Igår kväll gick jag ingenstans. Veckan bakom mig låg fullproppad med arbete och ny oro för Londi – fast nu verkar allt bra med henne – och jag hade varken ork eller lust att gå på filmfestivalen eller något annat. Men i stället kom festen till oss. Vi satt vid det öppna fönstret, Londi och jag, och nerifrån baren snett emot hördes ett dragspel och människor som sjöng. Kanske dansade några också. Den ljumma luften, sångerna och dragspelets toner vällde in till oss, timme efter timme. ”Vi lever på Balkan”, tänkte jag, ”vi är lyckligt lottade”.
de sjungande människorna är bakom lyktan i mitten
Ein kleines Ständchen! 🙂
Ja, så kunde vi ha sett det. Eller såg vi det kanske så?