Hemma i världen

Så drabbades vi av ännu ett tungt och hårt slag. Det senaste blodprovet visade på elände och Londi blev inlagd på djursjukhuset på torsdag kväll. Igår kväll fick jag besöka henne. Först gick jag till Pet Centar och köpte dietfoder att ta med mig, det hade jag fått i uppdrag att göra av veterinären. När jag efter detta inköp korsade gatan i mörkret och började gå mot Veterinarski fakultet hände något: oförmedlat gled jag in i en annan dimension. Det blev alldeles stilla inne i mig och jag kände att jag var hemma i världen som aldrig förr. Och mitt i detta kunde jag inte låta bli att tänka att om jag hade gått längs en sådan här ful och bullrig gata i novembermörkret i en stad vars språk jag bara låtsas tala för tjugo eller trettio eller fyrtio år sedan hade den här djupa hemkänslan inte funnits. Den har jag vunnit eller funnit i de här lite svårare åren. Jag såg upp mot månskäran som simmade på himlen högt ovanför Heinzelova och jag märkte att luften var ljum trots novembermörkret.

Jag gick in genom djursjukhusets grind och började gå längs hästhagen med de gamla svankryggiga hästarna – jag vet inte om de är sjuka eller om de är pensionärer. I mörkret hörde jag dem beta och stampa med sina tunga hovar. En svag hästlukt steg upp i näsan på mig. Jag vädrade efter mer och försökte lite fumligt att fånga deras silhuetter med kameran.

Mina steg var tryggare än någonsin och mina tankar låg bäddade på mörkret. Strax var jag framme vid unutarnje bolesti, Londis avdelning. En vårdare hämtade henne inifrån sjukrummet och räckte mig kopplet. Londi hälsade lite snabbt, men drog på, för hon ville ut. Kanske hoppades hon att få komma hem, kanske ville hon bara ut. Vi tog en liten sväng runt kvarteret. Vi var båda som vanligt. Vi var på promenad. Londi nosade och jag tittade och tänkte – kanske på ingenting.

Och så tog promenaden slut – vi hade fått tjugo minuter på oss – och vi vände tillbaka. Londi gick in genom dörren utan att tveka och när jag räckte kopplet till vårdaren travade hon iväg bredvid honom utan att vända sig om, viftande lätt på svansen.

Vi vet ännu ingenting om vad som blir, men vi vilar i otryggheten och följer vår väg.