Solen fortsätter att ösa sitt guld över oss, trots allt som oroar och trycker eller till tröst för det. I helgen slog Londi och jag gång på gång våra lovar kring det lilla zigenska kvarteret strax här intill. Där lyser solen på ett särskilt sätt, inga höga byggnader kastar sina kalla skuggor just där och de gamla byhusen står så klokt placerade att de bildar en egen liten värld, som pekar inåt. Vi stannade upp och lät gubbgänget, som alltid verkar ha något litet reperationsprojekt på gång, ställa frågor om Londi, hennes ålder och ras och annat som jag kan svara på rätt ledigt.
Jag har hittat ett litet kafé i kvarterets utkant och där sitter jag nu i solen med Londi och dricker mitt morgonkaffe, de dagar vi inte går till Royal. Dessa yttersta dagar innan dimman och gråheten kommer, måste vi ta vara på på ett särskilt sätt.
