Kategori: Berättelser ur livet

För ungefär ett år sedan föll jag för Kristina Lugn. Jag såg serien om hennes märkliga bokklubb i Hökarängen i stum beundran inför hennes sätt att tala och vara. Andlös satt jag och såg program efter program och jag lät mig dränkas i denna härlighet.

Nu har det hänt mig något liknande, fast det är helt annorlunda. Jag har sett Horace Engdahl i programmet ”Min sanning”. Två gånger – och jag vill tillåta mig en tredje också. Jag har förälskat mig i hans sätt beskriva sig själv och världen. Och jag håller fast hans sätt att om vissa speciella ögonblick i livet säga ”det gick mig djupt till sinnes”.

Att Anna Hedemo, som intevjuade honom, ställde många beskäftiga och trist förutsägbara frågor hade ingen betydelse eller egentligen var det väl så att Engdahl på det viset avtecknade sig i ännu skarpare relief. ”Blev du mobbad?” ”Nej, det tycker jag nog inte, jag tror inte de menade så illa.” Hedemo kunde inte tvinga in honom i någon banaliserad offerroll. Han höll fast vid att vara överseende och det slog mig att det han gjorde var att slita sig ur en schablon och markera sin individualitet.

Och Engdahl berättade om sin väg till att redan tidigt i livet bli en intellektuell. ”Jag utarbetade en inre värld.” Och det som Hedemo kallade mobbing pekade han ut som en orsak till en tidig skepsis mot kollektivet och mot politik. ”Politik går ut på att man går samman och förenklar.”

Hedemo radade upp frågor om rollen som Svenska Akademiens ständige sekreterare och Engdahl svarade tålmodigt-roat-uppriktigt, berättade om dramatiska ögonblick, strider mellan ledamöterna, om vad som var till glädje eller bekymmer. Lite självironiskt gav han inblickar i sin egen och de andra ledamöternas egocentricitet, men när Hedemo ville få detta till att ingen skulle vara beredd att lyssna till någon annan där, klippte han av försöket med orden: ”Akademiarbetet är god träning i lyssnande.” Och när Hedemo ville få alla de akademiska striderna att framstå som käbbel, så förklarade han dem så här: ”Det fanns olika litterära estetiker som stod i konflikt med varandra.”

Då och då förde Hedemo in samtalet på Engdahls implicita eller explicita elitism. Han både bejakade och relativiserade den på ett sätt som hon gång på gång fick problem med att följa med i. Vid ett tillfälle försökte hon sig på tvinga in honom i att tycka att hans sätt att göra skillnad mellan ett exempel på en elits litterära analys och en folkligare sådan för snobberi, men där stängde han en dörr i ansiktet på henne, lugnt men utan att tveka: ”Det kan du ju kalla det. Jag tycker inte att det är snobbism.” Och så beskrev han det som två uppsättningar av värderingar. ”Båda två är legitima.” Hans värdighet och absoluta integritet omintetgjorde varje försök till banalisering.

Och så nådde Hedemo fram till skilsmässan från Ebba Witt-Brattström och det var där som Engdahl kom att höja sig över den omgivning som var Hedemo på ett alldeles särskilt obestridligt sätt. Hon gjorde några försök att närma sig ett skvallerblaskesaktigt grävande i ”spännande” detaljer. Men här skälvde det till i bilden och ett budskap om en förlorad kärlek strömmade rakt emot var och en som var redo att se, samtidigt som en tydlig gräns drogs upp. Engdahl sa. ”Jag vill inte fälla några yttranden om det överhuvudtaget. Det här tillhör bara oss. Det tillhör ingen annan.” Sedan berättade han lite om den tunga tiden efter brytningen, om svår sjukdom och om hur litteraturen genom exemplet Ivan Turgenjevs ”En jägares dagbok” hade räddat honom i en stund av djupaste nöd. Och faktiskt till hans egen förvåning. ”Katastrofen drar försorg om allt. Plötsligt är du fri.”

Egentligen ville jag sluta vid denna höjdpunkt, men det var inte där programmet slutade och jag låter mig föras vidare ytterligare några steg av kronologin. Hedemo kommer in på Engdahls tid i Berlin och på att Engdahl kallat Tyskland för ett land för vuxna. Hedemo pendlar mellan att inte förstå och att låtsas inte förstå. Och Engdahl säger att Tyskland är mindre fånigt än Sverige, att vi svenskar är barnsliga och att vår debatt är tramsig. Hedemo försöker värja sig för nu är hon Sverige. Engdahl säger: ”Jag saknar en genomförd intelligent argumentation, som är beredd att acceptera en motsatt ståndpunkt.” Hedemo ler sötsurt och vill inte förstå, vill ha exempel. Engdahl säger att det exempelvis inte finns någon seriös säkerhetsdebatt, att det finns frågor som, för att de känns obehagliga, man viker bort ifrån. ”Av allt att döma är krig mänsklighetens framtid.” Hedemo: ”Vad? Vad menar du?” Engdahl: ”Vi kommer att fortsätta föra krig. Men i Sverige är vi förtjusta i vissa typer av förnekelser.”

Hedemo väljer att avrunda med några aforismer av Engdahl. En lyder så här: ”Världen tillhör dem som vågar göra sig löjliga.” Och en annan: ”Det värsta en man kan göra en kvinna är att vara obetydlig.” Ett ögonblick för missförstånd äger rum men suddas sedan ut. Och den sista frågan Hedemo efter vissa krumbukter ställer lyder:”Vad är meningen med livet?” Engdahl: ”Meningen med livet är att till slut försona sig med hur det har varit, att allting var gott.”

°°

Horace Engdahl är en ädel man, en man smidd i ett stycke, så helt fristående. Inga falska blygsamheter, inget tuggande på oförrätter begångna mot honom, oåtkomlig för vår sladdriga, självömkande, småskurna tid. Tillhörigheten till en intellektuell elit är bara sockeln under denna gigant inom det rent mänskliga.

Igår kväll var det Babylon Café igen och för andra gången var vi på det ”nya stället” och ärligt talat längtar jag – och verkligen inte bara jag – tillbaka till den sunkiga lätt förkomna miljön i Kino Gričs källare. Numera är vi på Amruševa 1, på ”Witness Lounge Bar”, ja, ni hör själva hur det låter. Det är en glassigt glansig bar med silversoffor belägen mellan två domstolslokaler och namnet är så där fyndigt så man blir sned i ansiktet när man uttalar det. Och allt är minst fem kuna dyrare än på Grič och det spelar förstås roll för de studenter som brukar komma. Och röka får man inte och det är några glada åt, men även om jag inte röker, så hör jag inte till dem. Rökning har andra sidor. Den ryska gruppen, som leds av Ekaterina, som själv är student, har avvikit och bildat ett eget Babylon, troligen i Gričs källare igen. Det är rent och propert på Amruševa 1, men liksom inte riktigt levande.

Men vårt svenska bord hade trots den fåniga yttre miljön en av sina toppkvällar. Vi var sex personer och de flesta av oss kände varandra, men Igor från Split var helt ny. Han berättade att han lärt sig svenska hemma med hjälp av lite böcker och internet. Det här var så vitt jag förstod första gången han var med i riktigt samtal på svenska. En sak jag kommer ihåg är hans lilla berättelse om hur han suttit i en buss någonstans vid Split och där hört några tala svenska och en av dessa hade då visat sig vara den svenske ambassadören. Igor hade lyssnat noga på dem och upptäckt att de var på väg att stiga av på fel ställe, så likt en deus ex machina hade han rest sig och ingripit med några väl valda fraser på svenska och på så vis hindrat dem från att begå misstaget. Sådant gillar jag. Annars minns jag inte mycket av vad vi pratade om, men jag minns att vi var glada och att det var en bra kväll. För Babylons ledardamer presenterade jag sedan vår ”svenska” lösning på problemet med den nya lokalen. Nej, vi tänker inte svika utan vår väg är en ironisk kompromiss. Vi startar vårt eget Babylon mellan ”Witness Lounge Bar”-varven. Grič en gång i månaden med rök, betongväggar och billigt öl och vin. Vi kan ju inte alltid sitta ”bland Sanaders advokater”.

Någon gång då och då funderar jag lite över om jag hade varit en annan om jag inte tagit det där stora steget någon gång i slutet av sommaren 2010, ett steg som förde till en migration och en skilsmässa. När jag tog steget och gav mig av hit till Zagreb, trodde jag i och för sig att det snarast rörde sig om ett experiment på ett år eller två. Om jag nu alls tänkte i någon sådan bana. Kanske var det snarare andra som tänkte det åt mig. ”När kommer du tillbaka?” kunde man fråga mig. Jag tror aldrig jag svarat något mer exakt på det och nu blir det glesare och glesare mellan den här sortens frågor. Men nu halkar jag visst ifrån mitt ämnes mittpunkt. Har mina år här gjort mig till en annan människa än den jag var och kanske hade fortsatt att vara? Naturligtvis – så tror jag i alla fall att det måste vara – förändras alla ständigt oberoende av om vi utsätter oss för stora synliga förändringar eller inte. Men nog måste det hända ytterligare något när man stiger ut ur sitt invanda liv på det vis som jag gjorde för snart fem och ett halvt år sedan? Fast detta att jag lever i internetåldern och har en släng av grafomani gör förstås steget och effekten mindre genomgripande än de kunde ha varit. Och så har jag ju Londi precis som förr och det gör kanske också steget kortare.

På ett sätt har jag nog blivit ensammare i ett liv utan en fast familje- eller partillvaro och utan gamla band med vänner, arbetskamrater, grannar och bekanta. Här känner ingen till min historia, utom det jag själv väljer att berätta och det blir ju någonting annat. Inte för att jag ljuger särskilt mycket om mig själv, men ofta förkortar och förenklar jag för att det inte ska bli för långrandigt. En del glömmer jag nog också. Jag tror det är möjligt att vissa saker som jag hade behållit i minnet om jag levt kvar i min tidigare värld, nu har trängts undan och kanske fallit i glömska för att de inte hänger ihop med något som hör till mitt nuvarande liv.

På ett annat sätt lever jag intensivare och träffar fler människor än då jag bodde där mellan den stora sjön och skogsbrynet. Och jag har fått många nya vänner som står mig mer eller mindre nära. Det är nog fem eller sex som står mig riktigt nära, fast en av dem har flyttat härifrån, för som utlänning blir det gärna så att man lär känna andra utlänningar och utlänningar flyttar lätt iväg igen. Därför hör det också till mitt nya liv att människorna omkring mig byts ut snabbare än förr. Blir jag ytligare av det? Kanske. Det blir kortare sekvenser och möjligheten att ”korrigera” mig själv är – det sa jag nyss – större och jag tror att jag använder den rätt väl. Och där kanske man kan finna ett visst mått av ytlighet.

Sedan blir jag väl annorlunda inne i huvudet genom att jag byter språk minst tre gånger om dagen. Ibland talar jag fem språk samma dag och det gör mig väl varken dummare eller klokare, men liksom alltid beredd att byta spår. Ja, och så har vi allt som utspelar sig omkring mig, som jag inte förstår eller förstår till hälften för att jag ännu inte har något fast grepp om det här landets språk. Någonting har nog hänt med mig på grund av det genom de här åren. Främst har jag väl utvecklat ett slags ”tolerans” för ett liv bland gåtor. Det oförstådda, det obegripliga, det gåttfulla känns väldigt hemtama. Men kanske innebär det också att jag har utvecklat ett nytt slags lättja. Jag känner mig inte alltid så manad att ta reda på vad något betyder, fast det kanske har lika mycket med min ålder att göra. ”Antingen är det det eller det eller något liknande”, kan jag komma på mig med att tänka lite halvslappt.

Och eftersom jag vet eller åtminstone anar att jag för exempelvis en del av mina grannar här ter mig lite udda eller konstig, så finner jag mig till rätta med att vara just detta.

Under de första åren här kunde det ibland hända att jag om kvällarna just i insomningsstunden kände mig som om jag föll rakt ner genom madrassen, sängen, golvet, marken ända till jordens inre i en delvis skräckfylld färd, men bara delvis skräckfylld. Och någon gång kunde det hända att jag inte var riktigt säker på vem jag var eller vilket slags liv jag levde i det ögonblick då jag vaknade upp igen. Jag var tvungen att, ibland med en viss möda, leta mig tillbaka till mig själv och det liv jag levde. Nu händer detta knappast längre, för trots att det kan gunga rätt kraftigt, så vet jag ganska väl hur jag lever.

Kanske är jag lugnare nu än jag var i mitt förra liv och jag känner mig helt säkert friare. Men samtidigt lite okändare, också för mig själv. Ibland kommer det över mig att detta är en dagdröm eller en fantasi. Det känns naturligtvis inte helt bra, men jag tror inte att den känslan skulle försvinna om jag försökte mig på att flytta tillbaka. Jag tror att det snarare skulle bli som en dröm inne i en annan dröm. Fast kanske har detta mera med tidens gång och åldrandet att göra än med var någonstans jag lever och hur.

Och om det är sant att man blir påverkad till sin personlighet av de böcker man läser, så har jag helt säkert hamnat en bit ifrån där jag hade varit om jag inte hade emigrerat. När jag bodde i Sverige läste jag nästa bara skönlitteratur på tyska och italienska, till stor del för att inte förlora närheten till dessa båda språk. Nu är nästan allt jag läser på svenska, ofta översättningar från till exempel polska, ungerska och tjeckiska. Varför? Dels för att en större del av min läsning nu än förr rör sig om recensionsuppdrag, dels för att jag tror att det är bra om jag håller min svenska på bästa möjliga nivå. Och läsning av god skönlitteratur är ett bra sätt, det är jag säker på. Jag vet ju nu av erfarenhet att även ens första språk kan hotas, om man lever utanför dess sfär en längre tid.

En viktig förändring är att jag nu i långt högre grad än förr är den som skapar mitt sammanhang. Så är det även om jag ingår i en del grupper som till exempel kollegerna på universitet, min italienska vänkrets, några familjer jag umgås i här. För de flesta jag känner är ändå enskilda personer som jag träffar utanför deras invanda sammanhang. Det ligger kanske något bräckligt och riskabelt i detta, men också något mycket öppet och fritt.

Fast jag har ju kvar många band till familj, vänner och släkt på olika ställen i Europa, i Sydafrika och i Australien…

Igra konja: Ivan Generalić

Allt emellanåt stannar jag mer eller mindre ofrivilligt upp för att något manar mig att ”se över mitt liv” eller att försöka förstå vem jag är eller vart jag är på väg. Det bleka vinterljuset gör att jag ligger ganska lågt med blicken riktad mot detaljer och svagheter. Jag är inte fantasifull. Det som kommer inifrån kommer först utifrån, konstaterar jag lite motvilligt. Jag har inga egna idéer. Mina idéer är kombinationer jag bygger ihop av sådant jag ser, hör och känner. Läsning ingår då i det jag ser. Sedan tycker jag om att tyda tecken. Inte för att tecknen verkligen skulle betyda något, men för att de ger illusioner om mening och sammanhang. Jag ska ge ett exempel på sådant som jag nu har fått för mig att kalla för ”tecken”: Idag talade jag via skype med någon jag känner i Sarajevo. Medan samtalet pågick fick jag ett mail från någon annan jag känner, som föreslog att vi ska ses i Sarajevo i sommar. Jag tänker ofta på Sarajevo. Kommer jag en gång att leva där? Egentligen går det inte att tänka den tanken, för jag kan inte leva där med Londi bland de 10 000 plågade hemlösa hundarna och att tänka på vad jag ska göra efter Londis tid går inte. Det är ett alltför stort svek. Londi blir 15 i början av februari, men på sista tiden har hon egentligen snarare blivit yngre än äldre och det är inte alls säkert att tiden är det vi tror den är. Jag tänker på tiden i romaner, på att man inom litteraturvetenskapen har hittat på termer som ellips, summering, scen och paus för att beskriva förhållandet mellan den berättade tiden och hur berättandet hanterar tiden. Ellipsen innebär ju att allt möjligt händer utan att lämna spår i berättelsen; någon blir till exempel plötsligt vuxen. Summeringen är förstås just vad den säger sig vara och scenen följer så gott den kan ett skeende i dess tänkta takt. Pausen är en plats där berättandet pågår i form av beskrivningar av något stillastående och denna konsumerar ingenting alls av den berättade tiden. Kanske är Londi och jag inne i en sådan här paus. Det pågår ett vidlyftigt berättande på bredden utan att det tar ett enda ögonblick ur våra liv. Kanske innebär detta att det är rummet som tar tidens plats?

Ja, så har det varit jul, egentligen en härlig jul med mycket solsken och goda vänner. Julaftonen hade för mig sitt hjärta i de där eftermiddagstimmarna med Christine, Hrvoje och deras vänner på det stora torget mitt i stan (Trg bana Jelačića). En ganska skränig och lättviktig musik strömmade ut över våra huvuden och vi försökte en stund hitta en plats med mindre oväsen men gav snart glatt upp och ropade saker till varandra över rakija, kuhano vino och gemišt under de vitpudrade träden som mimade vinter.

På juldagen for Londi och jag ut till Toma och hans mamma i Dubrava till den stora familjemiddagen. De runda fulldukade bordet förde alla nära varandra och allt var tätt och livligt på ett oordnat och ändå välordnat sätt. Jag är fortfarande förvånat stolt över att det var jag som fångade vinflaskan som var på väg att störta av bordet. Jag som inte har något bollsinne alls! Londi lät sig tjuvmatas lite här och där och så blev hon klappad av barnen, särskilt av Luka. Lustigt nog minns jag nästan ingenting alls av vad vi pratade om i alla dessa timmar.

Då och då under juldagarna tittade jag in i julfirandet hos mina föräldrar i Varberg. Alex skötte ”livlinan” och passade samtidigt på att skicka bilder ur albumen från min och mina syskons barndom. Så på nätterna drömde jag märkliga ting om dagarna här och där med tunna strimmor av barndom och ungdomstid invävda. Och om förmiddagarna satt Londi och jag i solkaféet och blundade mot solen.

Ett slags evighet bredde ut sig. Om kvällarna och nätterna smattrade det av smällare och jag var tacksam över Londis upphöjda lugn.