Kategori: Berättelser ur livet

I dessa dagar bland dimmslöjor är solen vårt mål. Vi söker hela tiden platser där solljuset faller in i någon mild lähörna. Och eftersom Londi inte längre kan gå så långt, så är det här i kvarteren vi får söka. En av de bästa platserna, när som helst under den del av dagen då solen alls syns till, är det hitre hörnet av det lilla zigenska kvarteret. Där finns en slarvigt klippt berså av vinrankor, som bildar ett litet öppet rum.

Här samlas värmen, här stannar vi. Londi nosar av varje bit av marken. Ibland kommer någon förbi, ibland ingen.

I dessa dagar befinner jag mig i en absurd situation som består i att ju mer jag gör desto mer har jag kvar att göra. För varje studenttext jag går igenom ramlar det in två eller tre nya i min e-postlåda. Duns, duns. Hur vågar jag då sitta och ödsla tid på att prata om det så här? Vet inte, spjärnar väl emot hetsen. Då och då letar jag i minnet efter en roman som på något vis talar om detta fenomen; jag tror att det är en engelsk roman, kanske från början av 1800-talet, men vad heter den? I alla fall är det någon som ska berätta något och ju mer han berättar desto mer har han kvar att berätta. Det är en roman om tiden, vill jag mena. Och det här handlar också om tiden, om hur den sköljer över människan och gör det omöjligt att komma ens till början. Och legenden om Sisyfos befinner sig väl också på det här märkliga fältet, där vattnet rinner uppåt?

Mörkret faller tidigt nu. Värmen gör att jag påminns om andra och sydligare platser försänkta i vintermörker. Men jag är ju just här och det blir väl kallare. Jag tittar på vinternattsdekorationerna och tycker som vanligt att de i Zrinjevac är vackrast. Bilden gör dem ingen rättvisa. Trädens ljusstrumpor ser ut som arga taggiga märlor här, men i verkligheten – och i drömmen – är alltsammans helt annorlunda.

Och fortsätter jag ner mot Glavni kolodvor och stannar upp strax före konstisbanans tingel-tangel och riktar blicken snett bakåt, så ser Umjetnički paviljon ut som ett sagoslott som bjuder på ändlösa ljuskaskader med himlamörkret som bakgrund.

Något att ta spjärn emot inför språnget mot de första vårtecknen…

Det är en märkligt tid med ljusa, ljumma morgnar, ibland soldränkta, ibland milt gråa med mjuka vindar som vrider lätt på björkarnas sista guldlöv. Denna milda mjukhet fortsätter en bit in i eftermiddagen, men när mörkret så småningom hälls ut över staden kommer en annan årstid in. Den blå timmen ser kall ut, även om den kanske inte är det.

Igår stod jag en stund – det är en bit av den stunden ni bevittnar här på bilden – med ryggen mot Glavni kolodvor med blicken sträckt över parken Trg kralja Tomislava bort mot den belysta Umjetnički paviljon, Konstpaviljongen. Långt borta till höger anade jag ljusen från domkyrkotornen. Julgranen hade fått sin plats, såg jag, och konstisbanan i parken verkade större än förra året, men kanske var det bara inbillning. Den tusenårige kung Tomislavs mäktiga silhuett avtecknade sig blåsvart mot den blå timmens himmel. Det är vinter, tänkte jag.

Jag stiger upp en timme tidigare än jag behöver (mina lektioner ligger på eftermiddagar och kvällar, så ingen morgonhets) för att uppleva morgon- eller förmiddagssolen. För någon vecka sedan upptäckte jag ett kafé strax intill det lilla zigenska kvarteret. Det är ett ganska tråkigt kafé egentligen – jag känner ingen där och gatan utanför är rätt trist – men det har alltid sol och det är det viktigaste vid den här tiden på året. Nu är det mitt stamkafé, Royal och husbaren för ursäkta, och här sitter jag och fantiserar om solvargar och vårar och somrar. Och stänger jag ögonen så är allting sant.