

Och tiden gick och Duilio och Pika följde oss till spårvagnshållplatsen.

Sydvind

Kanske är det den galna sydvinden, kanske är det något i min inre jämnvikt som råkat i olag, i alla fall har den här dagen varit en dragkamp, en dragkamp jag gång på gång har förlorat och ändå har ingenting hänt, ingenting är tydligt fel, allt är bara så otydligt och simmigt. Ja, det är väl bara Miki som är tydlig, men han är det på ett sådant sätt att han blockerar alla passager. Han håller emot, ser snäll ut eller ironiskt snäll kanske, men han håller emot och allt blir till ett stretande.

Nej, jag blir inte arg på honom, men jag blir matt av att han är så mäktigt istadig i den här varma vinden och den märkligt förvirrande luften. Ja, vi har gått och gått och blåst iväg och jag har försökt lura vinden genom att hänga ut lakan för den att arbeta med.

Det bryr sig vinden inte om, men lakanen är torra och jag är trött och lättstörd och orkar inte med alla de här texterna som flimrar förbi. Jag tackar kvällshimlen för att den var så blå. Nu har natthimlen svart ställt sig emellan. Och sydvinden far omkring i mörkret. Miki och jag sitter härinne på golvet som två forntida tempelhundar.

Miki tittar på tv igen

Ute blåser južina och det är visst 17 grader och ja, vi har suttit på Simpas terrass och vi har gått runt kvarteren här, men nu vill jag visa er vad vi såg på tv eller rättare sagt vill jag visa att Miki förstår sig på tv – om det är rätt program, och det var det ju: Hundar, hundar som skuttade och sprang, men jag kan inte minnas att de skällde, så det var inte – bara? – ljudet som lockade Miki till tv:n.

Han var mycket koncentrerad och följde de amerikanska valparna i deras tävlingar och lekar med expertuppsyn.

Och jag tittade också, fast mest på Miki som ville jag hitta nycklar till programmet i hans hållning och minspel. Vinner någon, undrade jag, och kom att tänka på Alex, när hon var mycket liten och vi råkade se en skymt av några av de förbiflytande deltagarna i Fridaloppet i Vänersborg. ”Hinner de inte?” frågade hon mig lite bekymrat.

Morgongäster på Simpa

Och så är solen tillbaka på Simpas terrass och Ivan har ställt ut borden igen och Hana serverar. Och Miki och jag har tagit oss rollen som morgonens första gäster. Idag var det redan andra gången under den här nya epoken.

Terrassen är vår och vi hälsar vänligt från vår upphöjda position när någon vi känner går förbi. Och jag dricker mitt kaffe och vanans makt är oemotsäglig.

Miki kräver mig på belöningar för sitt sittande och sitt borstiga tålamod.

I förtäckta ordalag

Jag vet inte riktigt vad jag har varit med om denna dag. Ska jag bry mig om det som utspelat sig? Nej. Eller i alla fall inte på något annat sätt än i det att jag vänder detta ryggen. För alltid.

Kanske kan jag för att befria mig måla upp en bild av det som skett: Detta avflagnade men ändå aggressivt effektiva galler, som stänger ute alla högre mål och drömmar. Den döda håglösheten där bakom. ”Jag ska ha mitt och talar du, så kommer jag att överrösta dig.”