Det är karnevalstider och härom morgonen dök det upp en sekvens med bilder från karnevalen i Venedig i det lilla återkommande inslaget ”Bez komentara” i min tv här. Ja, inte bara i min tv förstås. Entusiastiskt grep jag efter mobilen och tog några bilder. Ingen blev vad jag hade hoppats, även om man väl anar vad jag ville avbilda. Textremsan skriker störande högt om ”stränga säkerhetsåtgärder”, men drömmen om den vackraste karnevalen i världen är väckt. Får man väcka drömmar? Fråga den drömmande.
Jag har aldrig varit i Venedig vid karnevalstid, men ändå vet jag. Den venetianska karnelvalen dansar med döden och den är vacker på ett aristokratiskt sätt. Den är sträng och stilren men ändå förrädiskt hal med ett sug ner mot avgrunden och full av mysterier som rör sig under ytan av det vi ser. Det glänser av guld och blanksvart mot det veka, alltför veka, silvergråa kanalljuset. Vidrör man något faller det sönder, inte omedelbart utan sakta, sakta. Karnevalen är en vacker slingrande mardröm, djupare än mången strålande glädje. Den rör sig i ett gränsland och in under själens tunna hud. Den är hjärtlös och skrämmande sårbar. Den föreställer vår svaghet och bär dödens märke i oss. Infattat i guld och matt gondolsvart. Och den där lukten av stillastående vatten.