Kategori: Berättelser ur livet

Medan jag gjorde min morgongymnastik på Londis ulltäcke med Londi liggande lite halvt missnöjd bredvid mig på golvet, dök det upp en kort italiensk programpunkt på tv. Man talade om de ökande ljusföroreningarna som gör att vi på många ställen i världen aldrig ser Vintergatan. Jag såg ett av mina kroatiska favoritord flyga förbi på textremsan: svemir – lo spazio – rymden.

En man talade om att flyttfåglarna inte längre hittar sina luftvägar och att växterna blir lurade. Ett barn, uppfostrat i de omgivande vuxnas anda – så är det ju – sa präktigt: ”È meglio guardare le stelle che accendere le luci.” (Det är bättre att titta på stjärnorna än att tända ljuset.) Och jag tänkte att Zagreb nog inte hör till de mest slösaktigt upplysta städerna. Här finns ännu rätt många mörka zoner och vrår.

Så var det slut på gympan och vi genomfor hastigt några rutiner och gick sedan ut för att köpa bröd. Utanför porten fick vi syn på den nya lilla valpen, en vitbrun ullboll, som bara vill leka och upptäcka världen. Londi låtsades inte om dess existens och vi svängde runt hörnet, jag med ögonen i nacken. Och så korsade vi vår lilla park och kom ut på Rapska. Framför huset där barn i olika åldrar lär sig engelska med moderna metoder stod en far och hans lille son. Pojken hade krånglat sig in genom den tunga järngrinden och höll just på att stänga den om sig. Pappan stod på utsidan. Londi och jag var nu alldeles nära och jag såg att det var en lek som pågick där. Pojken hade något utmanande i blicken och jag tittade på hans lilla ansikte. Och så vände jag mig om och kastade en blick på pappan och såg då att han hade exakt likadana ögon som sonen både färgen och snittet var identiska. Inget konstigt med det, men ändå, nog är det märkligt detta med arvet. Luften var kylig men innehöll ett stråk av vår och ett mjukt duggregn började falla lätt lätt.

Just nu pågår en svensk filmvecka på Kino Tuškanac. Biljettpriset är tio kuna och biljetterna kan inte förköpas, så man vet inte om man får någon biljett eller om eller om den stora biosalongen med plats för en traktorfärd i mittgången kommer att stå tom eller halvtom. Jag vet inte om detta med biljettförsäljningen är en tradition från jugoslavisk tid. I alla fall gick Christine och jag dit igår kväll för att se Karin Ekbergs dokumentärfilm ”Att skiljas” från 2014.

Innan vi gick dit tog ett glas vin på Velvet (svarta Velvet alltså) och fotograferade sedan varandra på den lilla idylliska skridskobanan utanför kaféet. Vi låtsades att våra stövlar var skridskor och så drog vi på. I luften kändes trots kylan en svag aning av ombyte mot vår.

Och så gick vi uppför backen och in i biografen, som visade sig vara så där lagom glest befolkad. De flesta hade fått sina platser utmed ”traktorspåret”. Vi också. Och så började filmen. Som vanligt när vi ser sådana här svenska saker här i Zagreb uppstod det där metaperspektivet. Vi kunde inte låta bli att undra över hur vissa speciellt svenska sätt att vara eller tala nådde den kroatiska publiken. Vad tänkte de när Kjell sa: ”Man ska junte tro att man är dum i huvet.” Eller: ”Man har ju ändå levt ihop så länge.” ”Varför stannar man? Man har inte fått en puss på 15 år.” Med de ansiktsuttrycken. Och Lena som var så praktisk och tittade in i kamerna på ett sådant där speciellt svenskt praktiskt sätt.

Nej, jag tänker inte berätta mer än mycket lite om handlingen: Ett par som levt i en lång rad av år skiljer sig och det är dottern som gör filmen. Vi får tillbakablickar på de första åren via små raspiga amatörfilmsnuttar, men det mesta handlar om själva uppbrottet eller avbrottet, hur de delar upp sakerna och talar om detta med små inskjutna tankar om det som varit.

På ytan kan detta möjligen te sig påvert eller småtråkigt, men helheten är något annat som går djupare och vi ser verkligen in i några människors liv och upplever tillsammans med dem ett brett spektrum av känslor: sorg, hopp, komik, medkänsla, glädje… Och vi ser tidens gång både i dem och i det som omger dem. Och vi ser en skärva av ett lands historia.

När vi lämnade biografen var vi stillsamt glada över att få ha upplevt detta. Vi gick nerför backen igen medan vi pratade oss igenom filmen. Och så gick vi en på Velvet igen och tog ett glas vin till.

Där vi satt bland under ljuskronorna bland röda plyschkuddar gled samtalet vidare in på annat och vi talade rätt länge om Berlin och Brandenburg, om platser vi vill återse där. Tyskland är ju vårt andra gemensamma hemland (och Kroatien det tredje förstås). Vi funderade över om vi skulle kunna resa där tillsammans på ett harmoniskt sätt och vi kom fram till att det skulle vi.

En gång i veckan, de flesta veckor i alla fall, går jag ett stycke längs Frankopanska strax efter halv fyra på eftermiddagen. Gatan sluttar svagt nedåt i den riktning jag går. När jag går den här sträckan tänker jag oftast bara på själva gatan och vad jag ser längs den. Den här promenaden är visserligen en rutin men en ovanlig eller glest genomförd sådan. Dessutom har den bara pågått i ett knappt halvår.

Igår, för det var igår jag gick där senast, märkte jag att ljuset är tillbaka, att det är full dager vid halv fyra. Och jag tänkte att nu kommer våren.

Om några veckor blir Londi femton år. Det är en hög ålder för en hund och en ännu högre för en labrador. Lite känns det som att utmana ödet att tala om henne och hennes ålder så här, men jag vill inte tiga av rädsla. Hon är här och jag vill kunna tala om henne. Kanske förstår ni hur jag menar…

Vi går numera aldrig särskilt långt, för Londi är inte längre intresserad av själva rörelsen framåt eller av något mera vidlyftigt skuttande. Mer och mer koncentrerar hon sina promenader till att centimeter för centimeter lukta av marken och spåren som marken bär. Jag tänker mig att hon är som en mycket gammal människa som ännu inte har förlorat läslusten eller läsförmågan, nej, inte alls. Hon läser med stor säkerhet och tyder alla tecknen rätt och på djupet. Kanske gör hon intressanta jämförelser med sådant hon stött på tidigare. Om jag tröttnar och försöker dra iväg med henne, gör hon sig mycket tung och ibland grymtar hon menande. Hon är ju en oändligt godmodig varelse, så när hon vill säga att jag har fel, sträcker hon sig aldrig längre än till just en grymtning. Och ändå kryper det lite i mig ibland, för vi kommer ingenstans och nu är det ganska kallt, i alla fall om man står stilla länge i skuggan.

Soliga dagar brukar vi sitta en stund på något av kaféerna här i kvarteret. Jag väljer plats efter sol och lä. Vad Londi tycker vet jag inte riktigt. Hon ligger en stund bredvid bordet i solen och ser möjligen uttråkad ut. Kanske väntar hon bara på att få streta iväg och nosa.

Men vi försöker hålla en livsstil som vi båda kan leva med. Att höjdpunkterna inte infaller samtidigt för oss är väl inte mycket att grämas över, så vi grämer oss inte. Hon hör mycket sämre än förr, så hon märker inte längre när jag öppnar kylskåpet, om hon inte är alldeles nära, men jag tror att hon vet att hon inte går miste om något för det. Hon får de gottor hon skulle ha fått oberoende av om hon springer fram till kylskåpet eller ej. Ser gör hon lika bra eller kanske snarare lika halvdåligt som förr, där märks ingen skillnad. Och folk tycker fortfarande hon är söt eller vacker. Min vän tröttöga.

Om nätterna vaknar jag ibland av att hon hostar. Då blir jag alltid rädd och ligger stilla och håller andan i väntan på att hostan ska gå över. Jag tror inte jag kan hjälpa henne, jag kan bara vaka och vänta. Att ta henne till veterinären i onödan kan betyda en risk och en meningslös plåga. Att inte ta henne dit vid rätt tillfälle kan betyda slutet, men det kan också hända att det inte finns någon hjälp. Vi lever så här och det går och ofta sover vi båda riktigt gott om nätterna.

När jag härom dagen gick i duggregnet längs Vlaška och utan någon särskild orsak vek in i den där "namnlösa" gränden, som kanske är en utlöpare av gatan, kanske något eget också till namnet, kom jag att stanna framför en liten trappa som saknade de nedersta stegen.

Det är lätt att tro att det nedersta steget kommer först, att det är början, tänkte jag, medan jag försökte föreställa mig hur det kunde gå till när någon tog sig ut ur eller in i huset. Kanske är det slut med allt sådant, fortsatte tanken och bytte sedan spår: Är det här en bild av mitt liv? Eller föreställer trappan med luftsprånget min kroatiska? Talar den till mig om att bygga en stadigare grund?

Jag såg ut över den karta som väggens tegel med sina spridda öar av puts visade upp för mig. Jag färdades i tiden och i rummet. Och jag tänkte på Comacchio, mitt miniatyr-Venedig, för visst skulle det passa med vatten här vid trappan? Och gränden blev en kanal och jag satt plötsligt i en båt, nej, ingen gondol, en liten båt med åror ≈≈≈≈≈≈