Kategori: Berättelser ur livet

Livet fortsätter att vara en kamp, även om jag då och då flyr in i nostalgiska drömmar om min ungdomstid (den som har facebook och också läser här kan häpna över min ”dubbelhet”). Vi var hos veterinären idag igen – kan det vara tjugonde gången sedan början av oktober? – för kontroll av det nya såret. Det var en omöjlig dag (ja, jag talar om den i förfluten tid, även om det mesta av den är kvar), ösregn, ett väntrum fullt av gnällande och ylande hundar, någon hostade, någon kräktes, någon slog gång på gång sitt gipsade ben mot ett stolsben, de flesta av veterinärerna var på möte.

Vi satt i närmare två timmar – båda med ett slags inlärd apati – innan vi nådde fram till fel veterinär. Det är viktigt med rätt, när allt inte står rätt till. Läkningen inte helt bra, ny omgång antibiotika, ny kontroll i övermorgon. Trötta tassade vi till apoteket och sedan hemåt. Utanför regnar det nu.

Det är den första november. De stora bananbladen vinkar klargröna inifrån ”Patriotens” trädgård och björklöven börjar – nästan omärkligt – skifta i gult. Tallarna är som alltid sig själva.

Ja, vi går här i solen längs gräskanten, Londi och jag. Tiden verkar vila. Jag tänker lite på Danmark, för jag hörde nyss en sång på danska, en sång av Per Fjord. Lite vagt längtar jag till Danmark. Jag är ju egentligen aldrig i Danmark, men då och då reser jag igenom landet och då brukar jag försjunka i landskapet, denna växling mellan lågt grönt land och vida blåa vatten och jag tänker att det är något oerhört, detta med de många öarna, och att det ibland verkar som om nästan ingen är medveten om detta, inte så som man tänker på de grekiska öarna i alla fall. Varje gång jag reser igenom letar jag fram en liten vit gård med mörkbrunt korsvirke och gröna fält som sluttar ner mot vattnet och jag tänker att där… Det är alltid sommar.

Ja, Londi är lite bättre igen och genast börjar mina drömtankar pröva sina vingar på nytt.

Vi har haft några svåra dagar och nätter igen, Londi och jag, med komplikationer i anslutning till operationen och andra sjukdomar och pinor. På nätterna ligger jag på helspänn i mörkret och lyssnar efter kräkljud och flämtningar och Londi flyttar sig än hit än dit, så det blir blodspår här och där. På dagarna stretar jag iväg till arbetet och river av mina lektioner liksom i flykten, men med dödsföraktande energi. Ibland vakar någon över Londi här hemma medan jag är iväg, ibland inte. Vi går våra små rundor här runt kvarteret och i parken, en kvart då, tjugo minuter då. Londi verkar oftast obekymrad när vi är ute – hon luktar på det ena eller andra och försöker då och då snappa åt sig en brödbit, men då är jag där som en hök. Själv går jag mest i ett slags koma, fast ibland tittar jag ut ur min tunnel och ser något spännande. Härom dagen såg jag några av dessa supersmarta kajor experimentera med valnötsknäckande. De hämtade nötter på marken och flög strax upp på ett tak och sedan snarare kastade än släppte de ner nötterna på trottoaren under sig. Och så pilade de ner och plockade upp nötbitarna under mycket skrik och skrän. En extra akrobatisk kaja knäppte fast fötterna kring en telefontråd och hängde sig upp och ner från tråden med en nöt i näbben. Innan den släppte näbbgreppet gungade den ett tag utmanande hit och dit. Och så: päng, knäck! Elegant singlade mästerkajan efter och nöp åt sig några nötbitar. Det kan inte vara många som får uppleva något sådant, tänkte jag.

Hit har jag nog aldrig fört er och det beror på att jag sällan varit här, även om de här husen inte ligger mer än knappt tio minuter från min dörr. Förklaringen är enkel: Första året gick jag hit några gånger med Londi, men vid varje tillfälle blev vi bortjagade av stora vilda hundar, så jag gav upp den promenadriktningen. Sedan hände det saker i området och det leriga fältet framför de här lantliga huslängorna förvandlades till en breddning av en bilväg och till rader av nya parkeringsplatser. Härom dagen när Londi och jag gick förbi området, blev jag lite nyfiken på hur det kunde vara med de här gammaldags byhusen efter vägbygget, så vi svängde in, trots att jag kände en lätt oro för att möta de där vilda hundarna. Vi gick inte alldeles intill husen utan vi höll oss på en trottoarstrimma mellan parkeringsplatserna och den breddade vägen. Det som slog mig först var att det syntes människor överallt och att de var i alla åldrar, gärna tillsammans. Barn lekte, kvinnor hängde tvätt, män sågade ved och luften var fylld av röster. Jag förstod att det måste vara en zigensk bosättning. Hudfärgen, klädseln, åldersblandningen, gemenskapen, de gammaldags sysslorna, det öppna livet ut mot gatan. I ett skjulaktigt hus verkade några män ha ett slags verkstad som också var en bar. Jag kunde inte låta bli att känna en längtan till andra tider, till tider som gått. Det kändes eller känns som om det är det här bylivet som är mitt ursprung.

Jag tog bara väldigt försiktiga bilder, så ni ser bara lite av det jag beskriver i texten.

Igår kväll gick jag ingenstans. Veckan bakom mig låg fullproppad med arbete och ny oro för Londi – fast nu verkar allt bra med henne – och jag hade varken ork eller lust att gå på filmfestivalen eller något annat. Men i stället kom festen till oss. Vi satt vid det öppna fönstret, Londi och jag, och nerifrån baren snett emot hördes ett dragspel och människor som sjöng. Kanske dansade några också. Den ljumma luften, sångerna och dragspelets toner vällde in till oss, timme efter timme. ”Vi lever på Balkan”, tänkte jag, ”vi är lyckligt lottade”.

de sjungande människorna är bakom lyktan i mitten