Kategori: Berättelser ur livet

Idag vill jag berätta om en liten resa längs nordsidan av den italienska sporren som jag gjorde en gång för länge sedan:

Vi bröt upp från campingplatsen utanför Rodi. Det gick inga bussar norrut så vi bestämde oss för att lifta. På kartan hade vi sett att det gick en bilväg på den smala landremsan mellan Lago di Varano och havet. Det måste vara en fantastisk väg, på en sidan havet och på andra sidan sjön, tänkte jag.

Under ett träd alldeles utanför tältplatsen ställde vi oss och började hålla utkik efter bilar. Lite trötta var vi efter en väldigt myggig natt; jag hade i och för sig kommit ganska lindrigt undan, bara ett trettiotal stick och detta trots att jag legat ovanpå sovsäcken; det hade varit en varm natt. R. hade legat ordentligt instoppad i sovsäcken men ändå fått så många stick som över huvud taget fick plats på en underarm och en kind. Han hade inte sovit alls nästan, i stället kunde han berätta om mössen som natten igenom sprungit upp och ner för trädet vi låg under.

Men nu ser vi alltså fram emot en vacker färd mellan två vatten. En liten Fiat stannar till och vi kliver på, R. där framme och jag i baksätet. Föraren blir lite störd när han märker att R. inte talar italienska, men det går över eftersom han kan prata med mig. Där bak har jag dessutom en annan uppgift – jag håller reda på äggen som ligger lösa i sätet och jag ser till att de inte ramlar ner – hur gjorde han innan, när han inte hade någon äggvakt? Förväntansfulla tittar vi ut genom fönstren, nu måste man väl snart kunna se havet… eller sjön. Men nej, allt vi ser är spretiga, låga buskar och på ena sidan skymtar ett sumplandskap i bakgrunden. Till sist frågar jag mannen om vi inte snart är vid havet. Där bakom någonstans är havet, säger han och pekar mot snåren till höger och det där är Lago di Varano – han pekar mot sankmarken.

I Lesina som ligger vid nästa sjö, Lago di Lesina, stiger vi av och tackar äggmannen. Vi går in i staden och letar upp ett pensionat, det ska bli skönt att sova med tak över huvudet. Vårt rum visar sig ha en mycket originell form, det är som en korridor där två sängar är uppradade efter varandra som tågvagnar.

De två pensionatstanterna sitter i köket och fläktar sig med hemmgjorda solfjädrar. ”Vad finns det att se i Lesina?” frågar jag försiktigt. Den ena tanten suckar tungt och tittar på den andra, hon suckar också. Hon himlar lite med ögonen och sedan svarar hon i uppgiven ton: ”Piazza Fontana, men det finns inget vatten i fontänen och sedan har vi havet, men där luktar det illa just nu.” Hon suckar igen.

På kvällen går vi ut och snart är vi på stadens promenadstråk. Det sträcker sig från Piazza Fontana till havet. Hela Lesina verkar vara där, man hälsar på varandra, man stannar och pratar i små grupper. Över Piazza Fontana bildar sorlet en tät tät väv av röster. R. är lite missnöjd och tycker att jag lurat honom till ännu en "sådan där hopplös plats". Vi flanerar lite bland folket och plötsligt är det något som klappar R. på axeln: ”Ciao, Salvatore!” Jag skrattar och den unge mannen ursäktar sig: ”Jag tyckte att du såg precis ut som Salvatore.”

Så här mitt i dagarna av abstrakt vackert oktoberljus kommer ögonblicket då den gångna sommaren som nyss ändå på något vis kändes nära plötsligt försvinner ner i en rämna i tiden och skjuts bort till en annan och onåbar epok. Har det någonsin varit sommar? Är det där jag som sitter lutad mot den varma eftermiddagsskuggan under de höga kastanjerna och dricker en iskyld citrondryck och tänker på ingenting mer än kanske på var jag ska hämta vatten åt Londi nästa gång?

När Londi och jag gick ut på vår förmiddagsrunda visste vi inte att det var älgjakt här i ”vår” skog just den här dagen. Och det var först på hemvägen vi såg skylten:

Vi gick längs en av våra vanliga stigar, solen sken in mellan trädstammarna och det kändes som en bra dag. Lätt och ljus.

Inne bland träden nära den lilla skogsvägen satt en grönklädd man och plockade med något, ett gevär såg det ut att vara. ”Är det jakt här idag”, frågade jag. ”Ja, det är älgjakt. Igår tog vi en ko och en kalv, men tyvärr fick vi inte skjuta kalven.” Han pekade åt det håll där det skulle vara säkrast för oss att gå och jag tackade. Vi gick. ”Men tyvärr fick vi inte skjuta kalven”, malde det i huvudet på mig. Ja, jag vet allt det där – att det finns för många älgar och att det måste finnas älgjakt för att älgarna annars blir ännu fler. Och dessutom medger jag att jag är rädd för älgar och att jag tycker att jag träffar dem alldeles för ofta här i skogen, men ändå…

Vi går längs åkerkanten och Londi vädrar och lyssnar. Vi är nog inte ensamma.

Det prasslar till, men det är bara en fågel som flaxar upp – en duva av något slag.

Vi kommer fram till det lilla jakttornet strax bakom den plats där en gång Norskens lagård stod. Det är tätt med färska älgspår, men i tornet finns ingen jägare.

Och uppe på åsen ligger älghornet på sin vanliga plats bland enbuskarna. Ingen saknar det. Vi släntrar ner mot skogen igen och där högt uppe i den stora granen sitter någon:

En gång när jag gick i fjärde eller femte klass i Rosenfredsskolan i Varberg inträffade det en stöld i vår klass. Jag minns inte längre vem som tog vad från vem, men jag minns att Fröken efteråt, när det hela klarats upp – för det klarades upp, det gjorde det – sa till oss att vi skulle akta oss för att börja stjäla för att det kunde gå illa för oss om vi gjorde det. Hon berättade en liten varnande historia och till sist såg hon allvarligt liksom på var och en av oss och sa: ”Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål.” Vi tänkte andäktigt på detta oerhörda med silverskålen – tänk att stjäla en silverskål!

Ibland när jag är i Varberg nu för tiden händer det att jag tittar ner från Hästhagabergens ljunghedar mot stan. Den byggnad som utan konkurrens från någon annan avtecknar sig tydligast är Rosenfredsskolan. Den ligger där tung och tegelröd med en nästan overkligt ljus metallhatt. När jag tittar ditåt händer det att jag tänker på det här med silverskålen: Det slutar med en silverskål.

Idag får de estniska poeterna vila och jag går och besöker ett träd som i början av sommaren angreps av armador av häggspinnarlarver. Jag skrev då, full av fascinerad avsmak, ett inlägg som jag kallade ”Dödligt silver”. Så här såg trädet i den andra juniveckan:

Och här en myllrande närbild:

I början av augusti återsåg jag trädet. Jag blev förbluffad, för det var friskare och lövrikare än något av träden i närheten, träd som inte blivit angripna och avätna av silvernätens vävare. Det här måste jag fotografera, tänkte jag, men det blev och blev inte av. Men så igår fick jag äntligen med mig kameran och jag knäppte ett par bilder. Trädets lövkrona är visserligen inte lika praktfull som den var för några veckor sedan, men ännu ser man vilket under som inträffat. Antagligen rör det sig om ett helt ”normalt” under som de som vet inte alls kan häpna över, men jag som inte visste, jag förundras. Se här, trädet har återvänt till livet:

När jag går tätt inpå stammen hittar jag ännu några rester av häggspinnarnas silvriga nät.