Under den kallare delen av året har vi ofta haft besök av Trappkatten här. Den brukade få mat av vår granne tvärs över. Den här vintern har den inte synts till men i stället har en ny trappkatt börjat dyka upp här. Den är rödfläckig och ibland lite påstridigare än den första. Påstridigheten visar sig i att den försöker smita in hos oss när jag öppnar dörren. Den verkar inte förstå att den utsätter sig för livsfara, eftersom Miki är en farlig kattjägare. Fast kanske vet Rödkatten något jag inte vet om Miki, men jag kan inte ta några risker, jag vill inte ha något blodigt slagsmål vid min tröskel. Båda katterna har egentligen ett slags hem i ett hus tvärs över gatan, men husets ägare är ofta borta och verkar inte vara så noga med katterna, fast kanske är det så att katterna, som väl är fyra, helt enkelt flyttat in i trädgården där utan att människorna haft med saken att göra. Ja, och människorna bjuder på mat och släpper då och då in katterna – när de är hemma. Det finns inte mycket att säga om detta. Och katterna är kloka och hittar olika sätt att klara sig när omständigheterna är kärvare.
När Miki och jag nyss var på väg uppför trapporna märkte jag först ingenting särskilt, men så fick jag en känsla av luften i trapphuset andades av någon tredje och så spändes kopplet. På den lilla avsatsen mellan de två trapporna kastade jag en blick uppåt och där satt Rödkatten.
Miki blev ivrig och jag blev vaksam, fast ändå var nyfikenheten mycket tydligt där. Vad händer nu? Djurblickarna möttes.
Vi nådde den övre avsatsen med hårt spänt koppel och så kom det svåra ögonblicket när jag skulle pressa in nyckel i låset. Katten satt stilla men alldeles för nära och Miki försökte slita sig medan han gav ett helt nytt ljud ifrån sig. Vad sa han? Jag fick in nyckeln, vred om den, tryckte ner handtaget och föste med ena benet in Miki med halvmilt våld i hallen. Katten satt blickstilla, bara öronen rörde sig.