Kategori: Berättelser ur livet

Jag har tre berättelser om Sicilien på min repertoar. En av dem handlar om ett möte mellan fyra bilar i en korsning. Det finns inga regler om höger och vänster, den som skickar den hårdaste blicken genom vindrutan, och kombinerar detta med en mordisk körstil, vinner. Sisten är en ynkrygg – eller klokast.

Emma Dante bakom ratten

Igår kväll såg jag en film som fick händelsen i korsningen att framstå som en västanfläkt. (Ja, det är filmfestival här i Zagreb igen.) Regissör tillika innehavare av en av huvudrollerna är Emma Dante. Platsen är en bakgata i Palermo och filmens namn är Via Castellana Bandiera. Det finns egentligen ingen handling eller handlingen utgörs av ett tvärstopp, en komprimering av tillvaron till en tragikomisk eller kanske egentligen rent tragisk tjurskallighet som passerar alla mått och gränser. Två bilar kör efter diverse hektiskt snurrande i omgivningarna in i en smal gränd från varsitt håll. I det ena sitter Rosa, en kvinna i fyrtioårsåldern, som hatar återkomsten till Palermo, där den svåra modern lever, tillsammans med sin betydligt yngre flickvän, som hon lever i ett tidvis problematiskt förhållande med. I den andra sitter Samira, en gammal kvinna, som alldeles nyss legat utsträckt på sin döda dotters gravsten i ett vanmäktigt försök att nå henne – efter att hon matat kyrkogårdens hundar – och tillsammans med Samira i bilen finns svärsonen, barnbarn med många flera. Inne i den trånga gränden med bilarna nos mot nos händer det något i de båda kvinnornas huvuden. Gränden är bara obetydligt bredare än en bil. Den Stora Envisheten stiger in på scenen. Varken Rosa eller Samira har en tanke på att backa. Först tutar de i en plågsam oändlighet och grändens människor väller in över händelsen. De två kvinnorna blänger hårt på varandra genom vindrutorna och tiden tjocknar. Timmarna går, det blir vadslagning, man äter och dricker i gränden och mat bärs ut till de två duellanterna, som föraktfullt kastar tallrikarna över muren. Tiden blir längre, kvinnorna stiger av och kissar rakt ner under kjolarna och man ser två smala floder rinna nerför sluttningen. Det blir natt, det blir morgon, det blir evighet. Livet kokas ihop till en tät gröt. Man vädjar och försöker med kärlek och medkänsla. Envisheten blir blå och stel. Till slut dör – kanske – Samira och Rosa ger upp och backar, fast då rullar Samira och hennes bil och hela byn och hela världen nerför backen, ner i vi vet inte vilken avgrund. Med en viss lätthet. Ett ändlöst antal människor hastar förbi eller rakt in i kameran och jag glömmer för ett ögonblick vad som nyss utspelat sig framför mina ögon. I biosalongen är det alldeles tyst en stund efter slutet, men så börjar någon applådera och andra följer.

Och när vi kommer ut från biografen i Tuškanac är det fortfarande 20° trots att klockan var en bit över nio. Sicilien är här på besök, tänker jag medan jag en stund senare går nedåt utmed Zrinjevac.

har det varit och det är varmare än mången svensk sommardag, men vår väg har varit mödosam igen och Londi har gått igenom nya kriser och därför jag också. Men nu börjar vi kunna se på tillvaron med tillförsikt ännu en gång. De små tingen i livet lyser starka och vi gläder oss åt ljuset och värmen och den nästan andlösa stillheten under träden i parken.

Ja, och så hade vi besök av min syster Nilla under helgen som gick.

Nilla och Tomislavstatyn – i fonden Umjetnički paviljon

Tillbaka i vardagen – ”vår” park:

Och kvällarna är ofattbart ljumma, så ljumma att man förlorar sig i tiden och årstiderna. Nu.

Vi ser med nya ögon på allt – det hör tillfrisknandet till – och allt är nytt. Den klara höstluften har kommit hit, men guldfärgerna låter ännu vänta på sig, utom fläckvis någonstans. Denna morgon har många hängt ut tvätt under fönstren, på gårdarna mellan husen. Det ser glatt och festligt ut, även om det förstås mest är praktiskt:

Jag valde att följa den lilla krökta Zmajanska ulica denna morgon och Londi verkade tycka att det var en bra idé. Ja, hon mötte faktiskt en svart labradornos genom staketet på ett ställe. Ett och annat hade förändrats sedan sist vi gick här, ett ruckel var rivet och på dess plats stod ett sådant där typiskt ”dubbelt så stort” tegelhus. Annars var det mesta sig likt.

Bakom lövgardinerna i trädgården på Bar Gorans ryggsida pysslade en gammal man med ett och annat höstligt.

Och uppför trappan till huset mitt emot klättrade solen.

Så lättar trycket lite igen och vi går ganska frimodiga i kvarteren på nytt, Londi och jag. För säkerhets skull – inte för att det hjälper – men ändå liksom ”för säkerhets skull”, förväntar jag mig inte att faran ska vara över, att Londi ska vara helt frisk, men just nu verkar allt ganska bra. Och dagen har varit av guld, ett sådant där matt guld som mer värmer än glimmar.

Vi har strukit utmed planket till det som jag en gång tänkte skulle bli vårt hus, mest för de härliga druvornas skull. Nu har jag givit upp det och det känns egentligen som en lättnad. Inte är jag väl särskilt skickad att sköta och rusta upp ett fallfärdigt eller i alla fall väldigt slitet hus? Och druvorna hänger ju där ändå, när det är deras tid.

Och så visar sig allt ändå inte vara helt som det ska med Londi och jag känner att hela min tillvaro blir bräcklig igen efter några dagars lättnad, vet inte vad jag vågar hoppas på, försöker vara helt ljudlös och utan tyngd för att inte rubba någon känslig jämnvikt. Naturligtvis är det så här livet är, men vem orkar leva med denna otrygghet ständigt inristad i kropp och själ. Jag hade tänkt läsa Tage Aurells Pingstbrud med min ena studentgrupp, men nu vet jag inte om jag vågar. Bär den med sig ett förebud? Håller jag på att bli galen? Varför är min väg så hal?