Kategori: Berättelser ur livet

Ferrara är inte bara Palazzo dei Diamanti,

Castello Estense

Piazza Municipale

och allt det där andra jag har berättat om här tidigare. Ferrara är också det hemlighetsfulla klostret Monastero Sant’Antonio in Polesine, en plats som lockar genom sin slutenhet.

Den här sommaren vågade jag mig inte dit, men förra sommaren tog jag mig till klostret en skållhet dag när färgerna ömsom flöt ömsom torkade fast. 38° i skuggan avläste jag på termometern som inte talade om hela sanningen, nämligen att det inte var fråga om en ”caldo secco” utan om en ”caldo umido”, så egentligen var det ännu varmare.

En gång i tiden var Polesine en ö hade jag fått veta och det var på den tiden som klostret byggdes, på 1200-talet. Egentligen kommer inga turister dit för det är bara öppet någon enda timme om dagen och också då är det mycket osäkert om man kommer in, men jag ville försöka ändå. Jag fick rådet att vara tålmodig och att klä mig på ett passande sätt. Efter en stunds irrande längs glödheta gator, där värmen studsade fram och tillbaka mellan tegelbyggnaderna så att den blev allt tjockare, hittade jag fram till något som jag förstod var klostret. Alldeles innan jag kom in på gårdsplanen framför den röda tegelbyggnaden fick jag syn på en avvisande skylt – jag minns inte längre vad det stod på den, jag minns bara att jag för ett ögonblick funderade på att ge upp tilltaget, men så tänkte jag ”nu är jag ju ändå här”.

I valvet utanför porten stötte jag på en dam som stod och väntade på att bli insläppt. Vi växlade några ord och jag fick veta att hon på något vis var bekant med eller släkt med en av nunnorna där inne. Jag frågade om hon trodde att jag kunde få komma in och titta i klostret, det skulle ju finnas fresker av ”scuola giottesca”, alltså målningar i Giotto-stil, från 1300-talet. Hon sa att hon just kommit, men att hon skulle lägga ett gott ord för mig och så knackade hon försiktigt på en liten lucka i porten. Först hände ingenting, men sedan öppnades den lilla luckan med en kort smäll – jag kunde inte se någon där innanför, men jag hörde en skrapig liten röst. Min ”beskyddarinna” sa något vänligt och porten öppnades efter ett kort rasslande med tunga nycklar. Vi kom in och jag blev presenterad som turist, ja, det var ju förstås det jag var, hur illa ordet än lät där inne i den halvmörka gången. Två nunnor tittade på varandra och suckade, en turist till, de hade redan haft en den här eftermiddagen. Den ena såg sedan uppfordrande på den andra och den lilla beniga ”Andra” fick därmed uppdraget att föra omkring turisten. Jag hade väntat mig att det skule vara lite svalare därinne mellan de tjocka murarna, men nej, hettan hade ätit sig igenom hela tegelmassan och det strömmade ut värme från väggarna. Jag såg in i den ”Andras” svettdrypande ansikte och hon in i mitt. Hon mumlade något otydligt, gjorde en vag gest som väl betydde ”följ med – om du nu absolut måste envisas”. Jag gick efter henne och vi kom in i det första av de tre kapellen. Med ansiktet vänt från mig började den ”Andra” att berätta om freskerna på väggarna – hon pratade oavbrutet och snabbt och otydligt och tonen var mässande som om hon bad eller läste upp någon liturgisk text. Allting beskrev hon ur den troendes perspektiv och INGET ANNAT, ingenting om målningarna som konst, utan ”här är vår Herre – må han bevara oss – i Getsemane, här är den heliga Jungfrun – som alltid håller sin hand över oss…”.

Dormitio Virginis

Jag såg på bilderna, svettades och kände mig mer och mer underlig till mods. Det kanske räcker nu, tänkte jag, men jag såg på den ”Andras” lilla hårda profil med svettdroppen vid nästippen, att här ska hela programmet genomföras, detta är min uppgift, min tunga uppgift. När vi stod under en målning som föreställde Jesus när han just tagits ner från korset, försökte jag på prov ställa en fråga, men den liksom halkade ner på golvet och täcktes över med en tät matta av böner och fromma åtbörder.

Compianto su Cristo morto

Jag bestämde mig för att tiga under resten av rundvandringen. Jag tänkte ”det här blir nog bättre som minne”. När vi efter en långt utdragen, svettdrypande och missnöjt-fromt mumlande tid äntligen var tillbaka vid porten höll den "Andra" fram en bunt kort, som avbildade de olika freskerna, mot mig och jag förstod att jag måste köpa dem, åtminstone ett par stycken. Egentligen ville jag det också, men detta att jag MÅSTE kändes starkare. Och priset var märkligt högt, men jag tänkte ”nu vill jag ut härifrån”, så jag köpte sex eller sju av freskbilderna.

Ute bländade solen. Polesine, tänk att det en gång var en ö, for det genom mitt huvud.

Om man står på den höga udden strax ovanför den plats, där rester av murarna från det medeltida fästet Dalaborg ännu sträcker ut sig, kan man se stenhjärtat ett stycke ut i Vänerhavets vatten:

En ensam roddare kommer förbi där ibland – han ror ganska snabbt och om vinden ligger på åt rätt håll bärs ljudet av årtagen långt långt.

Just vid hjärtat stannar han till varje gång för några ögonblick och låter årorna vila i luften. Han lyssnar –

till vågorna som slår stenhjärtats slag.

Sedan en tid förbereder jag ett anförande jag ska hålla vid en litteraturkongress i Göteborg i mitten av september (i mitt förra inlägg finns en not om vad det ska innehålla). Efter en inläsningsperiod har jag gått över till något man skulle kunna kalla ”steg två”. Jag vet ju att min hjärna tänker friare och bättre när jag är i rörelse än när jag sitter vid ett bord, så jag håller nu olika varianter av mitt föredrag under mina hundvandringar i skogen.

En liten bandspelare följer med som minne och uppsamlare och när jag kommer hem lyssnar jag av det jag sagt och antecknar det som jag tror är användbart.

Ibland när jag går där i skogen och pratar italienska i min bandspelare tänker jag att jag nog kan verka lite konstig för någon som eventuellt dyker upp bakom mig på stigen eller som jag plötsligt stöter samman med i någon krök. Och vad Londi tänker om det hela vet jag inte.

Det händer att hon vänder sig om och tittar på mig lite undrande – eller är det kanske bara vänskapligt. Och jag pratar ju med henne också, det gör jag.

En lustig bieffekt av det här tillvägagångssättet är att jag, när jag sedan lyssnar på inspelningen hemma, ser vägen jag gått framför mig i hela dess sträckning. Allt eftersom orden väller fram förflyttar jag mig för mitt inre öga genom skogen, varje mening är fästad vid ett bestämt träd eller vid en bestämd vy över markerna.

Kotte där, i kvällningen, en gång för länge sen hörde jag det här om dig: ”pinnsoa, ho ä si egen”, är du det? – är någon det? – där du går och sniffar och plockar bland fallfrukten under plommonträdet…

Högt ovanför San Pellegrino (det är ju där alla vägar har sin utgångspunkt, eller hur?) i nordöstlig riktning: Serina – Oltre il Colle – Zambla Alta löper den här lilla vägen –

som så småningom smalnar till en stig –

upp till Rifugio Capanna som ligger på exakt 2000 meters höjd (om man ska tro kartograferna). Här uppe löper den berömda Sentiero dei Fiori – Blomsterstigen.

En stund innan vi når upp till ”rifugion” (ungefär ”fjällstuga”, ”alphydda”) ser jag något intressant:

Två tjocka små varelser i gråbruna pälsar står – i alla fall till en början – lätt framåtlutade över ett slags ganska stort stenbord, var och en från sin sida av bordet. De ser ut som om de spelar kort, fast inte ett sådant där man bara lägger kort på bordet enligt olika regler, nej, ett kortspel i stil med ”scopa” (jag har för mig att det heter så), där en av spelarna plötsligt ställer sig upp och ropar ”buongiorno signora” eller ”buonasera cavaliere” eller smäller hårt i bordet och ryter något jag inte minns eller himlar med ögonen när ”settebello” dyker upp. Ett animerat kortspel alltså – ibland skuttar en av de tjocka pälsrockarna tvärs över bordet och ger den andra lilla tjockingen en smocka, men bara på skoj, det ser man.

Och plötsligt är det bara en kvar – vinnaren, får vi väl gissa:

Här finns för den intresserade lite mer murmeldjursläsning. Jag rekommenderar speciellt den tyska versionen som är den utan jämförelse mest informativa, bland annat kan man läsa det här om murmeldjurens livstil, något som väl delvis beskriver det jag såg:

Innerhalb des Familienverbandes verbringen die Tiere viel Zeit mit gegenseitiger Fellpflege sowie spielerischen Balgereien.