Kategori: Berättelser ur livet

För länge sedan – det var väl på 80-talet – levde jag en tid tillsammans med en iranier och jag lärde mig mitt i allt lite farsi, som för övrigt ännu inte skavts bort helt. Och jag minns fortfarande hur Said och hans vänner skojade om chador-bärande kvinnor och att jag så småningom förstod att de egentligen hatade plagget och det det stod för. Men vi var unga och lät ofta livsglädjen ta överhanden och tankarna på denna bistra slöja försvann i den mentala skräpkammaren tillsammans med ayatollorna.

Långt senare, bara något år innan jag lämnade Sverige, undervisade jag under ett par månader irakiska ingenjörer i svenska på Folkuniversitetet. Ja, alla var kanske inte ingenjörer och inte riktigt alla var heller från Irak. Jag minns att det fanns både en serb och Kosovo-alban i gruppen, men den stora majoriteten var irakier och de flesta av dem var ingenjörer. Kanske var det lite fler män än kvinnor i gruppen, men bara obetydligt. Jag minns några kvinnor i kanske femtioårsåldern. Ingen av dem hade slöja och de var målinriktade samtidigt som de hade ett lättsamt sätt. Vi hittade ofta saker att skratta åt tillsammans. Sedan fanns det två eller tre kvinnor i tjugoårsåldern och dem minns jag nu plötsligt som sedda genom ett hål rakt genom tiden. De bar slöja av chador-typ och hade något militant i blicken eller i alla fall tyckte jag det. Jag vet att jag någon gång pratade om dem med en väninna på vägen till bussen. Jag frågade vad hon trodde om det här med att de unga bar slöjor medan de äldre inte gjorde det. Hon hade inget svar.

Och när jag för några månader sedan gick i kvarteret Baščaršija i Sarajevo så såg jag då och då grupper av kvinnor i niqab. Jag fick veta att de inte var från Sarajevo utan att de var turister från något rikt arabland och dessutom fick jag reda på att det pågår om- och tillbyggnader av de gamla moskéerna för stora pengar, kanske från någon Gulfstat. Och de gånger jag kom i närheten av de här kvinnorna hörde jag att de talade arabiska. De var utan undantag hårt beslöjade.

Igår kväll när jag kom hem från den italienska pizzakvällen på Zero Zero, vände jag som vanligt i dörren och tog med mig Londi ut för nattrundan. Ja, natt och natt, klockan var kanske tolv. Det regnade knappt märkbart och vi strosade runt i parken. Jag tänkte tillbaka lite på kvällen och det vi pratat om: harpspel, fysisk träning, flyktingarna, språk, den italienska filmveckan som kommer nu, Santiago… Och jag tänkte också på hur stilla och småstadsaktig Vlaška sett ut i mörkret, innan jag gick in på pizzerian. Gatan löper ju ändå bara ett par steg från stadens allra centralaste delar.

Jag tänkte på att Londis öga plötsligt har läkt efter det där draget hon fick in i det på bilresan till Rab i augusti. Nu har ögat fått tillbaka sin rätta och mycket vackra form och blicken ser mindre sorgsen ut eller egentligen inte sorgsen alls, bara vänlig. Och jag kände mig lugn och tillfreds med det mesta som rör livets innersta cirkel, vi är på rätt plats trots hösten och regnet. Fast jag vet ju att andra som har större anledning att känna sig hemma här är på väg bort till rikare länder. Härom morgonen, när det ännu var sommar i luften, stötte jag på ett ungt par jag känner på Royal. ”Gissa vad vi gör”, sa han. De hade skrivhäften framför sig och höll pennor i händerna. ”Nej, det kan jag inte”, sa jag. Och då fick jag veta att de läser norska. Sedan någon månad. De vill flytta till Norge. ”Det är det rikaste landet”, sa jag då. ”Vi vet”, sa hon. Och jag visste att deras yrken hör till de efterfrågade, så detta kommer säkert att gå bra. Arma Kroatien, men det är deras liv.

Londi nosade efter bröd och annat på marken och jag letade lite efter valnötter, även om jag visste att deras tid är över och att om någon ändå skulle ligga kvar, så skulle vätan fått den att bli grågrön inuti. Och jag bestämde mig på ett vagt sätt för att ta reda på vem som gjort den märkliga Šenoa-statyn på den lilla platsen, där Vlaška börjar eller slutar.

Tunga dagar, trötta, trots solen, trots värmen. Oformliga massor av gjort och ogjort ligger runt mig. Vilket är vilket? Till natten stjälper jag mig i säng och faller handlöst genom lager efter lager ner i sömnens medvetslöshet. Och vaknar jag någon gång i mörkret kan det hända att jag inte vet mitt namn eller vem jag är. Jag orkar sällan skilja ut min egenart ur myllret eller tomheten för det kräver ansträngning. Släpper jag efter är jag en obestämd del av alltet. Och det går inte att se om detta är till sorg eller till glädje.

På kvällen fredagen den trettonde kom jag till HNK (Kroatiska nationalteatern) för att se baletten Modrobradi (Blåskägg) i bästa sällskap. Jag hade fått två biljetter av min vän Duilio Ingraffia, en av dansarna, och jag visste redan från början var mitt på fokus skulle ligga.

Riddar Blåskägg känner vi alla, han hör till våra arketyper och många är de som har spunnit sina berättelser kring honom. Den här versionen bygger på Anatole France’ berättelse Les sept femmes de la Barbe-Bleue som i sin tur bygger på Perraults La Barbe bleue som finns i Les Contes de ma mère l’Oye (Gåsmors sagor) som i sin tur förlorar sig bakåt på den europeiska folksagans vindlande stigar. (Ja, denna text är också en hyllning till Frankrike, till Europa.) Bakom Modrobradi står den kroatiske koreografen Staše Zurovac och den makedonske kompositören Marjan Nećak. Och dansarna är från HNK:s balettensemble. Och nu går ridån upp och framför oss finns en blekblå värld som musiken strömmar mäktig och suggestiv över. Det flyter och det rycker. Blåskägg sjunger om sitt öde bredvid en huvudlös kvinnodocka. Golvet är en matt spegel. Sedan följer händelserna på varandra i ett långt vibrerande förlopp av dans, akrobatik, sång, musik, monologer och ljusspel. Kropparna rör sig mellan skenbart sönderfall och koncentrerad samling. Jag ser kroppsdelar sjunka och höjas på de mest överraskande sätt. En plastisk massa rinner hit och dit, ibland mjukt svepande, ibland med hårda hack. Då och då blixtrar en kniv mellan blanka tänder under djärva blickar. Dansen pendlar mellan anatomilektion, lek och vildhet. Och skönt stillastående ögonblick.

Jag tittar på mitt sätt och låter Duilio bli huvudpersonen, fastän han inte är Blåskägg. Jag ser hur han rör sig genom rummet, hans absoluta hållning av spänst och dynamik lyser dunkelt men tydligt. Det är inte svårt att hitta honom bland de andra. Och för mig får hela ensemblens rörelser en extra botten. Jag ser och hör Blåskägg och de kvinnliga solisterna. Jag ser helhetens kollektiva rörelsermönster och jag ser Duilio som ett stråk som löper hit och dit genom den gemensamma rörelseväven.

Jag tar mina omöjliga förbjudna bilder uppifrån min höga läktarplats. I den ironiska bankettscenen, där tallrikarna jonglerar från dansarnas händer, är Duilio nummer fem från höger. Jag ser det på axlarna och huvudets hållning. Mindre och mindre följer jag handlingen som en linje. I stället blir den till ett slags behållare för kropparnas rörelser och musikens klanger. Den blir rymd i stället för sträcka och alla de enskilda scenerna simmar runt viktlösa i berättelsens stora glas.

Det är Duilio som svävar nertill i det vänstra hörnet.

°°

Här kan ni en kort filmsekvens från Modrobradi.

Och här kan ni läsa något sakligt om baletten.

Solen fortsätter att ösa sitt guld över oss, trots allt som oroar och trycker eller till tröst för det. I helgen slog Londi och jag gång på gång våra lovar kring det lilla zigenska kvarteret strax här intill. Där lyser solen på ett särskilt sätt, inga höga byggnader kastar sina kalla skuggor just där och de gamla byhusen står så klokt placerade att de bildar en egen liten värld, som pekar inåt. Vi stannade upp och lät gubbgänget, som alltid verkar ha något litet reperationsprojekt på gång, ställa frågor om Londi, hennes ålder och ras och annat som jag kan svara på rätt ledigt.

Jag har hittat ett litet kafé i kvarterets utkant och där sitter jag nu i solen med Londi och dricker mitt morgonkaffe, de dagar vi inte går till Royal. Dessa yttersta dagar innan dimman och gråheten kommer, måste vi ta vara på på ett särskilt sätt.