Så är vi två igen. Ännu luktar hon lite sjukhus och allt är en aning ovant, fast hon gick hemåt genom stormen och regnet med kraftfulla steg. Det märktes att hon hade ett mål. Och nu är det skönt att vara här inne tillsammans.
Det blir fler besök på sjukhuset, det förstår vi båda två. Men det går att hoppas lite stillsamt på goda dagar.
För att distrahera mig lite – jag kunde ändå inte hjälpa Londi på sjukhuset – åkte jag in en sväng till stan någon gång vid middagstid igår för att dra in en liten pust av Sveti Martinsfirandet. På Trg bana Jelačića spelades folkmusik från ett podium och ett folkdanslag tog kraftfulla och färgglada steg på marken nedanför. Och hela torget var fyllt av stånd med vin och kött och korv. Och människorna drack och åt och drack.
Ett sent stråk av sommarvärme vilade ännu i luften över torget medan jag var där, men bara någon timme senare dröp höstregnet ner och temperaturen störtdök från 20 till 9.
Så drabbades vi av ännu ett tungt och hårt slag. Det senaste blodprovet visade på elände och Londi blev inlagd på djursjukhuset på torsdag kväll. Igår kväll fick jag besöka henne. Först gick jag till Pet Centar och köpte dietfoder att ta med mig, det hade jag fått i uppdrag att göra av veterinären. När jag efter detta inköp korsade gatan i mörkret och började gå mot Veterinarski fakultet hände något: oförmedlat gled jag in i en annan dimension. Det blev alldeles stilla inne i mig och jag kände att jag var hemma i världen som aldrig förr. Och mitt i detta kunde jag inte låta bli att tänka att om jag hade gått längs en sådan här ful och bullrig gata i novembermörkret i en stad vars språk jag bara låtsas tala för tjugo eller trettio eller fyrtio år sedan hade den här djupa hemkänslan inte funnits. Den har jag vunnit eller funnit i de här lite svårare åren. Jag såg upp mot månskäran som simmade på himlen högt ovanför Heinzelova och jag märkte att luften var ljum trots novembermörkret.
Jag gick in genom djursjukhusets grind och började gå längs hästhagen med de gamla svankryggiga hästarna – jag vet inte om de är sjuka eller om de är pensionärer. I mörkret hörde jag dem beta och stampa med sina tunga hovar. En svag hästlukt steg upp i näsan på mig. Jag vädrade efter mer och försökte lite fumligt att fånga deras silhuetter med kameran.
Mina steg var tryggare än någonsin och mina tankar låg bäddade på mörkret. Strax var jag framme vid unutarnje bolesti, Londis avdelning. En vårdare hämtade henne inifrån sjukrummet och räckte mig kopplet. Londi hälsade lite snabbt, men drog på, för hon ville ut. Kanske hoppades hon att få komma hem, kanske ville hon bara ut. Vi tog en liten sväng runt kvarteret. Vi var båda som vanligt. Vi var på promenad. Londi nosade och jag tittade och tänkte – kanske på ingenting.
Och så tog promenaden slut – vi hade fått tjugo minuter på oss – och vi vände tillbaka. Londi gick in genom dörren utan att tveka och när jag räckte kopplet till vårdaren travade hon iväg bredvid honom utan att vända sig om, viftande lätt på svansen.
Vi vet ännu ingenting om vad som blir, men vi vilar i otryggheten och följer vår väg.
Här kan ni titta in i vårt gryt, in i den värld som egentligen bara är Londis och min, även om andra kommer och går i den. Då och då.
Dygnen rullar fram medan åtminstone jag försöker skilja dag från natt. Ska det bli bättre med Londi någon gång eller ska vi fortsätta att gå i cirklar från sjukdom till krämpa till sjukdom? Ingen annan vet verkligen vad som händer här inne, detta är en sluten värld, även om vi då och då går ut genom dörren, ibland jag ensam, ibland vi två tillsammans. Jag tänker på att det bara är jag som formulerar den här världen i ord och att detta kan vara lite riskabelt för sanningshalten. Londi litar på mig, men är jag att lita på? Fast hon litar väl också på sig själv och på vägen.
Ett mirakel har skett: När Londi och jag i förrgår var på hemväg genom parken här, fick jag syn på Stanko. Han rörde sig ganska mödosamt och stödde sig tungt på kryckan och jag fick intrycket att man amputerat ännu en bit av det sjuka benet. Men han var ute och gick! Inte sedan förra julen, då han bjöd mig på rakija här i vår bar, har jag sett honom ute på riktigt. Från balkongen har jag några gånger under det här året sett hans bleka ansikte skymta fram mellan blomkrukorna och vi har utbytt lite vaga vinkningar. Och så har jag talat med hans dotter och hälsat till honom någon gång. Hon sa att han var svårt sjuk, lymfom, men att han var vid gott mod. Det där sista visste jag ändå.
Men nu gick han alltså där på stenplattorna utmed tegelväggen. När han fick syn på oss sken han upp och höjde den lediga handen till hälsning. Vi gick fram till varandra och tog i hand, Stanko och jag, och Londi viftade på svansen. Stanko pekade mot bänken och sa ”idemo!”, och så gjorde vi. Det hade regnat lite på natten, så bänken var lite fuktig, men Stanko plockade upp ett reklamblad ur fickan och lät mig riva det i två bitar och så satte vi oss ner på var sin bit. Först sa vi ingenting utan tittade bara på varandra. Jag såg att sjukdomen farit hårt fram med honom, men de bruna ögonen log och glittrade som förr. Han frågade hur det var med Londi och jag berättade lite om våra vedermödor. Sedan sa han att han saknat oss två, den svarta och den blåögda, fast de här ögonen kanske är mer gröna än blåa, fortsatte han. Samtalet gled sedan in på vardagligheter som min kroatiska, som ”zauvijek” (för alltid) – sa jag – är en baby. Han skrattade och tyckte det var bra. Vi tittade på löven som börjat gulna en aning: jesen – höst. Och så sa han och såg på Londi: Vi är vid liv.