När jag gick omkring i Atelijer Meštrović med Duilio i förrgår kväll eller natt fastnade jag för något som inte var Meštrovićs konst. Det var själva rummet och speciellt trappan som för upp till andra våningen, dess träräcke, och de liksom tankfulla tunga mörka trämöblerna i rummet.
Jag tänkte att här, här skulle jag vilja vara ensam eller med någon jag känner. Jag eller vi skulle sitta där i timmar och betrakta träet, sniderierna och muren bakom. Jag eller vi skulle sitta på de där höga allvarliga stolarna och känna rummets närvaro och fulländning.