har det varit och det är varmare än mången svensk sommardag, men vår väg har varit mödosam igen och Londi har gått igenom nya kriser och därför jag också. Men nu börjar vi kunna se på tillvaron med tillförsikt ännu en gång. De små tingen i livet lyser starka och vi gläder oss åt ljuset och värmen och den nästan andlösa stillheten under träden i parken.
Ja, och så hade vi besök av min syster Nilla under helgen som gick.
Nilla och Tomislavstatyn – i fonden Umjetnički paviljon
Tillbaka i vardagen – ”vår” park:
Och kvällarna är ofattbart ljumma, så ljumma att man förlorar sig i tiden och årstiderna. Nu.
Jag har ju bara träffat Londi en gång, så hon kommer kanske inte ihåg mig. Men hälsa i alla fall, med en önskan om god bättring!
Tack Lennart – jag ska framföra detta.