Kategori: Berättelser ur livet

Det här är en galen dag där glädje och sorg, stort och smått ligger tätt packade intill varandra och jag håller andan inför fortsättningen.

Redan morgonen badade i sol och Londi och jag stannade en stund vid ett av de små borden intill ett av hyreshusen. Londi nosade under det och jag tittade på strålarnas blinkade mot vaxduken. Ja, det var trädens grenar som gjorde blinket. Jag tänkte något om att nu går vi mot ljuset igen, fast de här första stegen är ju alltid ganska stapplande, men ja, ja…

Jag köpte mandariner och sok od jabuke och när jag kom ut från frukt- och grönsksaffären, såg jag Marjan ta ett oväntat vigt hopp från sin lilla lastbil. Han störtade fram emot mig eller oss med ett stort leende, pussade mig på båda kinderna, snabbt och hårt så det rev i skinnet och sa inte alls god jul utan bara något om att det alltid är roligt att se mig. ”Sretan Božić”, sa jag för att jag ändå tyckte att det kunde passa. Min mobil brummade tyst och jag hittade två meddelanden, ett om att jag är bjuden på julmiddag hos några av mina speciella vänner här. I det andra läste jag att Keko, min sommar-… från 2013, dog igår. Varför sökte jag aldrig upp honom?

När jag kom hem hittade jag ett papper från posten (jag vet att sådana papper heter någonting, men vad?). I en blandning av glad förväntan och onda aningar åkte jag strax efteråt till den stora posten på Branimirova, klev in och lämnade fram min lapp i en lucka. Det var de onda aningarna som hade rätt. Paketen till Sverige och Sydafrika hade inte fått nå sina mål, bara för att jag hade stoppat in lite rakija i dem. Jag sa något om att det ju hade gått bra förra året. Damen i luckan och förresten flera med henne, damer och herrar, beklagade och tyckte att den nya regeln var dum och trist, särskilt när det gällde så små mängder rakija. Vi höll med varandra en stund, men till sist fick jag ändå ta med mig paketen tillbaka hem.

Lite tom i huvudet gick jag strax efteråt ut igen, nu med Londi i mitt sällskap. Vi gick till vår speciella solbar och slog oss ner där. Jag fick mitt kaffe och Londi sjönk ner på de solbelysta plattorna intill min stol. Min mobil berättade nya saker – en nära vän hade fått ett tråkigt besked och jag hade fått ett nytt extrajobb, som jag inte alls hade lust med. Jag stängde ögonen mot solen och mindes mot min vilja att vattenkranen i köket upphört fungera och att mitt hushåll därför nu är rätt komplicerat. Borde jag säga ”god jul” till mig själv? Eller till Londi kanske?

Det här handlar inte om någon fantastisk undantagsmänniska, utan om en av alla oss som är mer eller mindre svaga och vingliga på vår väg genom livet.

Nille föddes i mitten av 1950-talet och växte upp på landet i en liten prästgård i DDR. Ja, det låter väl både idylliskt och omöjligt, men det var varken det ena eller andra. Det var inte den materiella knappheten som var plågan, nej, den gick det egentligen bra att leva med. Det svåra var det kalla förtrycket och de smygande förföljelserna, att alltid vara på fel plats och av fel sort. De regimtrogna bland lärarna i skolan mobbade henne och en del av skolkamraterna, vars föräldrar ju ”visste” hur fel hon var. Och efter grundskolan fick hon inte tillträde till någon högre utbildning. Hon var mycket begåvad. Tidigt blev hon inåtvänd och sorgsen, trots värmen i hemmet. Och som vuxen gick hon från depression till depression. En ljusstrimma föll in i hennes liv när muren föll, men försvann snabbt. För henne var det för sent.

Fadern är nu död sedan några år och för inte så länge sedan lät den nu sextioåriga Nille sitt livs olycka forsa över den åttiosjuåriga modern. ”Varför flydde ni inte medan det ännu var möjligt? Hur kunde ni tro att ett barn skulle kunna växa upp med en far som var präst i ett sådant land? Varför ville ni alls ha barn här? Ni måste ju ha förstått att mitt liv skulle bli förstört!”

Modern, som väl kanske egentligen är just en sådan där undantagsmänniska som det finns så få av i världen, förstår dottern samtidigt som hon förstår sig själv som ung mor. Hennes egen livstråd är för övrigt utsträckt över två tyska diktaturer, som hon alltid hållit tappert stånd mot. Men här kan hon bara säga: ”En människa som säger så är oändligt olycklig.”

Och så är solen tillbaka och världen en helt annan. Björkarna nedanför mitt fönster blinkar med sina guldlöv och himlen försöker bli blå igen. Och den lyckas.

Jag är lika förkyld och trött och arg på onämnbara ting som nyss, men allt är annorlunda. Det går ju inte att jämföra en skrovlig hals eller en täppt näsa med solen! Nej. Så jag stiger ut ur min kropp och möter tillvaron från en annan plats. Det transcedentala är varken svårt eller avlägset. Om du vill har du det alltid mellan tummen och pekfingret. Åtminstone om du låter solen bistå dig.

Min dator håller sig ju med ett skrivbord eller så är det jag som har ett skrivbord i datorn. Nånå, det må vara hur det vill med detta. I alla fall hittade jag nyss en sorglös eller i alla fall delvis sorglös anteckning på nämnda skrivbord. Plötsligt mötte jag mitt i dessa dimmiga bleka decemberdagar mig själv som majmänniska. Titeln till den kvarblivna textsnutten är ”blabla”, nej, jag tänker inte försköna något. Och så här lyder texten:

Nu är kvällarna ljumma, ibland blir de till och med till ”tropical nights”, fastän vi bara är i början av maj. När Londi och jag varit ute den sista rundan, sitter jag en stund och läser och skriver vid det öppna fönstret. Jag hör röster och rop, ibland sång ifrån Royal, baren tvärs över. Jag tänker på någon som just miste någon, på avgrunden, men också på världens och livets skönhet. Och jag böjer mig ut genom fönstret och känner luften som något att luta mig mot. Luften och mörkret.

Här i min sena december öppnar jag inga fönster mer än möjligen helt hastigt för att skaka en trasa eller leta efter ljuset.

Bilden visar, tror jag, någons fötter på trägolvet i julmarknadstältet. Kanske passar den i denna decembermaj. Kanske är den ett kinesiskt tecken.

Så har jag då fallit omkull in mot mig själv igen. Det är en återkommande vinterhändelse. Mörkret och dimman dricker mitt blod och gnager trist på mina nervtrådar och jag känner en stark avsky och olust, även om jag vet att åren och livet blir längre genom den här otäcka bården. Jag känner ett slags livlös skräck. Och ja, jag är djupt otacksam och vill inte alls ha detta. Ett ide skulle jag kanske till nöds kunna uthärda att gräva mig för att försvinna in i mörkret med slutna ögon och inte komma tillbaka förrän jag hör vårens takdropp, om det nu finns något sådant. Jag vill vara borta så länge som himlens blåa hemlighålls. Jag säger nej till de här gråbleka falska dagarna och gräver om dem till nätter och svarta tunnlar. Kerala! Burkina Faso! ropar jag inåt blodflödena, fast jag vet att människorna där eller där är mycket fattigare, men jag vet också att det bästa på jorden är att gå under solen.