Ja, mer november än så här kan det väl inte bli. ”En hund” vägrar gå och tittar uttråkat på mig och verkar säga: Vad gör vi här? Vi bor ju och behöver inte knata omkring utmed blöta gator.
Och jag ger mig förstås. Med plötsligt raska steg går vi hemåt.
De senaste dagarna har varit så gråa så gråa. Dagsljuset som silar igenom moln och regn är svagt och människorna ser ensamma ut, där de går hastigt och lite kutryggigt med uppfällda kragar. Det våtkalla vädret gör att ingen stannar, alla vill bort eller in någonstans, där det är torrt och varmt. Jag sover lite mer än vanligt och Londi i alla fall inte mindre. Vi släpper till plats åt varandra på soffan. Systerligt.
En kväll i denna ruggtid lyfte solen plötsligt på den grå förlåten och lät oss för några ögonblick se att allting finns kvar där bakom, guldet och elden. Och jag försökte föra över ett fång av detta ljus till min inre värld, att ha som en påse solskensnötter över vintern.
en av parkens svarta ungkatter passerar nästan obemärkt genom bildens mitt
Livet har på nytt gått in i en lugnare bana. Vi sover om nätterna och Londi verkar må rätt så bra, kanske riktgt bra. Om detta får jag ju gissa lite.
Och Stanko möter vi i parken nästan varje dag. Igår bjöd han mig på en kopp kaffe i vår bar och så berättade han om hur fin tobaken i Hercegovina är – den bästa i världen – och om en färd med häst och vagn genom en mörk skog med en vargunge i famnen innanför jackan. Jag måste be att få höra den historien en gång till.
Den här vägstumpen känner ni nog igen. Londi och jag går här ganska ofta, för trots de många garagen passerar sällan några bilar. För mig är vägen en cirkulär återvändsgränd.
Medan vi går surrar mina tankar tätt intill de olikfärgade portarna och jag funderar på vad som kan finnas innanför dem. Om jag ville gå efter vad jag ser välla ut från de öppna eller portlösa garagen, skulle jag tro att allt bakom de stängda dörrarna är skräp och lump. Men det finns också andra sätt att tänka. Kanske döljer sig bakom varje port en rikedom. Inte guld eller diamanter, men kanske minnen från en barndom, en kärlek, en resa till fjärran länder eller hem till byn. Så länge ingen öppnar finns den möjligheten kvar. Så är det ju med allt i den här tillvaron – vi vet inte vad som hade varit eller blivit om vi inte hade gjort som vi gjort.
Och i sagorna är det ju ofta så, att om man rör vid något vackert på fel sätt förvandlas det till stoft. Så är det också i verkligheten.
Vi lever livet droppvis. Vid den här ställningen sitter/ligger vi två timmar om dagen tills vidare.
Annars är vi hemma eller ute på väg hit eller dit eller så är jag iväg och arbetar.
Igår upphörde tvättmaskinen – full med lakan – att fungera och det luktade bränt på ett hotfullt sätt, men inne i maskinen stod vattnet högt och det rann ut över golvet, när jag öppnade luckan. Det också, tänkte jag stillsammare än man skulle kunna tro. Och jag lät bli att hänga ut lakanen i regnet. Hittade några halvdåliga hängställen här inne i stället. Londi låg på soffan och undrade kanske vad jag ägnade så mycket energi åt.
Vår väg är ganska smal och det stupar rätt brant vid kanterna. Det gäller att inte slira på sådant som en trasig tvättmaskin.