Lätta dagar, vi låter dem rulla fram som de vill, som det lyster dem. Vi följer ljuset och värmen, vi strosar, Londi nosar och jag letar efter nya kaféer, nu när både Royal och ”Solkaféet” nästan alltid är fulla, när vi kommer. Royal kan jag i och för sig hålla utkik över från fönstret, men det är ju ingen garanti. Igår gick vi längs Radnička cesta och kom till det zigenska kvarteret. Där satt gubbarna i en berså och drack öl. Vi gick förbi och någon kommenterade Londi och jag svarade något om hennes ålder. Vi gick vidare och solen lyste stark. Londi hittade lite bröd och vi stannade upp, men då kom en liten ilsken vilt skällande hund i brun päls utfarande. Utan att jag märkte det böjde jag mig hastigt ner och plockade upp en sten. Jag försökte skynda på Londi och så småningom började hon gå med lite längre steg. Den lilla arga hängde oss i hasorna, men den högg inte och snart var vi bortom kvarteret. Det var då jag upptäckte att jag hade en sten i handen. Strax framför oss hade vi ett kafé som plötsligt smugit sig fram ur husväggen.
Jag klättade upp på en bänk i hörnet mellan några buskar och väggen. Londi sjönk ner på den solbelysta marken, jag beställde mitt kaffe och så satt och låg vi där och människorna kom och gick…