Och så visar sig allt ändå inte vara helt som det ska med Londi och jag känner att hela min tillvaro blir bräcklig igen efter några dagars lättnad, vet inte vad jag vågar hoppas på, försöker vara helt ljudlös och utan tyngd för att inte rubba någon känslig jämnvikt. Naturligtvis är det så här livet är, men vem orkar leva med denna otrygghet ständigt inristad i kropp och själ. Jag hade tänkt läsa Tage Aurells Pingstbrud med min ena studentgrupp, men nu vet jag inte om jag vågar. Bär den med sig ett förebud? Håller jag på att bli galen? Varför är min väg så hal?
Vilken oro du lever i – det är svårt att hitta några ord till tröst. Man kan aldrig komma förberedd. Det är sorgligt.
Tack Vanja, vi kom igenom krisen och nu är vi nästan oss själva igen, fast jag tänker nu väldigt försiktigt kring detta. Inte för att det hjälper.