Kategori: Berättelser ur livet

Härom morgonen åt jag frukost på Mala kavana vid Jelačić-torget tillsammans med Anders, en vän från min tidiga ungdom eller ja, egentligen snarare en gammal vän till en av mina bröder. Var det trettio, trettiofem eller ännu fler år sedan vi senast sågs? Vi funderade inte på det eller i alla fall var det ingen av oss som sa något om det. Han hade ett uppehåll på två timmar mellan tåget från Varberg till Zagreb (nej, det finns inga direkttåg, men om det funnits, så hade det varit ett sådant) och tåget till Belgrad och vidare till Thessaloniki. ”Jag tycker om att åka tåg och så är det ju det här med klimatet”, sa han. Vi tog varsin štrudla, en med äpple och en med ost, för det fanns inte två med äpple och så drack vi kaffe. Han berättade att han var på väg till Lesbos och att han egentligen hade rätt blandade känslor. Hans unga läkarkolleger hade fått honom att "skriva på för tre dagars ideellt läkararbete med båtflyktingar” och de hade ”med ungdomlig entusiasm” sagt ”att man behövs och kan göra nytta”. Så Anders hade skrivit på och givit sig av.

Vi hade stämt möte under Jelačić-statyn. För att vi skulle känna igen varandra redan på avstånd hade vi beskrivit våra jackor. Jag hade en kort svartvit fuskpäls och Anders en illgul reflexjacka, arvegods som gjort att han ”misstagits för säkerhetsansvarig på Svalbards flygplats”. Och visst, vi identifierade varandra redan i det ögonblick då jag steg av spårvagnen.

Egentligen hade jag tänkt att vi skulle gå till Gradska kavana, men det kaféet var som så ofta annars stängt, denna gång på grund av ”inventering”. Tro det. Jag har hittills aldrig lyckats dricka kaffe där. Så det fick bli Mala kavana för att det ligger strax intill.

Vi pratade oavbrutet men ändå lugnt som om vi hade all tid i världen. Utan ansträngning hoppade vi hit och dit mellan årtiondena, snurrade lite runt några referenspunkter men studsade också ut till sådant som bara den ena av oss visste något om. Vi enades om tågresors charm och jag pratade lite om Londis och mina Europa-resor och Anders tog upp några glimtar från en resa han gjort med mina bröder för kanske fyrtio år sedan. Så föll hans blick på dryckeslistan och han sa att vi kanske kunde skåla i något. Vi bläddrade lite och slog till med varsin medica, en honungsrakija, för Anders är också biodlare och honung är alltid bra. Och rakija också, menade jag, ”en rakija på morgonen håller borta alla sjukdomar, det har jag lärt mig”. Och så räckte han mig sin senaste bok om öar, han är nämligen en stor nesofil. ”Nära Nauru – varför vi behöver öar” heter den.

Och så blev klockan halv elva och det var dags att gå ner mot stationen…

När jag gick omkring i Atelijer Meštrović med Duilio i förrgår kväll eller natt fastnade jag för något som inte var Meštrovićs konst. Det var själva rummet och speciellt trappan som för upp till andra våningen, dess träräcke, och de liksom tankfulla tunga mörka trämöblerna i rummet.

Jag tänkte att här, här skulle jag vilja vara ensam eller med någon jag känner. Jag eller vi skulle sitta där i timmar och betrakta träet, sniderierna och muren bakom. Jag eller vi skulle sitta på de där höga allvarliga stolarna och känna rummets närvaro och fulländning.

Lätta dagar, vi låter dem rulla fram som de vill, som det lyster dem. Vi följer ljuset och värmen, vi strosar, Londi nosar och jag letar efter nya kaféer, nu när både Royal och ”Solkaféet” nästan alltid är fulla, när vi kommer. Royal kan jag i och för sig hålla utkik över från fönstret, men det är ju ingen garanti. Igår gick vi längs Radnička cesta och kom till det zigenska kvarteret. Där satt gubbarna i en berså och drack öl. Vi gick förbi och någon kommenterade Londi och jag svarade något om hennes ålder. Vi gick vidare och solen lyste stark. Londi hittade lite bröd och vi stannade upp, men då kom en liten ilsken vilt skällande hund i brun päls utfarande. Utan att jag märkte det böjde jag mig hastigt ner och plockade upp en sten. Jag försökte skynda på Londi och så småningom började hon gå med lite längre steg. Den lilla arga hängde oss i hasorna, men den högg inte och snart var vi bortom kvarteret. Det var då jag upptäckte att jag hade en sten i handen. Strax framför oss hade vi ett kafé som plötsligt smugit sig fram ur husväggen.

Jag klättade upp på en bänk i hörnet mellan några buskar och väggen. Londi sjönk ner på den solbelysta marken, jag beställde mitt kaffe och så satt och låg vi där och människorna kom och gick…

Jag tänker olustigt på Sverige och en nyhet därifrån som jag har svårt att smälta. Ett ”ensamkommande flyktingbarn” på ett flyktingboende har stuckit en kniv i ryggen på en ung kvinna (nej, hon kallas inte för flickebarn) och tagit hennes liv och på nyheterna pratas det ivrigt om att hon inte borde ha fått arbeta där ensam den natten. Är det verkligen det som är huvudproblemet? Varför upphävs inte ett ramaskri mot himlen när något sådant här händer? Varför detta löjliga byråkratiska babblande? Är en människas liv ingenting värt? En cynisk politiker tycker synd om mördaren ”som ju också är en människa”. Jag blir osäker på om det alls är bra att vara människa. Man går skenheligt förbi den döda flickan, där hon ligger i sitt blod och tycker att hon haft otur som jobbat ensam och man yttrar något beskäftigt om att man måste se över det här med arbetstidsreglerna. Men det blir hon väl inte levande av? Hon är död för alltid. Hennes liv togs. Först måste det handla om henne och bara om henne. Vi måste stanna hos henne och tänka på vem hon var, vad hon hoppades, vilka hennes drömmar var, vilka som stod/står henne nära.

Någon gång ungefär var tusende morgon lyckas jag hålla kvar minnesbilden av övergången från sömn och dröm till vaket tillstånd på ett sätt som gör det möjligt att fånga in och återge åtminstone huvudförloppen, om det nu finns någon uppdelning i huvud- och biförlopp.

Jag brottades med verbet ”töra” och jag såg formerna ”tör”, ”torde” och ”tort” målade på en hög väv. Efter en stund hade jag grepp om dem, jag visste vad de betydde och hur jag skulle använda dem när tillfälle gavs. Samtidigt öppnades en dörr till det persiska rummet i min hjärna på glänt och jag hörde någon säga: Negat mikone! (Hon tittar på dig! Eller: Titta dig hon gör!) På golvet i rummet låg som en liten matta infinitivformen ”kardan”, som betyder så många ting, ”mikone” är alltså en dotter av detta verb. I bakgrunden spelade sommarängar från min barndom och på en plats i den inre världen såg jag en skymt av ett resesällskap på en liten båt på Donau. Jag förstod eller anade att bilden var hämtad ur Eichendorffs ”Aus dem Leben eines Taugenichts”. Kanske var det också därifrån musiken kom. Fingrande på ett grässtrå eller ett litet papper frågade jag mig: Har jag ett rikt liv? Högt ovanför mig ur stora tunga zeppelinliknande fåglars strupar hördes svaret i kör: Jaaa!

Och morgonen kom ljus.