Kväll i Biarritz

Jag sitter en dag och bläddrar omkring i en bunt gamla Merianhäften hemma hos en god vän. Min blick stannar på en bild. Konstigt att man avbildar det där förfallna huset och den där risiga, förvildade trädgården i en sådan här tidning, tänker jag först. Men vad är det med huset? Jag känner ju igen det. I den trädgården har jag ju sovit en gång för länge sedan, just bland de där risbuskarna ovanför branten. Och nedanför branten var havet. Jag minns:

solnedgång

Vi hade hittat en skyddad plats bland klipporna nere vid stranden. Här, tänkte vi, kan vi slå läger för natten. Havet skymtade långt, långt ute, var det verkligen havet? Vi strövade omkring på sluttningen ovanför vår tilltänkta lägerplats och samlade ris och torrt gräs att sova på. Så småningom hade vi fått ihop till en bädd. Överst lade vi vår trasiga filt, min ”poncho”. – Det blir nog ingen kall natt, sade jag. Vi tittade utåt havet igen och såg att solens färg börjat gå över i rött. Jag öppnade min ryggsäck för att leta fram min tjocka tröja, det var ju ändå november. – Det kommer någon, sade du. Ja, där ute på den torrlagda havsbotten kom en kvinna med en liten svart hund gående i rask takt. Hon gick rakt emot oss. Jag satte mig på en sten och väntade och tittade på kvinnan och hunden och solen och strimman av hav. När kvinnan var alldeles inpå oss stannade hon tvärt. Hennes ansikte var spänt och minen uttryckte att hon hade något hon absolut måste säga. Jag tittade snabbt på dig, vad är det här? – Vad gör ni här, kom den ganska väntade frågan. – Vi tänker, vi tänker sova här, svarade jag lite tveksamt, eller var det du som sade de orden… – Idioter, fortsatte hon och gjorde en gest ut mot havet, ser ni inte att vattnet är på väg in? Om en halvtimme kommer det att nå dit; hon pekade på klipporna bakom oss – snett ovanför våra huvuden.

Molokna klättrade vi uppför branten, kröp in genom ett tätt snår och slog läger i den förvildade trädgården bakom det fallfärdiga huset – som nu finns avbildat i Merianhäftet…

strand

Sagan om de två slotten

Och ibland om sommarkvällarna i barndomen brukade han berätta sagan om de två slotten för oss. Om Stenslottet och Lövslottet. De två var systrar. Stenslottet var så fint, så fint och därinne fanns det jättelika kristallkronor, glänsande sidentapeter, gobelänger med vilda djur från Indien och Kina och tavlor med ramar av guld med inlagda ädelstenar. Stenslottet tittade aldrig åt Lövslottet. Stenslottet tittade rakt upp i himlen bort från allt som fanns på jorden.

slott

Lövslottet var ett virrvarr av grönt som ringlade sig runt parken. Och Lövslottet kikade alltid upp mot Stenslottet som skimrade vitt under himlens blåa.

slott i fönster

I Lövslottet fanns ingenting mer än lövsalar, oändliga lövsalar både raka och slingrande. Överallt nådde solens strålar in och ut igen.

lövsal

Och i Lövslottet bodde prinsessan. Här levde hon sitt knoppliv djupt inne i det gröna. Någon gång smög hon sig fram till ett av lövfönstren och såg ut över lavendelkullen.

prinsessan

Vi går över markerna igen…

Efter dessa dagar – fantastiska dagar – i städer, bland människor är jag tillbaka i skogen på nytt. Jag går här med Londi, min hund, min vän. Vi följer den vanliga lilla vägen in i vår skog. Oktoberljuset strömmar in i den första novemberdagen.

skogsbryn

Vi besöker de heliga platserna igen. I skogsdunklet står vi stilla en stund och tittar upp mot Sammetstrappan – solljuset silar ner över de rundade mosstegen.

Sammetstrappan

Djupt in i skogen går vi och långt – ända till gläntan med Himlaträden. Björkarnas guldvippor blänker mot himlens blåa.

Himlaträden

Vi följer stigen längs åsen, kommer ut i skogsbrynet igen. Och där, mitt ute i fältet – Trädön. Vem bor där? Ekarna och björkarna har kvar sina lövkappor av guld och brons och gammalgrönt.

Trädön

Men häxkantarellerna har bleknat bort, ser jag, de som slår sina stora brandgula trollcirklar här om senhösten. De har krupit in i jorden igen.

Livet

lupin

Hon kommer cyklande den vanliga vägen. Det är morgon och solljuset glittrar i kanalens vatten där borta bland träden. Och lupinerna vid vägkanten står i full blom. Hon tänker på ingenting särskilt, allt känns ganska lätt. I en krök sitter en tjock katt. Den leker med en liten åkersork. Hon saktar in lite utan att riktigt veta varför och då, just där i svängen, möter hennes blick åkersorkens dödsförskräckta. Skakad av sorkens ångest ropar hon högt, rakt ut i luften: – Men vad är det här? Två flickor som går framför henne på vägen vänder sig om och tittar.