Den här vägstumpen känner ni nog igen. Londi och jag går här ganska ofta, för trots de många garagen passerar sällan några bilar. För mig är vägen en cirkulär återvändsgränd.
Medan vi går surrar mina tankar tätt intill de olikfärgade portarna och jag funderar på vad som kan finnas innanför dem. Om jag ville gå efter vad jag ser välla ut från de öppna eller portlösa garagen, skulle jag tro att allt bakom de stängda dörrarna är skräp och lump. Men det finns också andra sätt att tänka. Kanske döljer sig bakom varje port en rikedom. Inte guld eller diamanter, men kanske minnen från en barndom, en kärlek, en resa till fjärran länder eller hem till byn. Så länge ingen öppnar finns den möjligheten kvar. Så är det ju med allt i den här tillvaron – vi vet inte vad som hade varit eller blivit om vi inte hade gjort som vi gjort.
Och i sagorna är det ju ofta så, att om man rör vid något vackert på fel sätt förvandlas det till stoft. Så är det också i verkligheten.
Ett svar på ”Förbi portarna”